tisdag 16 januari 2018

Det som ställer till det rent mänskligt

Jag läser inlägg på Facebook och inser att personalproblemen i Svenska kyrkan är besvärande. Det jag uppfattar som mest besvärande är både mänskligt och självklart: det finns två versioner av vad arbetsplatskonflikter handlar om, två sidor av myntet. Jag kan fatta att det blir så, men det hjälper föga. På ena sidan den som blivit utsatt. På den andra själva kyrkosystemet. Jag föreställer mig Maktlösheten mot Makten. Och jag vet hur det är. Kränkta människor samarbetar inte. Då förvärras konflikten och alltid till Maktens fördel.

Makten använder juridik, paragrafer och bestämmelser i Kamomilla stad. Det måste förstås vara så. Problemet är bara att detta aldrig räcker om man ska lösa konflikter. Ofta förstör dessa maktinstrument mer än de underlättar. Och kyrkoherdarna? Jag vill att de som tänker att samtliga kyrkoherdar är värda tillit nu räcker upp handen. Det var väl det jag visste.

Förundersökningen om mobbing mot organisten i Tyringe är nedlagd för arbetsmiljöåklagaren kan inte bevisa att pastoratet gjort sig skyldigt till "straffbar oaktsamhet". I nättidningen Frilagt stod det inte "pastoratet" utan Kyrkan. Det är så det blir. Kyrkan smetas ner. Det kostar Svenska kyrkan anseende och anseende blir i nästa led en fråga om pengar. Medlemsflykten påverkas positivt, dvs om det ska vara flykt just. Annars är allt negativt.

Nu är det nästan omöjligt att sätta dit en arbetsköpare för att inget gjorts mot mobbing på arbetsplatsen. Åklagaren menar att en lagändring behövs. Då får höga vederbörande i Svenska kyrkan passa sig, inte bara för att polisen kommer utan också därför att ingen vettig människa då vill sitta i ett kyrkoråd.

Facebook är en möjlighet för snabb informationsspridning av konflikter av detta slag. Den kvinnliga präst som kyrkoherden ville bli av med eller den manlige präst som hamnade i konflikt med sin kyrkoherde inser, att de inte står ensamma. Vi andra vet förstås inte vad som kan göras alls och arbetsgivaransvaret läggs egentligen inte på den kyrkopolitiska nivån, dvs så att kyrkostyrelsen har något ansvar. Det visade sig när jag för länge sedan frågade om utköpen. Första vändan ville styrelsen inte svara. Året efter frågade jag igen och då nödgades styrelsen vara bekymrad. Samtidigt pågick utköp och kostade mänskligt lidande, viktigast, och pengar. Jag kan förstå dem som inte vill vara med i Svenska kyrkan och lägga några tusenlappar per år för att se dessa sekiner resultera i utköp.

I kyrkovalet skulle det Stora partiet göra Svenska kyrkans arbetsplatser till Sveriges bästa. Det är sådant som sägs. Den som säger det, vet inte vilket Augiasstall som ska mockas. Vore det inte en vettigare målsättning att säga, att Svenska kyrkan ska bli en arbetsplats som är högst normalt halvtaskig? Och borde inte någon lärd teolog säga att meningslösa konflikter hör till Kyrkans existensform. "Går Djävulen ett varv runt Uppsala, går han sju varv runt Samariterhemmet", lärde Gunnar Sundin diakonisseleverna. Ni minns sakinformationen från completoriet: "söker vem han må uppsluka".

Det kommer mera av arbetsplatskonflikter. De kan visa sig vara intressekonflikter. En organist eller en präst satsar på det som håller kvalité musikaliskt eller teologiskt och detta är just sådant som "den nya folkligheten" avskyr, för MTD-religionen satsar inte på det som kräver lite mer. Det är roligare med en falsksjungande barnkör, som drar föräldrar, släkt och vänner än en orgelafton med fader Bach, om man så säger. Prästen kan få för sig att tala om sådant som aldrig varit populärt att höra. Minns att aposteln Paulus kallades "smitthärd" och så uppfattas själva budskapet. Det finns på sitt sätt förnuftiga skäl när man har ihjäl de kristna. Själva budskapets anstötlighet ställer till det och då slår vi som vanligt budbäraren för budskapets skull. Jag är nu bara angelägen att förklara mekanismerna. Det finns arbetsplatskonflikter som är inbyggda i det kyrkliga när kristen tro och MTD-religion kolliderar i det lokala. Vi kommer att se fler sådana konflikter om prästerna inte blir duktiga på att trolla bort själva den anstötlighet som är inbyggd i evangeliet, men då trollar de bort evangeliet självt. Man behöver inte ha läst Olov Hartman eller Bo Giertz för att fatta detta.

Det är självklart att arbetsplatsproblem blir ett tillstånd på arbetsplatsen och i själen. "Ensak" blir till ensamhet när de medkristna förklarar att de "inte vill göra din strid till min sak". Är det ens fel att två träter? Klart inte. Så mycket mer intressant blir det då, att intresset för att se vilka de strukturer är som skapar konflikterna, är så klent. De flesta nöjer sig med att förenkla konflikter i stället för att fördjupa dem, se vad de i grund och botten handlar om och se vad som egentligen bör göras. Som vi nu har det, fortsätter utköp och i de värre fallen oredlighet mot den som är utsatt (med eller utan egen förskyllan).

