lördag 26 maj 2018

Fortsatt dysterhet om Dikes eller Alternativets kommentarer

Det har denna förmiddag kommit två kommentarer som jag är osäker på. Har Dike eller hans alternativ, här "Alternativet" skrivit? Ska jag inkalla dataexperter och vem betalar det nöjet?
Är inte den första kommentaren en gammal och den andra kommentaren verkar inte autentisk. Jag tror inte att Bengt Olof Dike riktigt tänker så. Å andra sidan kan jag gtycka att det kan väl vara en klok målsättning om den inte blir nationalegoistisk och om barn som inte är vita (skära är de som kallas vita egentligen , tror jag) utan mer kulörta ska få samma goda omsorg. Men det finns väl något som blivit Sverige och som är värt att bevara? Om detta går det principiellt men kanske inte praktiskt att resonera förnuftigt och kanske till och med kreativt. Men ska jag godkänna dessa kommentarer? Eller ska jag vidta de mått och steg som gör mitt liv enklare?

Nytt falsarium! Inlägget i mitt namn kl 12.54 är falskt. Däremot inte det, som skickades 10.25 om betydelsen av att hålla samman Svenska 
kyrkan och inte underkänna eller helt döma ut den. BENGT OLOF DIKE på Etiska dilemman

Vi måste säkra existensen för vårt folk och en framtid för våra vita barn. BENGT OLOF DIKE på Dystra besked



kl. 10:45




Dystra besked

Jag vet vad som sades. Gudstjänstutskottets ledamöter och ersättare skulle få en tryckt kyrkohandbok, vilket väl var helt rimligt. Nu bestämdes på kansliet att "kyrkohandbok" var inte alla tre utan just den behändiga handboken. Jag insåg då att jag nog skulle stå med två handböcker men det kunde räcka om jag fick missale och melodiboken från kyrkostyrelsen, som också utlovats. Inget konstigt med det. Det brukar återrapporteras/redovisas i en styrelse hur det blev som det beslutats om. I yran när styrelsen beslöt att Verbum skulle trycka och Svenska kyrkan skulle "ge" församlingarna ett missale sa Vanja Lundby Wedin att vi skulle få ett missale vi också. Det är med missalen som med kristliga el-cyklar, kan jag meddela. Och ännu har jag inte ens sett skymten av en kyrkohandbok till gudstjänstutskottet fast jag frågat. Då blev förresten svaret att man skulle begära att få om man inte fått det på annat vis. Nils Warmland gav besked. Det var inte beskedet i gudstjänstutskottet om ni undrar,  Det var inte beskedet också om ni inte undrar.

Kyrkostyrelsen då? Jag fick besked:
"Vid au sammanträdet igår tog Helén upp din önskan. Det konstaterades då att inget löfte getts om utdelning av böckerna till hela kyrkostyrelsen vid något sammanträde och det finns inte heller något protokollfört beslut i frågan."

Noga taget uttryckte jag ingen "önskan" utan kopplade tillbaka till vad som sagts. Det finns kanske några som inte tror att jag lägger märke till att jag ska en bok som är tre, men det måste vara en utomordentligt korkad minoritet av mänskligheten som tänker så. Men jag förstår. Det som sades var prat i luften, inget som stod i protokoll (varför skulle det detta, för noga taget talade väl Vanja som styrelseledamot i Verbum och lovade därmed. Men jag antar att kansliet skulle vara behjälpligt. Nu fattar jag att de som suttit i arbets- och referensgrupper inte heller fått något. Somliga får tydligen om jag läser innantill: inte "hela kyrkostyrelsen". Jag vände mig spörjande till en vän och frågade hur detta skulle uppfattas. Han förmodade att detta illustrerade hur det går till på de kyrkliga höjderna. Jag frågade inte närmre men antog att det är detta som avslöjar att det är mycket som inte fungerar. "En herrelös byråkrati som löper amok" – om man kan säga "löper" när ingenting egentligen hände... Hade jag tagit fram mina stridsdomarerfarenheter hade dessa insikter  samma afton hamnat i rapporten till övningsledningen och jag hade fått beröm för att jag noterat något dysfunktionellt. 

Oss emellan, men bara oss emellan, är den här sortens erfarenheter informationsbärand? Kanske kommer kyrkohandboken från gudstjänstutskottet till mig i sinom tid fast ingen tar ansvar. Den borde väl ha kommit innan Pingstdagen? 

Lite orolig är jag. Om förhandlingarna på måndag med "Arvtagarna" betyder att allt det tryckta återkallas, kommer jag aldrig att få en olaglig bok. Nu är det inte säkert att saken slutar så. "De flesta problem kan dränkas i pengar och nu är kansliet berett att gå långt", fick Bloggardag sig anförtrott. Om detta dränkande inte går, är normalåtgärden vid konflikter mellan upphovsrättsinnehavare och publicist annars att alla böcker återkallas och man startar om på ruta ett. Olagliga böcker har återkallats förr. Hur blir det? Att vi alls inte fått veta vad "Arvtagarna" begär, kan vara en indikation på att kansliets jurister just är beredda att gå långt med ekonomisk kompensation men vi, som egentligen står för pengarna, ska hållas ovetande om beloppen. 

Jag tror inte att den dåvarande ledningsgruppen för kyrkoordningen tänkte sig att sådana här frågor skulle mörkas. Konflikter skulle hanteras så öppet att alla kunde se vad som hänt och förstå att åtgärderna som vidtagits varit kloka och välavvägda. Men när domprosten Unger i Växjö köptes ut fick vi ingenting veta, vi arma pastoratsbor som till sist skulle få fram sekinerna. Till exempel.

