måndag 23 april 2018

Modéus II visar sig from

Jag tänkte på anmaning av Modéus II läsa den ämbetsberättelse han gav till stiftet vid präst- och diakonmötet.
 https://www.svenskakyrkan.se/vaxjostift/sagt-och-skrivet-av-biskopen   

Jag gör som han önskat, återkopplar. Han trodde, sa han, att ämbetsberättelsen är av den karaktären att vi läsare behöver återvända till den. Modéus II såg det som ett evangelium att ämbetsberättelsen fanns i tryck och tänkte att en dryg halvtimmes (eller hur lång tid det tog att föredra det skrivna) lyssnande av en pauserad och långsam framställning var för mycket för präster och diakoner. Så jag gör som det önskas. Återvänder till ämbetsberättelsen, läser och funderar.

Jga läser efter att ha inhämtat den visdom underlöjtnant Dub anförtrott den tappre soldaten Svejk. Lakoniskhet och enkelhet är just de dygder som varje präst bör tillägna sig, vilken med eller mot sin vilja älskar sin överordnade, som i hans ögon måste vara det största, mest fulländade, mest utkristalliserade exemplet på en fast och fulländad vilja. (Hasek, Den tappre soldaten Svejks äventyr under andra världskriget. Modernista , Stockholm utan år, s 664). Ja, Dub anförde inte just prästen som exempel, men man kan ju tänka själv.

Modéus II är uttalat from. Varje gång han tänkt på vad han ska säga och varje gång han satt sig för att arbeta med ämbetsberättelsen har han börjat med bön om att ha Kristus för ögonen och få Andens ledning med budskapet. Går det till så? Kringgärdar inte bönen dagen och natten och kommer inte tankar och går i strid ström när vi står i dagens mångahanda? Varje gång och innan tankeverksamheten? Detta är en mycket frommare och finare hållning än den biskop Bo Giertz redovisade i sitt herdabrev år 1949. När han skrev det, i omfång betydligt längre än en ämbetsberättelse, var han flera gånger redo att ge upp, se skrivprojektet som omöjligt och kasta pennan i väggen.

Modéus II är därtill "övertygad både om att biskopsuppdraget ger särskild utsikt". Det är inte utan spänd nyfikenhet man då vill höra mera! En särskild utsikt och Andens ledning med insikter, det är ansatsen. Detta blir så mycket mer upphetsande som det verkligen är utsikten från biskopssätet Modéus II redovisar. Några ämbetsberättelser från kyrkoherdarna har inte begärts in. "Kan själv" är hållningen och detta beskrivs alltså som en andlig hållning!

Åhörarna vid mötet måste ha varit nöjda. Redan i begynnelsen får de veta att "ni som är präster och diakoner i Växjö stift gör ett beundransvärt arbete. Men (sic! ska nog vara 'med') engagemang, uppfinningsrikedom och energi ger ni av era liv i ett uppdrag som är svårt och krävande. Ta emot min aktning och mitt tack för ett fantastiskt arbete." Anden leder Modéus II till beundran när han tänker på lönearbetarna.

Varför sa Modéus II så?
"För att den goda stämningen ska bevaras behöver vi hitta än fler sätt att ge varandra stöd, hålla ihop och berömma varandra." Givet detta stämningsskapande grepp, torde stämningen ha varit på topp. Men när detta fina var sagt styrde Modéus II över till frågan om övergrepp och maktmissbruk. Han sa att vi behöver bryta tystnadens kultur. #metoo och #vardeljus drog fram "som en befriande stormvind", fick präster och diakoner en påminnelse om. Prostarna kommer att om några veckor berätta för Modéus II om läget i stiftet, vad som görs och vad som behöver göras.

Ämbetsberättelsens rubrik påminner om något biskop Sven Lindegård uppehöll sig vid. "Längre ut & djupare in". Det var en ansats som dåförtiden väckte prästerskapets förtjusning. Därefter tog Modéus II upp området "Sänd för att världen ska leva". Han konstaterade att "världen påverkar kyrkans agenda".  Detta sagt sa han också att "vi människor har en benägenhet att förenkla" samt konstaterade att "det är svårt att förstå sin samtid". Fast hopplösheten får inte gödas:

"I vår tid måste vi erkänna rädslan för polariseringen, förstå omfattningen av flyktingkrisen och ta in hoten mot skapelsen." Kloka präster och diakoner bevarar frågornas komplexitet men ska samtidigt vara fromma. De ska dessutom ta kritik av kyrkan på allvar men skilja på det som är "populistiskt trams och det som verkligen kräver förändring av oss". Riktigt hur populismen kom med i sammanhanget är inte enkelt att förstå, men "när populismen rinner i vårt eget blodomlopp riskerar vi både arbetsglädje och kvalitet". Infektion i blodomloppet är allvarliga saker.