Antagligen förhåller det sig på samma sätt som när jag blir sjuk. Jag ska inte åka till lasarettet med två sjukdomar. Jag ska en, som är lätt att diagnosticera. Har jag två, blir det bara förvirrat om sjukvården ens varsnar att det sjukliga är tvåhövdat. Enkelt och ordnat ska det vara. Det lilla problemet att livet inte fungerar så, blundar vi för både i det kyrkliga och i det världsliga. Det är i denna tillvaro mycket som ställer till det rent mänskligt. Och en del av det som ställer till det är dessutom djävligt. Det vet en kyrkokristen. Detta förhållande gör inte de kyrkliga arbetsplatskonflikterna lättare.

måndag 15 januari 2018

Biskop i teologisk mening

Jag bar in den heliga familjen  och ängeln när det i lördags var tid att avsluta julen. Ängeln satte jag upp 1:a söndagen i Advent, Josef och Maria den 23 december och Jesusbarnet på kvällen den 24 december (lite för tidigt). Jag bar in Josef först, för det var han som tog med sig barnet och dess moder. Ängeln sist. "Utanför tiden", tänkte jag. Man kan meditera en del under det att praktiska sysslor utförs. I dag väntar kuling om inte 23 meter/sek som på västkusten och snö. Underbart!

Jag funderade ett ögonblick när jag bar in Herrens moder på det där med att Maria var jungfru i teologisk mening. Ni förstår att det fortfarande är el-cykeldebaclet som spökar. Jag drömmer nattetid om den sjuväxlade el-cykeln. Sorgearbete är en process som inte ska påskyndas. Då och då befrias jag från de dunkla tankarna och med viss entusiasm prövade jag begreppet "biskop i teologsik betydelse". Jag undrade enkelt: Om Maria ska förstås som jungfru i teologisk betydelse ska väl också biskopar förstås så. Men vad är en biskop i teologisk mening? Det måste väl vara dels något som egentligen inte är (el-cykeln!), och dels något som är en ren konstruktion, dvs påhitt. Men det är svårt att reda ut tankekomplexet.

En biskop i teologisk mening är då egentligen ingenting, men någon måste trots allt vara det. En biskop i denna mening skiljer sig från apostlar och apostlars efterföljare för dessa var väl ändå på riktigt? När de avrättades för sin bekännelse var detta inte i teologisk eller metaforisk mening utan högst handfast. Biologiskt och materiellt. Kropp, kors, svärd, eld – you name it! Behöver man särskilt mycket bry sig om någon som är biskop i teologisk mening? Jag blir tveksam.

Jag tror att denna tveksamhet på en del goda grunder är inbyggd i det reformatoriska. Missbruk av biskopsämbetet, ett missbruk känt också i den romersk-katolska kyrkan, får sådana följder. Det underliga är dock att den välmotiverade tveksamheten döljs av grandezzan vid biskopsvigningar i Svenska kyrkan. Ibland vandrar en romersk-katolsk biskop med i vigningsprocessionen för att liksom understryka att denna vigning är på riktigt. Då blir de andra i processionen glada. Minns biskop Fjärsteds artikel i Gotlands Allehanda den 19 oktober 1993 som ett tecken på detta.

Biskop i teologisk mening som en konstruktion? Själva tillverkandet av en biskop har väl inrymt en del olika moment, men bön och handpåläggning tycks vara det avgörande och i detta avgörande ögonblick visas ett apostoliskt samband. Är det så viktigt att visa? Ja. Antingen för att det verkligen finns en succession i lära och person eller för att det inte finns en sådan.
I det första fallet för att förstärka de fromma insikterna om Kyrkan som är sänd i världen på apostoliskt sätt och enkelt kan identifieras som autentisk tiderna igenom.
I det andra fallet för att framställa något som ska se ut som autencitet. Det krävs vishet för att kunna skilja de två åt, för de ser likadana ut men är det inte.

Jag antar att den grundläggande skillnaden är mellan dem som ska uppfattas vara biskopar i teologisk mening och dem som är det i Kyrkans mening. Det borde bereda problem. Alla är inte biskopar som framträder som sådana. "Säg mig vem som vigt dig, och jag ska säga dig vem du är!" blir hållningen. Och då har Svenska kyrkan problem. Eller är det bara de dissiderande som har problem? Knappast. Antingen är det ett problem på riktigt eller inget problem alls. Det gäller att motivera svaret och det kan bli svettigt för många.

Nu har jag en olycklig förmåga att säga olämpligheter. Problemet är inte att jag talar om galenskaper. Problemet är att jag talar. "Polisiärt ärende", sa Warmland. Jag har inte sett något ännu, men konstaplarna Kling och Klang vara vara i närheten förr än jag anar. Kanske ska då mitt svar till missionsförbundaren Eric Widell i Falköping, frid över hans minne, anföras mot mig?

Widell skrev mig år 1993 en liten hälsning med innebörden att eftersom kvinnan var en så syndfull varelse att hon inte kunde stå i predikstolen, vi kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* inte heller skulle "vidröra henne sexuellt".  Jag svarade att argumenten i sak är allmänt tillgängliga och hänvisade vänligt till ett par skrifter jag själv medverkat i. Sedan la jag lika omtänksamt till: "I detta perspektiv tycks dina gubbsjuka funderingar alldeles överspelade. Den sorts problem du redovisar kan emellertid hanteras. Rådfråga din distriktsläkare."

Har jag nämnt att jag är läkarson? Eric Widell tackade för tipset, när han återsände mitt brev. Men han vände sig också till biskopen. Den nyheten kunde en häpen allmoge inhämta i Kalmar Läns Tidning 5-11 november 1993. Widell , som var styrman (det visste jag inte) var kränkt på missionsförbundiskt vis: "Jag har varit på sjön i 40 år men än inte besökt något horschapp. Jag och min äkta maka har två barn och dessa är födda i vårt över 40-åriga äktenskap. Och de samlag jag haft är endast med min äkta maka." Widell krävde en ursäkt. Den fick han inte. Han skulle gå vidare, sa han. Det blev inget av det, men gamla anklagelser kan bli som nya. Själv var mitt samvete rent, ser jag i Kalmar Läns Tidning: "Svaret bör ha gett honom en adrenalinchock som förlänger hans liv med åtminstone ett halvt år och det bör gubben vara tacksam för."

Rubriken över artikeln är lika minnesvärd: "Sandahl 'anmäld' till biskopen Kallade kvinnoprästvänlig, gubbsjuk." Kan det bli ett polisiärt ärende också av detta? Vad säger Nils Warmland?