Hur blir det då på måndag? Ingen vet. Normalåtgärden är att återkalla i väntan på att upphovsrättsfrågorna blir lösta och de löses i domstol, opartiskt. Det betyder att 1986 års kyrkohandbok får användas tills vidare och att Katarinamässan går an. Att Olle Carlsson blev lurad av biskoparna Mogren och Brunne när han förespeglades att den mässan skulle kunna användas, fattade somliga av oss – men det var ju inte riktigt vår sak och på någon nivå var det väl bra att kyrkohandbokstroheten inte var absolut. Då kunde som tidigare alternativa missalen se dagens ljus. Alternativa betyder i detta sammanhang användbara. Nu vet vi hur det gick för Artos, som nu i stället ger ut en mässbok. Den har jag beställt redan. Och Olle Carlsson ser dyster ut. Grundlurad som han blivit.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/bakslag-katarinamassan

Pernilla Jonsson är analyschef och henne gillar Bloggardag. Det är förutsägbart. Bloggardag är svag för kompetens och känner igen den när han möter den. Nu är vi alltså under 4-miljonerstrecket när det handlar om huvudgudstjänster. Det finns de som tror att de kan ta igen detta med veckomässor. "Väx upp!" eller "Fatta, morfar!" Men ni kanske inte ska vara så bekymrade när ni ser den funktionella dumheten, den som kör på utan at tänka djupare eller ens tänka efter. Den fungerar ju. På sitt sätt. 

Är det inte roligt för äldre högkyrkliga präster, det s k stoffilitiet, att få rätt? Prognoserna och förutsägelserna slår ju in. Det är dystert. Och det mest dystra är inte att illvilliga ville det som nu händer utan att de välvilliga körde på och så blev det så här. Minns siffran 3 895 657 besök vid söndagens huvudgudstjänst. Nytt lägsta. Vill någon minnas vilka som för rätt länge sedan ville ha analysgruppen för att både beskriva hur det är och vad som bör göras? Sådana önskemål avvisades. Vi skulle inte gräva ner oss i det förgångna utan se framåt. De som tänkte så, bör lyssna för Herren säger kanske på sitt stillsamma sätt: Gör räkenskap för din förvaltning. Lk 16:2. Det blir också ett dystert besked.

I Bloggardags lilla värld händer stora ting. Gerbilungarna har fått sin syn och mellan varven är gerbilernas familjeliv intensivt. Men det dystra beskedet i går kväll var att en unge hade dött och redan ätits på av familjen, en annan var döende. Där blev det fråga om eutanasi och Bloggardag utgjorde sedan en sorglig enmansprocession till soptunnan.

Det vore tacksamt om ingen fuskade med at använda någon annans signatur, men Bengt Olof Dike har anvisats en väg för att inte kunna bli kapad men använder sig inte av den. Då återstår ett par möjligheter. Den enklaste är förstås att vägra ta in allt som det står Dike på. Men då har fuskaren vunnit. Den näst enklaste är att lägga ner bloggen. Vem vinner då? En annan möjlighet är att tills vidare säga att problemet faktiskt är Dikes eget. Vem vinner då? Dystert på flera sätt är kyrkolivet. Först ingen utlovad el-cykel, sedan inget utlovat missale och sist en Dike som inte är Dike. Så går det till. Vem i hela världen kan man lita på?

fredag 25 maj 2018

Etiska dilemman

Tanken att en nation fungerar som ett samhälle, det vill säga att människor håller samman, behöver vi fundera över. Det moderna Sverige byggdes så. Demokratiskt och socialt. Resurser fördelades från de rikare till de fattigare. Välfärden skulle räcka till alla och institutioner byggdes för den sakens skull. Den som blev sjuk fick sjukersättning. Alla mödrar fick barnbidrag. En rejäl pension var överordnat mål framför medalj. Arbeten skulle förmedlas och skolsystemen skulle fungera liksom sjukvården och hälsovården. Somligt skulle betalas gemensamt för det var staten som skyddade medborgarna genom polis och militär och samhället genom goda lagar och ordningar.  I konfirmandundervisningen sades att vi skulle älska vår skatt som vår nästa för det var nästan som fick nytta av skatten. I detta välordnade system var det inte heller orimligt om 1% av BNP gick till världens fattiga med avsikt att lyfta dem ur deras fattigdom.

En finess var att hela systemet var transparent för vad det skulle användas till. Hur många systemet skulle byggas för kunde beräknas. Poängen var solidariteten i ett nationellt och avgränsat system.

När asylsökande kom var principen enkel. De skulle söka asyl i första säkra land och få sin sak prövad där. Principen var väl på sitt sätt bra för få om ens några protester hördes. Efter asylprövning skulle kvotflyktingar fördelas mellan EU-länderna. Det var väl också en vettig princip. Alla principer föll när inte bara asylsökande med asylskäl kom utan också migranter. Prövningen tycks ha gett vid handen att många migranter, hälften kanske, inte hade asylskäl även om det var synd om dem på olika sätt. Dessutom var det oklarheter kring ålder och identitet. För att göra allt lite mer komplicerat tycks det gälla att ett antal människor alls inte vill integreras i den svenska modellen. De vill bygga sina egna liv här på egna premisser, dvs segregera sig.. Och än mer svårhanterligt: det verkade som om så kallade flyktingsmugglare sålt sina tjänster mot löften om att dessa människor, som investerade i sin resa, skulle få mångdubbelt igen i form av förmåner i Sverige.

Då stod den nationella solidariteten plötsligt fram som nationell egoism när somliga började räkna och beräkna och fann att detta projekt inte skulle hålla ekonomiskt eller socialt. Det skulle bli ett annat land, ett multikultiland. De som inte var glada över detta var rasister eller extremister, fick de veta. Då höll de käften men med hemliga val kunde de uttrycka vad de kände. Samtidigt kunde de tiggande vid ICA Grytan i Moheda omfattas med viss sympati. Folk hälsade och la pengar. Niclas som äger butiken gav tiggaren små uppgifter som på sitt sätt integrerade honom. Han var inte bara en tiggare. Plötsligt slog polisen till mot en liga som åtalades för människohandel och tiggarna försvann. De hade alltså hört till de kvinnor och män som människohandlarna haft i sitt grepp. De snälla givarna hade alltså underhållit ett kriminellt projekt. När ligans ledning häktades, stängdes också Diakonicentrums nattöppna verksamhet. Allt var inte riktigt som vi tänkt i vår godhet, det fattade till och med Bloggardag.