Här kan minst två frågor ställas: Vad säger han och varför säger han detta? Han är emot något han kallar populism, men populism kan vara precis vad som helst och populism just i en folkkyrka, ja, ni fattar själva. Är inte folkkyrkans grund just en populism? Modéus II uppfattar uppenbart för sin del en slags hotfull populism inuti ("i vårt eget blodomlopp") och kopplar samman denna med kyrkokritik. Varför? Är detta ett uttryck för den bildade medelklassens allmänna folkförakt? Om det inte är detta, vad är det då? En egen hotande insikt om att populasen kan visa sig ha rätt på skilda områden, däribland kritiken av Svenska kyrkan (om det verkligen nu finns just en populistisk kyrkokritik). De två frågorna kvarstår obesvarade men städse oroande. "I vårt eget blodomlopp" indikerar livsfara. Vad tänkte prästerna och diakonerna på mötet då?

När själva talets innebörd tycks dunkel, underlättas inte förståelsen av ett påstående som detta: "Som folkkyrka ska vi vara särskilt vaksamma så att inte åsiktskorridoren smalnar."
Modéus II vill tydligen hävda, att det inte är farligt att tycka olika och menar, att "olika ställningstaganden, olika livstolkningar, olika trosuttryck måste rymmas i kyrkan". Jaha. Men vad betyder det?

Är detta något annat än det apostoliska talet om enhet i Ef 4:3-4? Den som vill kan fortsätta läsa Efesierbrevet och se aposteln skilja mellan sanning och villfarelse/bedrägliga påfund. Alla olikheter tycks apostoliskt sett inte vara av värde och ska inte rymmas i Kyrkan. Efesierbrevet som sagt. Eller är det Confessio Augustana Modéus II syftar på, artiklarna VII och XV? I så fall är det skillnad på olikheter och olikheter. Det finns anledning att återkomma till denna rätt vidlyftiga plädering för olikhet när Modéus II blir mer precis.

Det finns alltså mer att skriva om ämbetsberättelsen, men I kunnen icke nu bära det, så fortsättning får följa.



söndag 22 april 2018

Dolda skönheter

- Här står rävarna, sa Maggan, vår avhållna gamla kårchef. Gamla och gamla. Maggan blir aldrig gammal, men ändå. Kalle och jag bedyrade att vi skötte oss också på denna fest, nyktra och städade som vi var. Biblioteket i Moheda var annars väl befolkat. Professor G med hustru var där och gav releasen hög akademisk värdighet. Noga taget var Östra Järnvägsgatan väl representerad. Vi som bor här vet att ta vara på alla tillfällen när de begåvade träder fram. Och nu var det en bok.

Per-Anders Andersson, Pelle alltså, började fotografera stenvalvbroar i Kronobergs län. Han var fascinerad av dem, såg deras skönhet och insåg mödan som låg bakom brobyggandet. Tanken var att han som pensionär skulle göra en bok tillsammans med sin bror. Det blev så och ändå inte. Pelles son Emil har också bidragit med bilder och storasyster Ingegerd med text tillsammans med storebror Kalle, som ni andra väl kallar Karl-Olof (med det gjorde bara lärarna, vi andra säger som vi alltid sagt). Pelle dog i cancer när han just gått i pension efter ett arbetsliv som långtradarchaufför. Det var  därför det blev så som det var tänkt, en bok, och ändå inte. Pelle skulle ha varit med och haft release på sin egen bok, livs levande. Men medge att det är rörande att familjen såg till att bokprojektet inte dog med sin upphovsman. I boken Dolda skönheter finns också ett närmast kulturellt foto av Pelle iförd sin signatur, en basker.

Greppet är förstås bilder men inte bara texter som förklarar 1700-talets byggnadskonst utan också roliga skrönor. Alla skrönor är inte heller bara skrönor. Hur var det med Näcken vid broar och klappbryggor? Och har något som berättas hänt i verkligheten eller är det sådant som i verkligheten skulle kunna ha hänt?