Ja, var detta humor i teologisk mening? Jag menar, ens för 25 år sedan?

Nu är glada julen slut, slut, slut men jag ville förse somliga av er med lite glädje. Ni andra får väl bli passligt och kristligt uppbragta. Alla får fundera över vad en biskop är. Vet biskoparna det själva när allt kommer till allt och de skulle ställas inför frågan?


söndag 14 januari 2018

Öster om Kolbäck

Öster om Kolbäck ligger Västerås. Ter sig inte denna tanke lite förbryllande? Bara om man vet att det finns ett Östra Aros längre bort, då blir namnvalet Västra Aros alldeles logiskt. Ibland måste man ha "hela bilden klar för sig", som biskop Lindegård älskade att säga när han tänkte att han just hade det. I intellektuell mening är det många som stannar kvar i förvirringen och funderar länge över hur det kommer sig att Västerås ligger öster om Kolbäck. Västerås är dock inte utan intresse.

I Västerås bor professor em Eva Hamberg. Jag har läst ett bidrag hon publicerat: Religious Monopolies, Religious Pluralism and Secularization: The Relationship Between Religious Pluralism and Religious Participation in Sweden. Bara titeln kan imponera. Referenserna finns längst ner i denna bloggpost.

Det finns mycket att fundera över i Evas genomgång. I aftonlampans sken och med säsongens julfirande bakom mig åstundade jag att få ge er ett par beskrivningar:
Bara en liten del av medlemmarna i Svenska kyrkan omfattar traditionella kristna trossatser trots högt medlemstal procentuellt sett:

"However, only a small minority of the members adhere to traditional Christian beliefs, while the majority of the members hold other types of religious beliefs – such as belief in a nonpersonal transcendent power, spirit or life force – or express no religious beliefes at all."

Detta resulterar i att Svenska kyrkan
"now depends for its economic survival on members who do not share its central beliefs, as the members who still adhere to traditional Christaisn beliefs and practices consitute a minority that is far too small to serve as an adeaquate economic basis for the church."

Nu har inte Svenska kyrkan avsagt sig sina bekännelsetexter från 1500-talet men
"many of the clergy and bishops, including the Archbishop, now express beliefs that are contrary to the confession to which the church officially adheres."

Jag citerade från sidan 9. Det finns fler slutsatser att fundera över som. Är det så att "in societies with putative monopoly faiths, religious indifference, not piety, is rife"? I så fall är väl hela den situation, som så belåtet beskrivs som "folkkyrklig", Kyrkans och människornas värre fiende? Här citerade Eva ett arbete av Roger Finke och Rodney Stark från år 1992 oh jag från Evas artikel s 12.

I Västerås har vi också Mikael Mogren och domprosten Senter. Stackars Mogren får skäll för att han velat tala om annat än Hen-Jesus och Senter för att hon talat just om Hen-Jesus. När de två hämtat sig något från den första chocken, minns Senters förvåning och fråga hur det kunde hända att kritikstormen bröt lös, får de understöd av biskop em Claes-Bertil Ytterberg och stiftsadjunkten em Pelle Söderbäck. "Kyrkan har alltid varit i förändring i relation till sin tid", heter det i Västmanlands Läns Tidning. Men "folkkyrkoprofilen" från Billings tid har blivit ett signum för Västerås stift: "En öppen kyrka där samtalen om svåra frågor får leva." Mogren har utvecklat och förnyat stiftets folkkyrkoprofil och är "en skarp teolog, en ödmjuk människa." Han är precis den biskop Västerås stift just nu behöver. Ytterberg och Söderbäck förklarar att de med sina rader "vårt totala stöd för stiftets biskop och domprost." Domprosten kom med på slutet, om henne hade de faktiskt inte skriva något i inlägget. Däremot hade de tydligt markerat att de var emot Stalin.
http://www.vlt.se/opinion/insandare/ytterberg-kloke-mogren-ar-precis-den-biskop-stiftet-behover

Vad lär vi oss av detta? Kanske mest hur förvirring blir en viktig beståndsdel i det teologiska samtalet. Det bestående och det föränderliga i kristendomen är ett stort och på sitt sätt intressant tema, men det undviker Mogrens och Senters lilla supporterklubb att borra i. I relation till sin tid förändras kyrkan men förvandlas inte. I relation till evigheten har hon ett av Gud givet uppdrag och det vare sig förändras eller förvandlas. Hen-Jesus var och är en förvanskning utifrån en som bäst slarvig kristologi, en som tror att man kan hantera Jesus lite hur som helst.

Det där med folkkyrkoprofil är också intressant. Västerås var det stift som hårdast drabbades av den sekularisering som innebär sviktande kyrkogång och främlingskap för kristen tro. När denna situation sedan förvärrades av frikyrklighetens framväxt, den som skulle klara av det som Svenska kyrkan misslyckats med, nämligen folkmissionen, stod kyrkolivet håglöst som statskyrka med kommunalt samband. Att Svenska kyrkan var något mer och annat markerades i folkkyrkovisionen. Den gav en ungdomsrörelse i den turbulenta tid som markeras av året 1909. Denna unga rörelse, ungkyrkorörelsen, måste förstås i ett internationell sammanhang med studentmissiionen. Detta var år när hängivna och nu legendariska missionärer rekryterades. "Världen kristnad i vår generation", löd slagordet. Den generationen ligger nu samfällt på kyrkogården och världen är ännu inte kristnad. Skulle man bli besvärlig kunde frågan ställas i två led: 1. Vilket är det konkreta resultatet av folkkyrkovisionen i Västerås stift om vi talar kyrkogång och 2. Vad återstår av Billings folkkyrkovsion i stiftet? Kyrkopolitiskt är det en något annorlunda folkkyrkovision som praktiseras, nämligen en där folket bestämmer. Så var det inte för Einar Billing.