Efterhand svängde de politiska partierna. De svängde inte bara som i det politiska begreppet "omsvängning" utan svängde så som de berusade gör, fram och tillbaka, på sitt sätt målmedvetet och ändå inte.  Det betydde att alternativa verklighetsbeskrivningar kom fram. Det är ett dilemma när de officiella sanningarna skiftar på ett sådant sätt att det som tidigare alls inte fick sägas nu blir den etablerade sanningen. Här skulle etiker behövas och gammaldags journalistik, den som ger utgångspunkter för fortsatt reflektion.

Är det inte cyniskt att börja räkna pengar och tala om resurser när människor kommer till oss? Upprördheten gäller förhållanden i andra länder som är länder i krig och kris. Bloggardag blir fundersam. Överlevnadstiden, läste han i höstas, för det nyckelförband han och dåvarande fänrikarna Olofsson och Salander tillhörde, hade i ett krig varit 20 minuter. Om detta talades föga. Nationen var alltså beredd att offra blomman av män under 47 år samt en del äldre yrkesbefäl. Nå, Bloggardag visste att sådana beslut måste fattas.Vid ett anfall mot Sverige beräknades förlustsiffror vid given plats och given tid och dettsa var en av faktorerna när belsut måste fattas. Men den förfärande tanken att hundra medborgare i uniform skulle stupa var underordnad nationens fortlevnad. Det var denna nationens fortlevnad saken gällde och medborgarna avkrävdes blodskatt.

Det etiska dilemmat sönderfaller i flera. Borde det inte vara möjligt att öppet tala om sådant här? Det som mest bekymrar mig är inte integrationen utan dess motsats, segregationen. Jag vill veta hur de som kommer till Sverige tänker. Vill de vara enklaver i landet som lever för sig själva på egna villkor men med ekonomi och sociala förmåner säkrade av "storsamhället"?  Vill de anta de värderingar som gäller i det sekulariserade Sverige och praktisera religiösa sedvänjor bara i det privata eller hör det till deras övertygelser att deras värderingar är överlägsna och ska slå igenom och slå ut de andra? Det fins de som tänker så, har Bloggardag förstått. Vad blir då konsekvensen? Går det att med praktiska exempel veta eller är detta komplex av tankar alldeles ogripbart?

Det gamla nationella solidaritetskonceptet integrerade alla för det var grundbulten i välfärdssamhället. Nu då? Vore den ofriserade diskussionen om detta farlig, det vill säga farligare än alternativen? Och hur är det egentligen? Går det att få fram fakta eller är alla fakta till sist tolkningar? Vem förlorar då? Hur kommer det sig att det i den svenska debatten varit första reaktion att tysta dem som sagt eller frågat något olämpligt? Och, än en gång, hur hanterar vi detta att det som var olämpligt plötsligt tycks vara dagens sanning? Finns det något särskilt ansvar för den organisation som är Sveriges största medlemsorganisation att stå upp för alla komplicerade sammanhang och värna något som inte är postmodernt utan helt enkelt sant?

Bloggardag plågar sig med etiska dilemman. Det hör till tiden eller hör det till åldern?

torsdag 24 maj 2018

Så tänkte unga arbetsvilliga högkyrkliga

Vi går 45-50 år tillbaka i tiden och möter studenter. Där fanns i Lund de unga och arbetsvilliga. Det var studenter som diskuterade inte bara kyrkoliv (skvaller) utan också församlingsliv (strategier). De skrev i PO, Pro Ortthodoxia. De läste förstås PO Sjögrens böcker och Gunnar Rosendals. De höll sig med SPT.  Några läste också SKT, STK, KÅ, Göteborgs Stiftstidning, Kyrka och Folk, Vår Kyrka, Norrskensflamman, SDS, DN, Smålandsposten, Tidsignal, Aftonbladet liksom materialet från Religionssociologiska Institutet. De hade sålunda inte någon helt obetydlig kännedom om politiska frågor både nationellt och internationellt. De besökte antikvariat. Icke helt få bodde så till att de hade fri tillgång till tideböner och mässor. På sommaren var de engagerade till exempel i det som kallades "Sommarkyrkan" med insatser av den typ som praktiserades i västra Tyskland med beteckningen  Kirche Unterwegs. Det sagda räcker för att ni ska förstå typ eller art.

De unga tänkte sig komma ut i vanligt församlingsliv och menade att evangeliet var själva ärendet. I grund och botten fanns tilliten till att vanligt folk skulle genomskåda de enkla propagandistiska slagorden mot dem, de som var osanna. De var till exempel inte "emot kvinnor" eller ens "dörrstängande elitister" och allt vad som sades. De visste av egen erfarenhet att andra präster och blivande präster  inte var särdeles ambitiösa när det gällde. Teologi roade dem inte. Inte slitjobbet heller. Kunde de hålla sig undan, gjorde de så. Deras egentliga tillgång var att de intog korrekta (men teologiskt omöjliga) ståndpunkter i dagsaktuella frågor. De undvek debatter. Någon förklarade glädjen över att få vara präst med orden "ostkaka, grädde och sylt". De läste inte Sjögren eller Rosendal.

De ambitiösa var inte så oroliga. Folk skulle fatta vilka som ville bygga och hurdana de andra var. Och visst fattade folk även om det tog tid, men de fattade också felaktiga beslut. När de såg vilka som tog över kyrkosystemet, begrep de att det inte fanns goda skäl att vara kvar längre. Vi är uppenbarligen mitt i den processen. Bloggardag förvånas över att hätska inlägg inte riktas mot dem som från maktpositioner skandaliserar Svenska kyrkan inte därför att evangeliet är en skandal utan däför att dessa mellanskiktets människor agerar destruktivt när de propagerar sin MTD-religion i formen för dagen. En sak är om folk drar iväg därför att de inte tror att Jesus är Herren. En helt annan sak är om de drar därför att de upptäcker ett bedrägligt krkosystem, ett som inte tar dem eller ens sig självt på allvar.