Lokalhistorien om fröken på Huseby, Asa herrgård, som staten konfiskerade efter kriget (på amerikansk anmodan, jag tror fallet är en skandal trots allt) eller insikten om den stora lingonruschen vid sekelskiftet 1800/1900 är ovärderlig oviktig kunskap.

Den 3 september 1898 skickades 79 220 kilo lingon från Moheda station med tåg till Tyskland. Lingonstationen framför alla andra i hela världen var Moheda. Hur kommer sig det? Otto von Bismarck hade lagt tull på import av kokade lingon. Det innebar importförbud. Däremot var införsel av lingon fri. Nu då? Hur mycket lingon äter den tyska rasen? Blå plommon började ersätta lingon i bakverken som den vet som ätit Flaumenkuche. Konsumtionen av lingon tycka ha minskat. Men i boken slås ett svenskt slag för Änglamat. Och självfallet ett slag för delikatessen lingon och mjölk. Men nu tycks Bloggardag ha tagit sig över bron efter mjölk...

Jag ska inte bara uppehålla mig vid Moheda. Två stenvalvbroar i Göteryds socken finns med. Inalles är det 28 broar länet runt som fotograferats. För mig var det många lärdomar att inhämta. Men Pelles reaktion när han körde en alldeles vanlig väg och plötsligt bromsade in därför att han i ögonvrån sett en stenvalvsbro (den som pryder omslaget) kan jag förstå. Det undermedvetna fungerar. Det är då det dolda kommer fram.

Nu finns det fromma typer som läser Bloggardag och inte nöjer sig med nyvunnen kunskap om lingonexport för mer än hundra år sedan. De borde rätteligen fröjda sig över detta som de inte visste men nu vet och aldrig kommer att glömma men de vill ha allt lite frommare, som om dolda skönheter inte är fromt nog. Nå, Bloggardag är generös.

En biskop är pontifex, brobyggare. Om han då är nedlåtande eller överlägsen mot några han rätteligen skulle bygga broar till, kommer stenvalvbron att framstå som systemkritik. Om vi har ett system där biskopar inte är brobyggare, dag ut och dag in, i ur och skur, är det tysta vittnesbördet från stenvalvbron en högljudd anklagelse om tjänstefel. Gott så. Fortsättning på detta tema kan följa,  men då med det bedrövliga resultatet att det ifrågasätts om vi i mötet med biskopar talar om hederliga brobyggare av det slag som stenarbetaren Andreas "Ryssen" Gustafsson i Göteryd (1839-1928) var. Stenvalvbron finns i Hästberga om ni vill minnas "Ryssen" på plats. Han kan i vår tid och sig själv ovetande fungera som korrektiv för stiftschefer som kanske trots allt har någon ambition att vara biskopar.

Bloggardag förstår att hela mänsklighetens traktan inte är den att läsa om stenvalvbroar i Kronobergs län eller ens lingonruschen. Nu är dock boken snart också antikvariskt värdefull. Den kan bara köpas via Ingegerd. 250:- plus porto (och boken är tung). Vill man åka till Moheda för att spara på portot så titta in till mig på vägen. Ingegerd vet var jag bor. Men ring henne om ni vill ha boken. 070 2908 49 02 eller skriv brev till Ingegerd Andersson, Östra Järnvägsgatan 11, 342 61 Moheda.

Om ni vill köpa andra böcker så är det fullständigt självklart att Bloggardags alla läsare är inbjudna till release- och reunion i Lund när boken En annan Kyrka släpps. Tisdagen den 29 maj kl 13. Laurentiistiftelsen, Kastanjegatan i Lund. Förlagschefen tänkte sig att gamla vänner skulle ses och stolpa runt minglandes efter själva bokpresentationen. Man kan se mer på Gaudetes hemsida.





lördag 21 april 2018

På förekommen anledning

I går ringde Lotta från Bonnier och frågade efter Linda, som inte var tillstädes. Bloggardag slogs då av läserfarenheten om hur den tappre soldaten Svejk skulle hanterat att ge Lotta ett så dystert besked  (då vill det till att satsa på det ljusa i tillvaron) så han frågade helt enfaldigt. "Bonniers. Är Åke hemma?" Lotta verkade lite förvirrad och sa än en gång att hon hette Lotta och ringde från Bonniers. Detta, meddelade Bloggardag, hade uppfattats, men frågan gällde nu om Åke var i närheten. Det var han tydligen inte. Lotta tycktes få brått att avsluta samtalet.