Den här sortens sysslor, nämligen att skära tunna skivor, är i det kyrkliga livetöster om Kolbäck knappast uppskattat. Där hålls man hellre med enkla slagord. Inget oint om det. Biskop Ytterberg och jag har en gammal pakt att inte kritisera varandra. Det är en pakt som Ytterberg har haft stor glädje av, kan jag meddela.

Bra att vi då har Eva Hamberg som benar upp sammanhangen för oss. Det var hon som tipsade mig om den gratissajt som kan bilda oss övermåttan: Interdisciplinary Journal of Research on Religion, IJRR.
Kolla själva och registrera er. Det är gratis. Evas bidrag hittar man under årtalet 2015, vol. 11, artikel nr 6.
http://www.religjournal.com

lördag 13 januari 2018

El-cykel i teologisk mening

Jag kan inte hjälpa det, men jag sitter fast i besvikelsen. Det tidningen Dagen gav mig var bara en el-cykel i teologisk mening. Det betyder att det i verkligheten inte var någon el-cykel alls. Och detta har den pingstliga tidningen ägnat sig åt!

Pingströrelsen håller sig med en esoterisk tro som så många andra, tänker jag. Men kanske ska jag vara tacksam. Nu har det avslöjats vad en el-cykel i teologisk mening är. Ingenting. Precis som det sades om min Herres moder Maria. Jungfru i teologisk bemärkelse. Det måste betyda att de luras – både Lukas i evangeliet och i trosbekännelsen. Det jag hör och det jag säger ska sakna egentlig mening, för just jungfru var hon inte. Bara i teologisk mening. El-cykeln bevisar att i denna mening är ingenting verkligt, på riktigt.

Detta kan man lura i Sveriges docenter(utom två) och Sveriges pingstvänner samt Kalle Hammar & Co. Jag och docent O avviker.Vi går inte på det. Jag vet vad jag tror och kristen tro är mer handfast än teologisk i denna mening. Det ändrar inte faktum att jag sitter fast i besvikelsen. Det kunde ju ha varit som vi kyrkokristna tänker. Det kunde ha varit på riktigt. Då hade jag kunnat skruva fast den högst påtagliga luftpumpen med två högst påtagliga små skruvar på cykelramen. Men icke! För en el-cykel i teologisk mening är icke! Lika lite som en död papegoja lever.

Det finns somliga som ställer grundfrågor. Jag hör till min olycka just till denna kategori. Jag var känd som sådan redan när jag gick i söndagsskolans Lill-klass för fröken Hjertstedt. Jag tänkte på mitt enkla sätt att antingen är det på riktigt annars är det inte alls. Jag måste stå fast vid denna insedda sanning också efter alla dessa år. Jag vet på vem jag tror. Så är jag inte prästbarn med behov av uppgörelse – fast uppgörelse på betald tjänstetid. Den var fin, den piken, men helt möjlig att identifiera väl?

Varför ska man vara kristen om man måste omtolka apostlarnas tro och ordningar.?Då kan man väl, ursäkta franskan, helt enkelt skita i alltihop? Nog borde det vara möjligt att leva ett gott liv utan att bry sig om vad andra tror, de som tror på Vite Krist. Men här är problemet för de avgjorda. De fortsätter att avgöra vilken tro som är rimlig, lämplig, relevant och allt vad de säger. De omvända tänker inte så. De inser hurdan tillvaron är och det enda de kan säga till Jesus är det aposteln Petrus sa: "Herre, till vem skulle vi gå?" De alternativlösa har drabbats av den djupa insikten, inte valt den.

Jag gjorde självtestet om jag kunde stå för det jag förkunnat och det blev boken Jesus. Motspänstig medmänniska. Den finns att läsa på kyrkligdokumentation.nu om man inte kommer åt ett exemplar att ställa i bokhyllan. När jag kollade, kom jag på att jag tror med goda skäl, inte därför att jag skulle vara särskilt pissträngd. Inget ont om de pissträngda, men deras svårmod gör inte oss andra glada. Och de ska alltid med idogheten hos en dräktig kaninhona ränna runt och åstadkomma sina goda gärningar. För att göra allt detta goda, måste de konstruera sig den verklighet som passar för deras godhet. Ni förstår. Men medge att dte blir lite tröttsamt med dessa de avgjorda.

De omvända är det mer glädje med. De är ungefär lika töntiga och trögfattade sm apostlarna och Jesus suckar över dem, men på sitt oskuldsfulla sätt är det ändå mer glädje med dem. De lever inte i en lämplig konstruktion. De lever i Verkligheten. Ibland läser de Kolosserbrevet bara för att hetsa upp sig mot de avgjorda, de som konstruerar sig sin verklighet och sin relevanta tro. De handfasta kristna är det verkligen mer glädje med

Lite löjligt blir det förstås. De avgjorda kan sjunga "Jag är så glad att jag är avgjord" men det är faktiskt inte möjligt att sjunga "Jag är så glad att jag är omvänd". Det bara är man. Fast det hindrar inte glädjen, men den ligger utanför som en främmande rättfärdighet om man så vill säga och den kan inte besjungas klämkäckt.

Jag stirrar ut över kyrkogeografin och konstaterar sakligt, att jag inte har tron gemensam med andra präster i Svenska kyrkan. Är inte detta egendomligt? Jag menar, söndagsskolan har jag genomgått, konfirmationsundervisning har jag fått och ett antal lärda präster har delat med sig av insikter. Jag är trygg i mitt svenskkyrkliga. Några fromma böcker har jag läst därtill och kan se den svenskkyrkliga relevansen i ett katolskt perspektiv. Jag kan se ett stycke romersk-katolsk irrelevans också. Det kan alla normalbegåvade från påven och neråt. Vilka är dessa de andra som kom in? Svenskkyrkliga är de inte på samma sätt som jag, kanske inte alls. Är inte detta konstigt? Vad svarar de på frågan om sina teologiska lärare, dvs på frågan om sin personliga apostoliska succession? Vill jag veta? Antagligen bara rent akademiskt. MTD-religionen har sitt prästerskap men vi har föga gemensamt när det handlar om tro, de och jag. De cyklar el-cykeln, men det är en el-cykel i teologisk mening. Ni förstår dilemmat. Skulle jag cykla el-cykel skulle det vara el-cykel på riktigt. Och då accentueras den besvikelse tidningen Dagen och falska pingstvänner åstadkommit i mitt liv.