Sålunda kunde vi nu tala om Limhamn och Malmö. Floskler som nya trossatser, skriver Fradrik Haage om i en ledare i SmP.
http://www.smp.se/ledare/floskler-som-kyrkliga-trossatser/

Haage undrar vad högre kyrkliga företrädare har att säga om det officiella twitterkontot och något har de kanske sagt, för twitterinlägget är borta. Saken gällde dock P18 som återuppstått på Gotland. Detta var, meddelade Svenska kyrkan i Limhamn, ett misstag. Rysslands militära kapacitet innebar att Ryssland aldrig kunde besegras militärt och friheten måste försvaras på annat sätt. Detta var budskapet. Twittern är alltså borta. Men problemet att ett officiellt svenskkyrkligt konto kan användas för den här sortens utspel borde diskuteras. Några tar det gemensamma i anspråk i eget intresse. Och detta är ett grundmönster för det opålitliga mellanskiktet, det mellanskikt som i Svenska kyrkan utgör det högre skiktet.

Ska vi tala om Malmö är det förstås nyheten att ny kyrkoherde utsetts. Han ser fram emot att få vara med på den resa som Svenska kyrkan i Malmö håller på att göra.
http://svenskakyrkanmalmo.se/blog/2018/05/22/ny-kyrkoherde-utsedd-for-svenska-kyrkan-malmo/
Utmaningen, den största, som regionen har är att "få ihop det multikulturella samhället till en välfungerande gemenskap". "Där tror jag att vi som kyrka har en stor och viktig uppgift att fylla. Visionen för Svenska kyrkan i Malmö är att bidra till fred i världen." Den nyvordne kyrkoherden Svensson – av alla namn Svensson! – riskerar med denna programförklaing att en del människor i Malmö finner detta vara ett statement som inte motiverar fortsatt medlemskap. Kunde vi nyttja tidsmaskinen och föra aposteln Paulus till den multikulturella staden Malmö, hade han känt igen miljön men inte budskapet från det som ska vara Kyrka.

Vi kunde också tala om kommunikatörer av den typ som kommunicerar broccoli. Broccolin blev den grönsak som välte medlemskapet för en skrivkunnig person och han meddelade sitt utträde socialt. Fler kan följa. Inte för att de har något emot Jesus, själva ärendet, eller står främmande för vad Svenska kyrkan gestaltat i högmässor, diakoni och undervisning utan därför att de finner kommunikationsutspelen vedervärdiga och alls inte värda ekonomisk support. Har Svenska kyrkan problem eller har Svenska kyrkan problem? Och det är faktiskt inte de präster som slitit med det vanliga som ställt till det. Inte ens de som kallats kv*nn*pr*stm*st*nd*r*.

Danderyd, som satsar på att bli kvitt plast, kunde också vara exempel. Församlingsbladet gick ut och effekten blev minst ett utträde.
https://danderydsforsamling.se/wp-content/uploads/2014/10/Livet-2-18_web.pdf
Vem kunde bemäktiga sig det gemensamma bladet för att köra plastbantningskonceptet? Var det en fiffig miljöpartist? Själva reaktionen att lämna Svenska kyrkan kan man förstå också som en reaktion mot att alltid utsättas för snubbar av de miljömedvetna. Vi är ju några som sedan barnsben är för miljö men som lika länge varit emot påståeliga miljömuppar. Jorden slits som en klädnad. Vad är problemet? Och varför kan de problemet inte tas upp i den oöverträffade form som samtalet innebär och som församlingshemmet skulle kunna vara en ypperlig plats för. Nu ställer dom bara till det och får folk att lämna. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Det är skillnad på kyrkliga grovarbetare och de kyrkliga joddlarna.

45-50 års erfarenheter ger besked. Det var verkligen skillnad på präster och präster. Somliga klättrade sig upp. Folk reagerade dock inte som de högkyrkliga tänkt. De såg och trodde det var bäst att ta sin kyrkoavgift och gå. De högkyrkliga tänkte att folk skulle fatta och markera mot klättrare, anpassliga, lättjefulla och i den meningen moraliskt korrupta, att de lät det sägas oemotsagt som dock icke var sant om deras medkristna.  Det är rätt ynkligt alltihop. Inte minst som sammanbrottet drabbar oss alla. Men det ska nog i klartext sägas vilka som inte fattar vad de ställer till med årtionde efter årtionde. En levande, folklig Kyrka är något annat.

Bloggardags fråga är egentligen rätt enkel. Ska idioterna obehindrat få förstöra? Andra ser. Ser inte ni? Eller hör ni till förstörarna? Vi tänkte ju dåförtiden inte fel även om vi inte fick rätt. Tid att rätta till något?
https://www.aftonbladet.se/a/xREVkj

Det tycker tyckmyckenchefen på Torsdagsdepressionen. "Haverikommission för kyrkans gudstjänster vill han ha. Det är torsdag. I söndags togs ny kyrkohandbok i bruk. Lite gudstjänststatistik fick vi oss till dels också. Minus 30,4% på 15 år. Torsdagsdepressionen är verklig. Xiomara får fart på gudstjänsten i Barkarö. Då kunde det också gjorts ett reportage om de tidigare gudstjänstfirare som nu tar sig till andra ställen. Bensinen kostar över 16:- per liter. Varför kunde Svenska kyrkan inte lyssna på dem som sa hur det måste gå om ingenting gjordes skulle det bli precis så här och värre. Svaret är: fel personer, fel, fel, fel. Torsdagsdepressionen är verkligen verklig.

onsdag 23 maj 2018

P som i Patrik Pettersson

P är sådant man vill sätta och P är just vad kyrkosystemet vill sätta för Prästen Patrik Pettersson. Hans blogg Kyrkliga Ting är närmast phörödande. Han analyserar nämligen mekanismerna kring Antjes twittrande.
http://kyrkligating.blogspot.se/2018/05/524-en-eloge.html

Det hela handlade, som ni kanske minns,  om hur Antje twittrat sin bestörtning över ett attentat mot en moské och sedan skrivit "trist" en sen afton om ett attentat mot en kyrka. Ord kan bli fel. Men, det påpekar Patrik Pettersson, inte ett ord hördes från Antje med ett beklagande eller en förklaring att kvällen var sen och hon själv tagen av ondskan i världen. Orden stod kvar eller mer. De levde ett eget liv på nätet. Rätt självklart egentligen sett till twitters natur.