Bloggardag återföll därefter i sina penséer: På förekommen anledning (eller vad det nu kan vara) behövs några kommentarer utan att det hela förfaller till ett mer omfattande mastodontverk. Egendomligt nog (hacker?) försvann bloggkommentarer. Det jag kommenterar här kanske då har förlorat sitt sammanhang. Här. Annars inte.

Det sattes ifråga mer än frågades om Luther verkligen sagt något i ämbetsfrågan. När det stod klart att så var fallet, flyttades fokus. Att Luthers tal om "odugliga människor" syftar på män kunde varit en poäng, men denna eventuella poäng gick den förbi som satt fast i sitt eget tankemönster att odugligheten skulle vara något som handlar om kvinnor. Sådant kan hända. Det är därför präster ska ha teologisk utbildning, det vill säga förmåga att röra sig genom Kyrkans alla tider,  läsa texter och förstå sammanhang. Luther pekar på det faktum att alla inte är kvalificerade för ämbetet men de är, skriver han "sanna, heliga kristna". Det kunde räcka rätt långt.

Frågan om manligt och kvinnligt som en stimulerande fråga kanske bara de kan ställa som tror att det är en Guds goda mening med att Gud skapade manligt och kvinnligt och just därför försöker undvika schablonerna för att i stället ägna sig åt skapelseteologi och därtill själavård. Någonstans där hör frågan hemma. Men definiera manligt och kvinnligt är lika svårt som att definiera tiden, för att anknyta  till Augustinus. Vi vet, men kan inte sätta ord på det vi vet.

Till frågan om "underordning" hör en kristologisk utläggning, Kristus ställer sig underst, men det är ett tankekomplex som hör till den högre kursen. Är dessa insikter tillgängliga endast för dem som övat sig att nalkas tillvaron på knä och i gudstjänst. Tills vidare antar jag det.

Att vi läser augustinermunken som "ett trons vittne", som han kallas av de romerska katolikerna, betyder att Luther som teolog är insatt i den stora berättelsen. Annars läser vi väl texter typ Confessiso Augustana om vi vill veta vad vi tror.

Ett frågekomplex handlar om auktoriteten. Kyrkan håller ju Bibeln för att vara helig skrift. Den lär fast, troget och utan villfarelse den sanning som Gud för vår frälsnings skulle ville anförtro oss. Är vi oense här, blir oenigheterna begripliga. Vad Paulus skriver i 1 Kor är nog rätt klart. Biskopsmötets bibelkommission gjorde reda i frågan. Det är uppenbart att det finns en undervisning kvinnor ger och lika uppenbart att den inte hör hemma i den gemensamma gudstjänsten, där husfadern leder.

Att heresin följer Kyrkan så som skuggan följer den som vandrar i solen, har påpekats tidigare. Så är det från första början. Om en präst har på fötterna och säger: "Så säger Herren" förhåller det sig nog så, givet att prästen har på fötterna, dvs kan ge de bibliska referenserna. Det görs ibland en markering vilken slags predikan prästen avser att hålla när det heter "I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn". Detta är ett högt anspråk men helt rimligt.

Till komplexet om lutherska kyrkor som lär något annat än det Luther lärde finns det väl inte mycket mer att säga. Det förhåller sig så. Den som ser fenomenet upphöjer sig därmed inte till förebild. På vilket sätt upphöjer sig en läkare till förebild genom att diagnostisera ett benbrott? Detsamma gäller frågan om skadan som kv*nnl*g* pr*st*r gjort, en fråga dom måste kopmpliceras och styra bort från person. Bloggardag försökte göra det. Då efterfrågas "hållbar dokumentation". Ska vi svara som Christopher Wren om St. Paul's Cathedral? "Se dig omkring!"– ?