Jag får passa på att glädja mig över eländesboken. I dag ska jag kolla litteraturlistan och se om den är konsekvent. Det är den nog inte ännu. Trycket på boken är hårt. I Finland står folk på tå och i kö för att få läsa den i finsk översättning. Där presenteras boken så här:

Tämä ei ole perinteisessä merkityksessä historiallinen kirjoitus eräästä organisaatiosta, sen toiminnasta ja rakenteesta vaan tutkielma kirkon sisäisestä organisaatiosta joka on kuvattuna kontekstin taustaa vasten, Ruotsin kirkon kehityksestä 1950 luvulta tähän päivään asti.
Lähtökohdaksi esitykselle on valittu 1930 luku jolloin ”Kyrklig samling” (käännettynä Kirkollinen yhteistyöryhmä) näki normaali kirkollisuuden uhattuna vuoden 1957 kirkolliskokouksen jälkeen .
Kirkollinen yhteistyöryhmä haluaa koota ne ihmiset, jotka ymmärsivät että se mikä tähän asti yleisesti on käsitetty oikeaksi koskien Raamattua ja tunnustusta, siitä joudumme luopumaan ja jotain uutta on tullut tilalle.
Se uusi mikä astuu tilalle Ruotsin kirkossa kuvataan kirjassa tapahtumana miten valtion kirkosta tulee kansan kotikirkko, kuvattuna uskonnollisena kansankirkkona, jossa merkittävää ei ole Raamattu eikä tunnustus, vaan joku muu asia määrittelee kirkon olennaisen olemuksen.

I dag ska glada julen ut, ut, ut. Det tycker jag inte om. Det blir mörkt i husen. Det riktigt ljusa vi kan se fram emot är Gin&Tonic Monday, som infaller den 12 februari. Det handlar om en teologisk måndag men inte om en måndag i teologisk mening. Denna måndag är på riktigt. Tro mig, på tidningen Dagens redaktion kommer denna måndag icke att högtidlighållas. Det säger allt. Återstår att fråga vad som sker i Antjeborg. På S:t Ansgar firas G&T Monday antagligen. Inte annars? Och på Torsdagsdepressionens redaktion är det väl måndag i teologisk mening som vanligt. Det är nästan synd om de avgjorda och präktiga.

fredag 12 januari 2018

61 kommunikatörer med eken stångades

Verkligheten i Svenska kyrkan är hjärteknipande, må jag säga. Jag väntar nu när pingstvännerna visat sig inte vara ordhålliga om el-cykeln mest på att frågan om mina fem smutsiga små fingar ska bli, som Warmland formulerade saken, ett "polisiärt ärende". Jag har inte sett någon konstapel, inte Kling och inte Klang vid dörren för att hämta in mig till förhör. Men det kanske kan komma. Det sista som överger en är hoppet. Kanske blir det polisiära ärendet bara en anmälan till domkapitlet. Då får Modéus II och nyvorde biskopspretendenten Pettersson, den gamle hårt organiserade kvinn*pr*stm*tst*nd*r*n, något att ta i ,eftersom vittnesmålen spretar värre än mina fingrar. Men hav tröst. I väntan på det ena eländet kan vi ta det andra.

Eek alltså. Han hade synpunkter på kommunikationshaveriet med Senter och senterhalvorna, kommunikatörerna. De blev uppbragta. Det heter så. Och denna uppbragthet måste de förstås – kommunicera till oss alla! De 61 hade uppenbarligen inte läst sin Anders Nygren. Professorn och biskopen varnade alltid för att skriva på aktstycken ihop med andra. Det är enklare att stå för det man själv skrivit. Icke så kommunikatörerna. De nickar samfällt. Vad gällde bråket?

Kommunikatörerna hade uppfattat att opinionschefen Eek utgått från att kommunikatörerna saknar omdöme och analysförmåga. På denna missuppfattning, för bara en kommunikatör kunde tro att detta var vad Jonas Eek hävdat, byggdes sedan hela pjäsen upp. Eller piecen – för jag har varit i Danmark! Det hela blev bara dumt. Kommunikatörerna skrev att de var lika viktiga som alla andra. Det tror inte jag. I valet mellan en riktig präst och en riktig kommunikatör, väljer jag prästen. Jag är på det stora hela misstänksam mot kommunikatörsskrået. Ni kan få veta anledningen: Jag betalar!

Först betalar jag kyrkoavgift så att kommunikatörer kan anställas. Helst på tre nivåer, lokal-, stifts- och nationell nivå. Kommunikatörens primära uppgift är tillrättaläggande. Jag ska bibringas något som får mig att fortsatt betala min kyrkoavgift och därmed kommunikatörens lön. Redan här varsnar ni problemet.

Kommunikatören ska kommunicera viktig information till journalister. Jag betalar för prenumerationer. Om en murvel eller muck-raker fått tag på en för Svenska kyrkan olämplig nyhet, är kommunikatörens främsta uppgift att minimera skadan, dvs lägga orden väl, så att jag inte ska förstå och välja att lämna Svenska kyrkan. Jag betalar med andra ord kommunikatörer för att inte få veta sanningen. En klen journalist går på det och jag hålls i okunnighet.

Nu händer inga skandaler att dementera eller minimera. Kommunikatören sitter sysslolös. Då är det kanske sociala medier och käcka utspel som gäller. Jag är inte övertygad om att jag möter kommunikatören i kyrkan på söndagen för då är det vilodag, men söckendagarna gäller det sociala med utspel. I värsta fall är det lokala kleresiet klent rustat och då gör man en höna av Jesus. Bara som ett exempel, Helge. Det är fortfarande jag som betalar! Och jag inser i detta ögonblick att predikstolen i nuvarande religionsutövning inte är prästens utan kommunikatörens. Vad kommunikatören tror, vet jag inte. På söndagen träffas vi inte. Men mina nyvunna kunskaper får mig att tänka "MTD!"