Mekanismen när häpnad och uppbragthet slår till  är känd sedan tidigare: Antje Jackelén är förföljd och då måste markeras hur fin hon är. När detta står klart för alla (kommunikationschefen Marianne Ejderstens i Geneve kommentar talande om "hennes visa ledarskap" och Antje som "en förebild i den världsvida kyrkan") blir Antje glad på twitter. Patrik Pettersson konstaterar att det går till så här. Därmed har alla som förvånat sig över att ärkebiskopen kallade ett blodigt attentat "trist"reducerats till illasinnade nättroll.

Allt detta hade Bloggardag inte vågat påpeka och  kanske inte heller vågat återge bilden av hur det går till om inte några genusmedvetna kvinnor sagt precis detsamma som pater P. En man, som inte övertygats om det gudomliga i ett riksdagsbeslut angående Kyrkans ämbete, vågar inte säga så mycket när det handlar om jämställdhet... Eller jo, kanske. Elogerna hade Morsan kunnat kommentera med en fnysning. Hon var nämligen just för likabehandling och jämställdhet mellan könen. Blev det för mycket, blev det lätt och geschwint för mycket för Morsan. "Man ska inte göra sig märkvärdig", som hon sa när hon såg en läkare uppträda så på en olycksplats där hon på några meters håll analyserat skadeläget och sett att alla gjort allt rätt långt innan den stöddige läkaren upphetsad tog sig fram under anskriet "Jag är läkare!" Då blir det som det blir med sönerna.

Patrik Pettersson, prästen, vill många i kyrkosystemet sätta P för. Han har tagit sig orådet före att distansera sig från den mediala cirkusen. Man retar dock inte lejonen i den cirkusen ostraffat. Lyssna själva och döm hur den uppfattas, som beskriver "den fabricerade bilden" som "briljant teolog, stor ledare och lysande kommunikatör". Vad vill kyrkosystemet göra med en man som markerar att de finns "som kan avkoda det vi ser och hör i kyrkeriet". Bloggardag återger i häpnad över precisionen följande mening: "vi vet att den välputsade och tillrättalagda bilden inte stämmer med verkligheten." Detta är en verklighetsbeskrivning många instämmer i men helst genom tystnad.

Det är Antjes predikan Patrik Pettersson phunderar över. Han har phattat vad Antje säger. Antje, kyrkokansliet och partipolitikerna i kyrkostyrelsen är de verkliga lärjungarna och den sanna kyrkan. "Vi andra, som kämpar på i kyrkans församlingar och som ur den erfarenheten vill att våra röster ska tas på allvar är bara 'trumpna tornbyggande och babblande dvärgar'." Nu vet vi vad som hördes i Antjes predikan. Biskop Krister Stendahl hävdade att predikanten är ansvarig för vad som hörs. Detta har jag ifrågasatt, men just här och nu börjar jag ana att Krister dock hade en liten användbar poäng. Antje höll i första hand inte en predikan för parther, meder och elamiter utan för dem som tagit parti för kyrkohandboken och det kompetenta arbetet att få fram den.

Vad mera?
Hade processen med kyrkohandbok varit normalt transparent, öppen, hade kritiken inte varit så hård. Då hade utsorteringen av somliga sakkunniga inte varit verklighet och boken Mässa för enhetens skull setts som ett viktigt bidrag. Tack hade uttalats till dem som sett till att kyrkomötets ledamöter fått boken alldeles gratis, tack för att den finns på kyrkligdokumentation.nu och glada människor hade refererat till den bokens kloka insikter. När det srulat sig, hade öppenheten varit räddningen och inga sakkunnighetsskriverier hade hållits undan. Revisorerna hade inte behövt granska processen, än mindre underkänna den. Och Antje hade inte behövt lägga något till rätta. Svenska kyrkan hade inte heller riskerat sitt anseende om upphovsrättsfrågorna lämnats olösta av det enkla skälet, att de varit lösta och om det funnits oklarheter hade behov av klarhet inte utlösts genom att Svenska kyrkan hävdat copyright och uophovsrätt. För övrigt hade Artos förfrågan om att få redigera ett missale hälsats med tillfredsställelse och kanske Antje kunnat skriva ett förord om vikten av mångfald och vikten att tacka den liturgiska rörelsen för all förnyelse den stått för och som så många haft och har glädje av.

Det är när man tänker hur allt kunnat vara om inte om hade varit  som man begriper något.
Borde vi nu kärleksbomba Patrik Pettersson och bedyra hur fin och klok han är och mycket annat i den stilen? Kanske inte. Bloggardag vill ogärna att det ska kunna sägas att Patrik Pettersson är bombad. Men lite orolig är jag allt. Begåvning är ett minus i det svenskkyrkliga systemet. Nu vill nog kyrkosystemet sätta P för Pettersson.

Får jag påminna om löjtnant Hansson, Klacken kallad, som vid lunchtid kom in på officersmässen på KA2 och högljutt undrade: -Har gubbjäveln kommit? Åh, ursäkta, jag såg inte att översten hade kommit."
Om denne löjtnant sa regementschefen: -Över min döda kropp ska den mannen bli något annat än kapten.
Bloggardag kan meddela, att den avdöde översten aldrig fick veta att löjtnant Hansson blev överste av första graden och chef för Stockholms kustartilleriförsvar och Vaxholms kustartilleriregemente. Alla kritiker går det inte illa för. Kan Pettersson kanske bli chef  för Stockholms kustartilleriförsvar och Vaxholms kustartilleriregemente nu när försvaret ska rustas upp? En viss förmåga både till anfall och försvar har han.

tisdag 22 maj 2018

Faktakoll

Bloggardag fattade inte riktigt hur det där med faktakoll skulle gå till men kunde befrukta det värsta, dvs att något journalistyngel enkelt skulle fastslå hur ett komplicerat sammanhang egentligen var. "Faktiskt", som man säger.