Till nonsensfrågor hör frågan om läsning av text. Text kan alla läskunniga läsa. Saken gäller textutläggning. Här är skillnaden mellan Kyrkans allraheligate tro (Judas brev) och MTD-religionen tydlig i Svenska kyrkan.
Läkare läkarvigs inte. De får en legitimation. Präster vigd under bön och handpåläggning. Denna "lila handviftning" avgör vad prästeriet är.
Den som ser prästämbetet som ett akademiskt yrke avviker från Kyrkans egen syn på prästämbetet och ställer konsekvent och fullt begripligt nonsensfrågor. Argumentet att någon är besjälad att göra en insats för Herren faller, för den sortens insatser kan göras på många andra sätt än i prästämbetet. Bättre kanske så. Men apologin för de besjälade kan enkelt användas av alla som undrar över avvisade prästkandidater.
Den av nonsensfrågorna som kunde tyckas vara något meningsfullt gäller vad som är realistiskt. Är det realistiskt att begränsa sikten till denna värld och denna tid? Är inte det osynliga livet tillsammans med Kristus hos Gud (Kol 3:3) det egentliga, realistiska, livet? Vad är reellt? Denna värld som med sina lidelser ska gå under eller det rike Gud berett?

En bloggkommentator har haft boken Kyrklig splittring i sin hand och har därmed tydligen  tillgodogjort sig innehållet. Slutsatsen blir att "skulden" för splittringen läggs på alla dem som markerade kvinnors rätt att bli präster. I boken (s 10) heter det dock: "Det finns alltid ett drag av revision i forskning utan att detta begrepp är moraliskt. Jag ville bara veta." Frågorna om splittring fann författaren allvarliga och fortsätter på samma sida: "Det leder mig till att granska och ifrågasätta bortom den slagordsmässiga förståelsen. Såvitt jag begriper är det den tjänst en teologisk forskare i varje fall kan göra år kyrkan." Om denna bok sa Margit Sahlin: "Dag, du har skrivit en bra bok men hur i allsindar fick du tag på mina brev?"
Bloggardag avstår från att citera från boken s 158 där det finns en moralitet om forskning och forskningsuppgifter och en plädering för kunskap och förståelse..

Metoden att försöka pådyvla kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* en enkel biblicism ("om ni läser bokstavligt här måste allt läsas efter bokstaven") är egendomligt. När frågan om ämbetet kom upp var det tydligen rätt självklart för Svenska kyrkan att göra reda i bibel- och bekännelseargument. Var det helt fel  och var detta ett utslag av biblicism (SOU 1950:48)? På vilket sätt var Anders Nygren fel ute när han talade om "främmande spår" som Svenska kyrkan växlat in på? Är den tanken inte möjlig att intellektuellt tillgodogöra sig och med den som slagruta analysera dagens kyrkoliv?

Frågan om den folkanpassade (kundorienterade) kyrkan kommenterar jag inte. Det är ungefär som när pastor R vid en fredagskonklav i Kalmar pastorat frågade vad Vårsta är. "Så dumma frågor svarar vi inte på här", sa prosten Pehr Edwall då.

Läsningen av bloggkommentarer leder till en slutsats. Det är inte enkelt att stiga ur sin förförståelse. Det sker nog bara genom en seminariekultur, en där samtalet är livsform och läslusten och kunskapsinhämtandet är själva driften.

fredag 20 april 2018

Bloggardags pyttipanna

Det är flera olika teman som anmäler sig, men Bloggardag vet att hacka och blanda till en smakfull anrättning. Dock inte stuvad pyttipanna! Varför folk gör gräddstuvad sådan, det fattar jag inte. Skälet är enkelt: Jag vill inte förstå. Detta noteras på Bloggardag utan varje medveten syftning på bloggkommentatorer. Nu tar vi oss verket an.

Först Bloggardags vän Emma Hedlundh. Hon inte bara sjunger, operetter kanske? Hon är förebildlig när det gäller offerter. Räkna med Emma! Det gör Bloggardag. Saken handlar naturligtvis om kyrkohandboken. Emma har kollat vad den kostar och det är samma bok vi talar om:
Kyrkohandbok Verbum ska ha 429:-, Bokus 347:- och Ad Libris 330:-
Kyrkohandbok musik ska Verbum ha 690:- för, Bokus 470:- och Ad Libris 459:-
Kyrkohandbok musik, spiral kostar hos Verbum 790:-, Bokus tar 537:- och Ad Libris 523:-
Missale kostar på Verbum 1290:-, Bokus 823:- och Ad Libris 781:-
Vår vän dr F lyckades få 10% när han köpte sex kyrkohandböcker till det högre priset. Han kommer att bryta samman om han läser detta och fattar att det fanns billigare alternativ. För två kyrkohandbok musik spiral gav han ett styckpris på 790:- och köpte två. Ingen rabatt. Efter detta höves honom en utlandsresa till ett land med kyrkor utan denna kyrkohandbok, fruktar jag. Men när dr F använder kyrkohandboken efter den 20 maj kommer han var dag att påminnas om att han gjorde ett dåligt köp. Blir inte detta en arbetsmiljöfråga? Eller en andlig fråga: "Ett Jesus än  påminner jag..." (sv ps 498) och så står dr F vid altaret och lamenterar med Jesus om kyrkohandboken. Gudstjänst ut och gudstjänst in, liksom.