Nå, nog sagt. Mot 61 kommunikatörer som stångas mot Eek kan resultatet bara bli ett. Eek bedyrar hur viktiga kommunikatörerna är. Hur har Kyrkan klarat sig utan detta skrå i 2000 år? Jag undrar. Jag behöver nog inte undra så länge. Svaret är klatt. Just därför har Kyrkan klarat sig. Det har räckt med en präst och kommunion! Vad vill kommunikatörerna nuförtiden göra? Håll i er, här kommer svaret frisch vom Fass: "stolt visa att vi är en bärande balk i samhällsbygget". Nog sagt om man säger "hybris". Men i MTD-religionen är detta grundläggand, bärande balk om ni vill ha en annan bild att bruka.

Eek vek ner sig. Vad säger Jonas? Jonas beklagar. Kommunikatörerna blev glada och försonliga. Ni kan själva kolla om ni betalar deras löner. Eek påstår att de gör en fantastisk insats. Det är ungefär det som hävdas om diakonerna också, inte minst de som kanske ska göra mig till ett polisiärt ärende.

Senter då? Var inte Torsdagsdepressionen i går tunnare än vanligt? 24 sidor varav 5 sidor annonser om tjänster. Har mandomsanammelsen firats så att det inte fanns skrivkraft över? Hen-debatten tog två sidor. Vad gör journalisterna när läsekretsen gör tidningen?

Senter och senterhalvorna hade fått ihop ett inlägg som bar syn för sägen. Senter berättar om sin stora kärlek till Svenska kyrkan.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/arbetar-i-karlek-till-svenska-kyrkan
Det är då jag hesiterar. Det blir liksom för mycket, för brett pålagt som vi säger som gått på Konstfack eller brett leverpastej på mackan. Stolt ska det berättas om allt det goda Svenska kyrkan gör? Och allt det som inte är gott, då? Klart att Senter också spelar ut kvinnokortet. Och så får vi veta att det var efter långa teologiska samtal som Svenska kyrkan beslutade att kvinnor skulle prästvigas.

Fel, fel, fel! Läs på bättre. Det var riksdagen som beslutade. Jag böjer mig fram och till höger på skrivbordet kan jag plocka upp Första lagutskottets utlåtande nr 26 år 1955. Vad tycker ni om den prästfixering som där återfinns? "Endast efter prästvigning kan kvinnan bli i stånd att utan begränsning göra sin insats i det kyrkliga arbetet." Jag säger: Detta är obeskrivligt dumt. Jag fattar inte att inte yrkeskvinnor, Morsan till exempel, då reste sig i hela sin längd och sa att också en provinsialläkare i tjänst gör en insats i det kyrklig arbetet genom att vara kristen på jobbet. Senter gör sig märkvärdigare än vad hon är, förstås. Och spelar allan, som den säger som kan sin 100-åring, han som klev ut genom fönstret.

Senter? Det är hennes djupaste övertygelse, hon skriver så, att de förändringar som skett i Svenska kyrkan har hjälpt människor att möta evangeliet. Hur kommer sig det? En förklaring anger hon: Det är många fler som medverkar i gudstjänsten än när hon prästvigdes. Vad skulle Första lagutskottet sagt då? Att präster kanske inte är fullt så viktiga som de som ville slåss för statlig behörighet tänkte? Och statlig behörighet var just vad saken gällde, som biskopen Cullberg (i Västerås av alla ställen)  ivrigt upprepade när det begav sig.

Blir man alltmer uppgiven eller blir man alltmer uppgiven?
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/underminera-inte-kommunikatorernas-yrkesroll

Kyrkoherden som visade upp dopskålen i Antikrundan var inkognito. Jag kände igen honom! Jag kände igen grötskålen också. Jag hade själv värderat den till 1 miljon och sagt detta till kyrkvärdarna. Hur känns det att ha rätt men ändå bryr man sig inte? De påstods också att 37 kvinnor och kanske fler blivit gravida efter att ha använt en app. Det gick jag inte på. Är man läkarbarn så vet man. Det var inte appen som gjorde dem med barn. Vet dom på tv ingenting? Ska vi kalla in några kommunikatörer till både det ena och det andra, grötskålar och appar alltså.

torsdag 11 januari 2018

Bibelsyn och cykelbruk

Hon i Dagens telefonväxel var undrande. Hade jag alltså vunnit en cykel? Jag hade fått en, svarade jag. Av tidningen. Då undrade den vänliga damen, som kanske hade knut i nacken för så vänlig lät hon, om jag visste av vem. Då sa jag att det nog var opinionsredaktionen. Jag kopplades dit och fick tala med redaktören Sandlund. Hon gav klart besked. Hörbarhet femma.

Det var en symbolisk cykel, fick jag veta. "Det förstod du nog."
"Symbolisk? Har pingstvännerna börjat läsa Bibeln symboliskt. Det trodde jag var Antjes och andras specialitet. Man säger ett, men det är något annat som gäller."
Då gavs beskedet att alla som jobbade på opinionsredaktionen inte var pingstvänner. Jag förmodade som svar på detta styrkebesked, att  förklaringen till att ett liberalt sätt att läsa Bibeln smugit sig in i pingströrelsen var just denna. Det hade inte redaktören Sandlund några invändningar emot. Då skriver jag det på bloggen, sa jag. Det hade hon inte heller något emot. "Bra", sa hon. Och så skildes vi åt, dvs la på luren. Det sägs så. Symboliskt. Numera finns ingen lur att lägga på utan en knapp med avmålad lur. Symboliskt alltså.