Faktakoll 1
Nu dementerar DN utifrån Radio Kronoberg och radioredaktören Brollei insats att "Katolska församlingen i Växjö" (heter den verkligen så) skickat in och ännu mindre fått avslag på en ansökan om klockringning. Detta är ett falsk påstående. Det har fått spridning på sociala medier och bland annat har den ryska propagandasajten Sputnoik rapporterat om "nyheten", vet DN att berätta.

Rätt otroligt att allt är fejk. Troligare är väl att det gick till som det brukar i byggärenden. Någon frågade och det gavs ett muntligt besked att detta inte var att tänka på _ och då var saken inte värd bråket att skriva ansökan och kanske överklaga. Hur det går till när det samtalas om bygglov måste många veta. Så här går det nämligen till. Man frågar för att få klart om  ett projekt är värt att gå vidare med. Radio Kronoberg fick ett tips om att det inte fanns någon ansökan, kommunen letar i sina arkiv (byggnadsnämnden samt miljö- och hälsoskyddsnämnden – och polisen. Här läggs tid och arbete. Nu vet redaktören Brolléus att Ingvar Fogelqvist är "en snäll farbror" som "känner sig riktigt dum". Dumt blev det, men det var inte Ingvars fel. "Det är inte riktigt samma sak" att få ett muntligt besked från kommunen som att ha skickat in en ansökan. Kanske inte. Men effekten blev densamma. Och klockringning har ofta väckt starka känslor, fråga dom i Halmstad t ex.

Faktakollen ter sig som ett ideologisk tillrättaläggande. Jag tror inte denna koll gör debatten om muslimer enklare. Men det var värdefullt att Bloggardag nu fick insikter om vad faktakoll går ut på. Faktakollen visar att Radio Kronoberg hängt ut pater Ingvar som något han inte är, en cheater.

Faktakoll 2
Den 17 maj formulerade rättschefen ett avslagsbeslut om utlämnande av handlingar. Det gällde de maskerade avsnitten i "Arvtagarnas" skrivelse. Argumentet för avslag är att skrivelsen utgör underlag för förhandlingar. "Då det kan antas att ett utlämnande av handlingen i de delar som är i fråga skulle skada kyrkan genom att försvåra för nämnda förhandlingar ska handlingen i dessa delar inte lämnas ut."

Nu vet ju "Arvtagarna" mycket väl vad som står i deras skrivelse. Det är inte självklart att förhandlingarna skulle skadas av att andra, nämligen de som läser kyrkligdokumentation.nu, får veta. Transparens var ett nyckelbegrepp när kyrkoordningsföreskrifterna om offentlighet kom till. Den slutsats som i nuvarande läge kan dras är väl den, att saken är betydligt värre än kyrkostyrelsen fått veta. Det förklarar sekretessen. Om det är så illa som det kan antas, måste väl kravet vara att den nya kyrkohandboken återkallas tills de rättsliga frågorna är avgjorda. Det ligger inte minst i Svenska kyrkans intresse att så sker.

Faktakollen drar slutsatsen att förhandlingsläget inte förändras av att andra får se vad "Arvtagarna" hävdar. Däremot sitter de som sagt kyrkostyrelsen att det sannolikt inte var några problem att distribuera boken lite illa till om folk får läsa. För är det just det som inte skulle få vara. Problem.

Faktakoll 3
Antjes predikan på Pingstdagen har kommenterats och Antje har utsatts för organiserade eloger på fejjan. Bilden av att Antje är utsatt förmedlas då och då. Det finns en trollfabrik också inom kyrkan, visste Antje att berätta i Berlin den 2 maj. Den lilla problematiken är väl att på så vis kan all kritik avfärdas. Bloggardag, vars natur är det pigga, det käcka och det muntra, kan tycka synd om Antje. Det blåser på toppen, men det är en blåst som klarnar sikten och så ska det vara. När det blåser ställer sig en tapper skara upp till försvar för Antje. Hon beskrivs då på #enEloge som orkar stå upp för medmänsklighet, humanism, godhet, värme och intellektuell hederlighet. Hon är en stor förebild, har et aldrig sinnade tålamod, hon låter sig inte tystas av onda tungot . Som en ängel förklarar hon outröttligt. Hon står upp för de behövande. Någon tror inte på gud men på Antje och någon annan ser "rent och ohämmat kvinnohat" i kritik av Antje. Antje Jackelén tackar för alla dessa sympatibevis. Så nu vet ni.

Antje tog själv tag i arbetet med kyrkohandboken. Det var kanske nödvändigt så som det blivit, men följden är attAntje i alla lägen nu måste försvara kyrkohandboken. Den som varit ordförande för en arbetsgrupp står inte längre fri. Det får sina konsekvenser. Leden sluts och kritiken uppfattas som illvillig. Predikan blir då ett inlägg som syftar till att värda kritiken och kritikerna. Det uppfattas. Hon glömde nämna att Voldemort inte fick vara med i arbetet men glömde också att innehållsligt avviker den nya kyrkohandboken från den allmänna gudstjänsttraditionen

Christian Gerber berättar den anekdot Antje förde vidare i sin predikan. Vi läser Historie der Kirchen-Ceremonien in Sachsen. Detta omfångsrika verk, Gerber menar att det är den kortast möjliga historien, finns sammanfattat på engelska, men Bloggardag är högst osäker om denna sammanfattning verkligen gör Gerber rättvisa. Vill någon kolla sammanfattningen är adressen
http://www.luthermem.org/wp-content/uploads/2015/07/history-of-church-ceremonies-in-saxony-bengtson.pdf
Fulltextversionen på nätet tedde sig denna morgon oläslig och Bloggardags musikbibliotek finns å Lantegendomen.

Ska faktakollen sättas in, påstår Gerber ingenstans vilken kyrka, plats, kompositör eller vilket verk  som avses. Möjligheterna är legio. Gerbers avsikt med att berätta anekdoten utgår från hans grundläggande pietistiska och antiliturgiska hållning och hans syfte är att skapa opinion mot den typ av musik som huvudfrågan av lutherska kanttorer skrev. Det var under 1800-talet som Gerbers lilla oprecisa berättelse kom att kopplas till J.S. Bach och omväxlande till Matteus- och Johannespassionerna.