Nu kan jag gå ut i garaget och titta på pingstvännernas icke-cykel, för så är det. Den symboliska cykeln utgörs av ord utan kraft, innehåll eller konsekvens. Men vad ska jag med en tidning som ägnar sig åt den sortens nonsensordbruk till? Innehåller tidningen något av värde, när den utlovar en el-cykel som inte finns och dessutom inleder mig i frestelse att tänka dolska tankar om speditionsfirmor i allmänhet och Postnord i synnerhet? Det har inte varit någon el-cykel under hela denna väntetid. Lurad! Och falskciterad dessutom. Hur tror ni det känns?

Den symboliska tolkningen är förstås rent skitprat för att dölja vad vi andra kallar falska förespeglingar och direkta lögner. Här har jag glatt mig åt min sjuväxlade el-cykel och så finns den inte. Symboliskt skulle annars kunna vara detta, att två verkligheter hålls samman. Syn-ballein, som lektor Per Hyltén lärde oss helklassiker. "Kasta samman". Löftet och leveransen hör ihop och bevisar sig därigenom vara sanna. Precis som Fadern i sitt rådslut genom Ordet verkligen gör något som vi ser, vi som är sakramentsrealister och sakramentala materialister. Inte fromma myter utan Verklighet! Sådana är alltså inte pingstvännerna eller icke-pingstvännerna på Dagen. De är mest andliga förstår jag och kanske mest symboliskt finns de på Dagens opinionsredaktion. Eller inte!

Ska jag dock föredra att tänka att pingstvänner av deras tidning att döma är oredliga i affärer? De säger ett och detta de säger betyder alls inget. Om en vecka är temat de kristnas enhet. Vill vi hålla ihop med oredliga pingstvänner, som importerat kraftlös liberal teologi till sin opinionsredaktion och därmed kan luras friskt? Skulle jag kanske läsa dr Sahlbergs avhandling Pingströrelsen och tidningen Dagen (1977) för att få kläm på hur rörelsen hanterar oredlighet? Det var värt ett försök i går. Jag kollade efter både cyklar och el-cyklar samt dessutom mopeder i Sahlbergs avhandling. Om dessa tingestar stod inte ett ord.  Inte ett enda. Är fenomenet något nytt efter avhandlingen, som har 40 år på nacken? Jag talar nu symboliskt för en bok har rygg men inte nacke?

Det är tre frågor som utöver det anförda anmäler sig.

Sakramentssynen först.
Det finns pingstvänner som symboliskt firar mässa. Det är den reformerta syn både Luther och jag tar avstånd från. Sakramental tillbedjan blir för dem avgudadyrkan, kan jag förmoda. Är det i detta deras avvikande sakramentsbruk som den symboliska verklighetsförståelsen uppkommer, alltså detta att man säger något som egentligen ingenting betyder när allt kommer till allt?

Bibelsynsfrågan
När det symboliska tagit sig in i bibelläsningen behövs inga fakta. Känslor räcker. Så tänkte Schleiermacher. Så tänkte väl Strauss och Viktor Rydberg också. El-cykeln illustrerar: den finns men ändå inte. Läser man Den Heliga Skrift på det viset, viker heligheten och de heliga hemligheterna förblir hemliga. Fram träder en Tam-Gud, en som tämjts efter mina önskningar. Dr Luther, som alls inte var baptist eller pingstvän men en diggare av Anden, läste Skriften ihop med Guds gode Ande i tanke att Skriften är gud-andad och ger besked i sak, dvs i salighetsssaken. Och det hela var på riktigt, alls inte symboliskt på Dagen-vis. Kör man dubbla sanningsbegrepp med en el-cykel, vad är man då inte fri att göra?

Framtiden för symbolikerna?
Det där symboliska, att något som egentligen inte är ändå sägs vara, skulle ha framtiden för sig, tror jag inte. Alltför få normalbegåvade vill betala för det kalaset. Varför skulle de? Liberalteologin är i sig själv ett preventivmedel mot praktiserad kristen tro. Läs Bengt Lidforss genomgång i Modärna apologeter! Klokt folk genomskådar de symboliska orden och finner att där bakom finns just ingenting. Det hindrar inte att symbolikerna kan hinna förgöra kyrkolivet. Heretiker kan. Och alla vet att det går fort att riva ner,  men tar tid och är mödosamt att bygga upp. Så är det.

Nu står hela pingströrelsen avslöjad, ingen kommer undan. Tal utan täckning! Om några pingstvänner vill lämna ett sådant sällskap ska de bli högkyrkliga. Högkyrkliga pingstvänner brukar vara det bästa som finns. De tror Ordet, de kan inse vad de är med om (liturgin som en ständig bibelreflektion) och tillbedja i ande och sanning. Men finns det några sådana kvar eller är de bortcyklade? Elektriskt.

Var ska jag nu skruva fast den nya luftpumpen? Ska jag skruva den fast symboliskt? Men skruvarna i min byxficka var alldeles konkreta i går. Jag upptäckte att jag hade kvar dem där efter min utlandsvistelse, den där jag konkret fick pumpen. Annars var det så eländigt att jag gick på pumpen när jag trodde löftet, som icke kunde svika och tänkte att el-cykeln kommer. Elektro-Fahrrad kommt, liksom. Det symboliska är det ingen riktig glädje med.

Nu maxar jag gärna konflikten.
Genom redaktören Sandlund, som sitter i den kommitté som symboliskt delar ut icke-existerande el-cyklar har det symboliska resulterat i ett reellt kyrkopolitiskt problem. Hon företräder Frimodig kyrka, där jag är medlem. Ska jag vara det längre? Kan jag vara det? Vill jag vara det? Ska jag vara med fast rent symboliskt? Vad är det för nomineringsgrupp som håller sig med företrädare som inte korekt kan citera kamraterna och polemisera mot vad de faktiskt menar och vad är det för nomineringsgrupp som håller sig med höga företrädare som gör det som icke är till symboliskt prat? Förstår ni allvaret? Var inte redligheten Frimodig kyrkas grundhållning på min tid? Ska Frimodig kyrka bli som POSK? Ska uppbragthet leda till uppgörelse? Kan man kräva tillbaka sin medlemsavgift och säga upp sin prenumeration på Dagen för att visa vad man tänker högst påtagligt och alls inte symboliskt?



onsdag 10 januari 2018

Beklaganden

I dag måste jag nog ringa Dagen och fråga för när jag kom hem från min resa i söderled (och västerled därtill) fanns ingen el-cykel. Jag misstänkte det. Vår vänliga vän, som tagit in posten, hade inte ringt eller skickat sms. Ingen speditör hade hört av sig till mig heller, men jag var osäker på om de har mitt telefonnummer. Någon narras med mig aprillo. I december och januari! Jga drar mig lite för att ringa. Tänk om den värsta misstanken, den om ohederliga pingstvänner, besannas? Men vi ska inte tro det värsta, menar jag. Jag ringer!