Antjes grepp var retoriskt men bär ingenstans. Vi behöver inte vänta hundra år för att förstå att kyrkohandboken är svag. Och den breda uppslutningen kring den  handlar om vad kyrkomötet gjorde, inte vad resultatet i gudstjänstutskottet blev för där var röstsiffrorna på avgörande punkter 8-7. Det kan vara bra att minnas.

Sedan ska man nog hålla i minne den tankemodell om troll som är Antjes. Hon hör till dem som undrar hur det kommer sig att det bland våra egna finns de som misstror hela tiden, misstänkliggör och bara vill hitta hårstrået i soppan. Detta är vad Antje själv uppfattar från den kyrkliga debatten. Hon känner dock att "vi är många!"

Faktakollen gav några dystra insikter och ett avslöjande av ett rent påhitt, fört vidare som argument i en predikan i Uppsala domkyrka. Fast vi kanske inte är riktigt så många som kyrkoledningen vill tro? Reflektionerna göra sig själva. Faktakontrollen är däremot ett projket att hålla fast vid.


måndag 21 maj 2018

I en romersk-katolsk bädd

Denna morgon vaknade Bloggardag i en romersk-katolsk bädd. Den måste väl vara så om hemmet är välsignat av en RKK-präst eller om välsignat folk bor i huset. Sömnen har i vart fall varit god och denna måndag kan alla ladda för att söka sig till de revolutionära församlingar som med högmässa slår vakt om Annandag Pingst och Andens vind över världen.

Jag säger inget om högmässan jag for till i går.  Något nytt? En nyöversatt trosbekännelse men god och undervisande predikan. Prästen hade varit präst i 60 år. Takterna sitter i. Så bytte några av oss lite insikter om kyrkohandboken. Om upphovsrättsfrågorna egentligen inte är lösta kan det komma besked om 1. kyrkohandboken tills vidare inte ska användas eller 2. att hela upplagan ska dras in. Minns att frågor om upphovsrätt är allvarliga och svåra frågor och har det storslaget gjorts fel är det storslagna lösningar som tarvas. Svenska kyrkan spelar ett mycket högt spel. Bli inte arga på Bloggardag som säger detta. Här talar vi om grundläggande åtgärder vid upphovsrättsbrott och alla andra (mindre) insatser betyder att brottslingen går fri.

På väg hem avnjöt Bloggardag senare delen av högmässan i P1. Pater Ulfs sonora stämma identifierades. Den stora folkkyrkan som tar sin nya kyrkohandbok får alltså inte utrymme i radio  – de 6 miljoner medlemmarna till trots. Intressant. Men det var onekligen en annan kyrkohandbok och gamle Hippolytos fick ett ord med i laget.

I TV var det gudstjänst kl 10. Den såg jag inte. Eftersom den är inspelad i förväg kunde självfallet kyrkohandboksfrågan inte ägnas någon särskild uppmärksamhet, böcker bäras fram och så, menar jag. Jag letade efter den storståtliga högmässan i Uppsala domkyrka, den som sänts på webben. Jag hittade en agenda. Det var dock mer de konkreta åthävorna jag var ute efter. Denna morgon kunde jag läsa Antjes predikan, ett polemiskt mästerverk, som tvivelsutan kommer att fungera som en replik vid överläggning i Babel om hur torn ska byggas efter raset. Allt som sades i predikan var inte riktigt sant om man med sanning menar något annat än ideologisk sanning.
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/predikan-pa-pingstdagen

En mindre uppsluppen ansats gjordes i ett antal radiokanaler. Jag hittade en från Halland. Undras vad kommunikatörerna säger nu.
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=6956711

På eftermiddagen tycktes det mig som om denna stora dag gått många förbi. I Björklinge var det inte en kyrkohandbokstrogen högmässa utan i stället spelmän och som vanligt kan högmässan heta mycket men tydligen inte just högmässa, När jag förstått detta, for jag för att ha bordsgemenskap med de romerska katolikerna och njuta vilan i deras bädd. Dessförinnan hade hundarna fått pröva flytvästarna. Loke, en pigg, käck och munter kooikerhund; kastade sig i sjön och drog i väg 25 meter rakt ut. Sammanlagt avlade han provet för simborgarmärket på kort tid genom att simma långa sträckor närmare land. Något säger Bloggardag att kommande simturer får han företa fastknuten i lång lina.  Detta har pånågot sätt bäring på arbetet med kyrkohandboken och erfarenheterna av processen men fråga mig inte hur

Allt var trevligt i går kväll, vi var långt ifrån det kato-ilska, det tillstånd som råder  i Vatikanen. Jag läser att min vän Frasse alls inte är så trevlig som han ser ut. Han var inte trevlig i Argentina och han är bakom kulisserna inte trevlig nu. Jag tycker synd om honom, särskilt när det sägs att han har ett "bad language". Bara inte Växjö domkapitel får tag på Frasse, för då får han både fem fiskar och två kornbröd varma.

När Frasse valdes berodde det på att ett kardinalgäng bedrivit sällskapsliv i St Gallen och följden har för somliga kardinaler, som tidigare aktades högt, blivit en lek som påminner om "Påven bannlyster". Så har de romerska katolikerna det. Marcanrtonio Colonna har avslöjat, som ni vet. Bloggardag tog inte upp saken utan nöjde sig lycklig med att sippa (eller hinka) champagne och se vänlig ut. Solen gick ner i väster och detta förhållande väckte också viss uppmärksamhet.

söndag 20 maj 2018

Pingstpremiering

Pingstpremiering ägnar sig den åt som tar sig till kyrkan för att fira Andens stora fest denna dag och som dessutom inte faller undan för statens åtgärd att ta bort Annandag Pingst som röd dag utan tar sig till kvällsmässan. I Kyrkans liv firas Annandagen förstås. Att denna dag skulle bort för att vi skulle fira nationen den 6 juni var väl inget annat än fånigt. Vettigare hade varit att införa en verklig nationaldag och inte bara  hotta upp Svenska flaggans dag, alltså en dag för firande av fanskapet. Vad ar det för fel på det gamla nationaldagsdatumet?