En flitigt återkommande kommentator uppfattas vara en positivhalare. Denna musik uppskattar inte alla och vill ha den tystad. Bloggardag kan beklaga både det ena och det andra, men det unika med denna bloggsida är inte bara tillträdet till den lärda värld som blogginläggen utgör utan också tillgången till intressanta reaktioner. Hur tänker en företrädare för POSK? Hur funderar den som suttit i kyrkomötet? Vilken slags folkkyrka är det en sådan person står för? Hur gestaltas världsbilden? Vad har en sådan beslutsfattare förstått och vad inte? Hur tillgodogör han sig invändningar? Till det innevarande eländet har dock inte bara biskopar bidragit utan också de förtroendevalda. Det var för deras önskemål och nycker som biskoparna, väktarna på Sions murar, vek ner sig. Finner ni inte detta fascinerande? Eller bara beklagansvärt?

Nu behöver ingen läsa kommentarerna och reta upp sig. Vill någon kommentera vad bloggposten avhandlat, går det fortfarande bra. På något sätt är alltihop informationsbärande. Det finns sidor på nätet som kommunikatörer regisserar. När något ter sig olämpligt för domprosten i Västerås, för att ta ett exempel ur högen, eller för någon administratör i Antjeborg, tas det bort om det alls kommit med. Allt läggs till rätta genom uteslutningsmetoden. Så ska vi väl inte ha det? Det vildvuxna har sin säregna charm och får ha det. Det betyder att var och en får ha tillit till sitt eget goda omdöme. Jag har tagit bort väldigt lite. Upprepade personliga påhopp mot meddebattörer hör till den kategorin. Men också i den genren har rallarsvingar varit tillåtna. Åskådarna förstår då argumentens bärkraft.

Grundläggande misstror jag numera det tillrättalagda och läser och lyssnar med stigande misstänksamhet vad jag ska få mig till livs. Det bedrivs kampanjer, det heter så, där jag ska fösas i någon riktning. I år är det valår och en kategori som kallas "yrkespolitiker" stiger fram. Hur kunde det i en demokrati blir en särskild klass av yrkesutövande i förtroendebranschen? Var inte tanken att några under ett antal år gör sin politiska värnplikt genom att sköta polis, staden/staten? Själva förutsättningen för detta ansvar var samhörigheten med medborgarna för  det var en medborgare som tog hand om frågorna. Journalister förväntades berätta om vad som hände och i mer djuplodande analyser förklara hur det kunde hända. I det demokratiska samtalet ställdes allehanda frågor, bekväma och obekväma, och folk visste vilka som var förutsägbara när de begärde ordet men visste också att lyssna efter väsentligheter både i det som sades och det som utelämnades.

Till denna demokratiska livsform hör inte bara mötesplatser utan också revisorer, som granskar och ställer fram problem som Makten helst av allt skulle vilja sopa under mattan. Grundtanken är antagligen en insikt, den att makt korrumperar. Blir den fria debatten då ett maktinstrument med budskap som medborgarna ska bibringas för att på så vis domesticeras, är det fara å färde. Till det demokratiska ansvaret hör att sortera intrycken och ställa de frågor som behöver ställas.

I går talades det om åldersbestämningar av ensamkommande flyktingbarn. Ja, det talades om Lars Ohly, som lämnat sitt parti också. Det senare med ett moraliserande tonfall som om fenomenet "full och kåt" skulle vara en ny upptäckt. Jag har sett journalister och kulturfolk i den belägenheten dock. Men detta var en stor nyhet i fosterlandet, tydligen. Som gjort för avståndstaganden. Men åldersbestämningarna?

De sågs inte vara rättssäkra. Vems rätt? Kunde man till nöds tänka sig, att den som söker asyl förväntas kunna visa vem han (för det är en han) är? Vilken rätt har den som slängt sina identifikationshandlingar att få sin sak prövad i en process som kostar det landets medborgare inte bara stora belopp utan uppenbarligen ger problem i minst ett par generationer och skapar ett utanförskapets samhälle (och därmed inte ett samhälle) av mått vi inte sett på länge? De kristliga blir till sig när frågor av detta slag ställs. Jag blir osäker.Jag vill veta hur det egentligen är. Ska migranten kallas flykting? Och vem betalar priset för migrationen till Sverige? Mina barnbarn, kan jag anta. Med vilken rätt tas då nu beslut som uppenbarligen ger dem nya påfrestningar att hantera om 10 eller 20 år, givet att världen består. Finns det en sund hållning av protektionism, som är en vällovlig egoism? Jag vet inte. Borde jag inte få underlag för att få veta? Eller ska frågor av detta slag endast mötas med beklaganden att någon ens ställer dem? Och ska kristen tro praktiseras som måttlös godhet av godhetsentreprenörer/godhetsmarodörer vars uppenbara insats blir att de förstör tilliten till det öppna samhället, när nämligen inte medborgarna fritt vågar samtala om samtiden utan riskerar repressalier?

Läkarbarnen har det värre än många andra. De styr från sin hemmiljö på kliniska frågor i syfte att i första hand bota, i andra hand lindra och i tredje hand trösta –– eller hur var det? På ett sätt är det självklart att de möts av beklaganden.