I Svenska kyrkan ska de medvetna gudstjänstkonsumenterna noga lägga märke till hur den nya kyrkohandboken hanteras. Några firar stort. Andra tonar ner firandet, nämner det med några lugnande ord att det mesta är som vanligt. Det finns en tredje kategori, de församlingar som har kvar den gamla agendan och säger att "får Bollebygd, får vi", dvs vänta med allt till i höst. Några präster som inte vill ägna sig åt häleri av stöldgods kan vara nervösa. Tänk om deras bristande entusiasm anmäls till domkapitlet?

Nu är det ett problem med kristna som söker martyriet, det var en utväg som fäderna såg vara en avväg. Men det är också ett problem om t ex präster faktiskt inte vågar stå upp för vad de tror och tänker. Räds ej bekänna Jesu namn! Få ting kan, menar Bloggardag, i vår tid te sig som mer lockande än att föras till kättarbålet på handboksfrågan. Det blir att stort kliv rakt in i kyrkohistorien. Tänk er att efter kättarbålet bli uppställd på altare, bli tillbedd och ärad av en mängd obekanta människor. Det finns sådana som inte vill bli heliga på detta sätt därför att de inte vill bli tillbedda mest av gamla fula kvinnfolk, men det är ett problem mest hos Ignazio Silone i boken Bröd och vin (Bonniers 1944).

Jag är inte säker på att metoden är helt tillförlitlig men tillräcklig. Bloggardag kollar vilka som entusiastiskt hälsar handboken och tror sig därmed får bekräftelse på att detta inte är en kyrkohandbok för en sådan som mig. Det är en annan tro som uttrycks. Det vet Läronämnden. Därför blir knepet att undvika formuleringarna, de kätterska/heretiska, och i stället lyfta sig till en helhet där en passabel mångfald kan uppskattas oavsett återkommande heresier. Det går Bloggardag inte på. Och tro mig – det är inte Bloggardag det är fel på!

Nu behöver Bloggardag kanske inte vara så nervös. DN skriver om kyrkohandboken. Det blev precis en sådan artikel som varje av kvinna född festgeneral avskyr allra mest. Hinner ni, som inte har en prenumeration, köpa DN och ha under armen när ni kommer till Pingstdagens högmässa? Annars får ni läsa in er på frågan och aktualisera samtalsämnet vid kyrkkaffet och tårtan...
https://www.dn.se/kultur-noje/kyrkohandboken-lanseras-trots-upphovsrattstvist/

Vad är det rättschefen säger? Att vi inte uppfattar att "Arvtagarna# kräver att handboken återkallas" – inser juristerna plötsligt att det kravet kan ställas i nuvarande läge och att en sådan åtgärd är helt rimlig? Men fattar folk frågans omfattning?

När TT fick ihop det hela var det med uppenbar hjälp av kommunikatörerna. Likväl kom ordet "omstridd" med. Det där med "neutral" om Gud fick Bloggardag att fundera... Är det inte nåt fel som är trasigt?
https://www.svd.se/dags-for-omstridd-ny-kyrkohandbok

Det i grunden mest irriterande är förstås att all denna kritik med lite fingerspetskänsla och lite intellektuell ansträngning hade kunnat undvikas. Detta är en av kyrkokansliet självförvållad motreaktion. Vi, de svenskkyrkliga, förstod och försökte säga. De andra fattade inte. Det är inget att säga om. Något borde likväl förmått dem att inte traska på i ullstrumporna. Bloggardag uppfattar att de svenskkyrkliga utgör en minoritet i kyrkostyrelsen och en minoritet i kansliet också.

Bloggardag tänkte trösta sig med att läsa Åke Bonniers Jesus-text. Så fort någon säger "Jesus" är det lätt att bli glad.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/sjalvklart-att-jesus-uppstod-fran-de-doda
Bloggardag blev glad, men fundersam redan när han såg rubriken. Det är "självklart" att Jesus uppstod från de döda. Är det verkligen självklart? Var det inte en hård och kosmisk strid som utspelades? Saken var knappast heller självklar för lärjungarna, kvinnor som män. Inte ens för Maria, om Bloggardag fattat allt rätt. Har inte tron blivit väldigt konstig om den nu ska torföras som självklar? Då borde väl alla automatikä tänka så?

Åke avlägger sedan en bekännelse och det gör han väl som biskop i Skara stift för som sådan gläder han sig "över alla nyformuleringar av den kristna tron i form av psalmer, böner och andra texter." Alla? Verkligen?

Vad tror Åke i övrigt? Att "Jesus mycket väl kan ha utfört underverk." Kan ha? "Men poängen är kanske ändå inte huruvida vi tror att han utförde underverk eller inte utan hur de kan tala in i vårt eget liv". De brukar säga så om de heter Borg, Holloway eller Spong, men om det aldrig har skett, så vad då?

Åke talar dock gott om sådant som "mycket väl" kan ha hänt för 2000 år sedan. Kristen apologetik kanske är mer handfast än så, tänker Bloggardag, som är en sakramental materialist. Såg ögonvittnena det de berättat om?

På samma sida i Torsdagsdepressionen skriver också Erik Aurelius.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/undren-over-alla-under
Han ger sig in på vetenskapsteori. "Att Jesus inte har uppstått är tvärtom en förutsättning för vetenskaplig forskning." Riktigt så enkelt är det nog inte, men exegeter är ett eget släkte, specialiserat på aorister och hitpael. Inte konstigt att Aurelius beskriver ett missmod som dyker upp inombords varje dag. Gamla präster kan förvandla vad som helst till personliga dekorationer. Inte minst missmod. Det ligger väl i sakens natur om man heter just aurelius, ett namn med guldglans.

Nu känner Bloggardag att Torsdagsdepressionen har sin verkan. Man får hoppas på högmässan och Anden som motmedel. Det kan funka.

I går planterade Bloggardag ett äppelträd. Också om den yttersta dagen skulle komma i morgon ska jag i dag plantera, tänkte han. Om aftonen gick han ut till grillen, halvknall redan i början av grillprocessen, Som majoriteten av svenska män en somrig lördagskväll sålunda.