Biskop Åke Bonnier har intressen i Ad Libris. Förklarar det rabatten? Man hoppas. Men vilka har då intressen i Verbum? Nävisst nä. Den första boktraven var ju en gåva från Svenska kyrkan till församlingen. Det är något lurt med alltihop. En uppsättning böcker till varje församling men det finns kanske ett antal kyrkor i församlingen och fler böcker behövs till personalen. Lite som att ge bort narkotika på skolgården, tänker den dystert anlagde.

Nu läser jag ett påpekande att kyrkohandbokens papperskvalitet är för dålig. Ruben Baggström var noga med sådant på sin tid. Kritikern säger at handboken inte tål att användas mer än vid ett par dop eftersom dopvatten kan hamna i boken. Då är det kört. Ett sådant påpekande kanske visar sig förödande? Har hela kyrkoohandboksprocessen ändat upp i en begränsat användbar kyrkohandbok? Och har den präst rätt som hävdar att mängden alternativ gör missalet i vart fall mindre användbart som altarbok, kanske till och med oanvändbart? Så bra att Artos kommer med en mässbok då, en sådan som är översiktlig och enkel att använda. Fast ordning för dop har väl inte mässboken? Jag antar att det skulle behövas en användbar handbok i lämpligt urval, en sådan som förr fanns med extra bibelmaterial och sådant en präst kan behöva också vid sjukbesök och vid dödsbäddar.

Prästmötet i Växjö har jag valt att snabbdelta i, dvs fråga klokt folk vad som hände. Det är liksom Reader's Digest. Mötet skulle bli både lättsamt och djuplodande, menade Modéus II. Han hoppades att präster och diakoner skulle få ny kraft i uppdraget "efter att du under några vårdagar fått dröja vid källorna". Avsåg han därmed Bishop's Arms och prästerligt pilsnerhinkande? De andra källorna har väl just präster annars fri och daglig tillgång till vid sockenkyrkans altare om så skulle önskas?

Temat var på något sätt Jesus. Frågan ställdes som föredragstema i Konserthuset: Vart tog Jesus vägen? Kul på sitt sätt givet mötetes tema. Svaret blev en föreläsning om sekularisering.
Nästa stora fråga var "Varför måste Jesus dö?" Om jag förstod svaret på den frågan så var svaret rätt oklart.
Tredje föredraget i Konserthuset ägnades åt frågan "Vem är min nästa?" Det fick jag denna morgon refererat i Smålandskomposten. Rubriken löd: "Det är lätt att få andlig kramp" och vem säger emot.  Modéus II drog ämbetsberättelsen men om detta (med störst nyhetsvärde) fick vi tidningsläsare inget veta.

Efter ämbetsberättelsen följde eftermiddagskaffe samt sändningsmässa med förnyade vigningslöften. Det har inte skett tidigare, sa prosten Bengtsson. Nej, det är en sån där innovation som kom genom högkyrkligheten. Ove Lundin ställde en gång på en kyrkodag frågan i ett föredrag om varför Skärtorsdagen inte firades med fokus på vigningslöftena. God idé. När vi hade präst- och diakonlöften vid Kalmardekanatets Skärtorsdagsmässa (öppen för alla) valde vi att inte avlägga löftena på nytt utan i stället påminnas om dem. Jag tror det är en klokare ordning.  Är inte löftet för hela livet? Var förresten inte Modéus II med någon gång i Kalmar? Men än en gång: det finns en väldig glädje att plocka upp idéer de icke havliga fört fram och låtsas att detta är vad kyrkosystemet innoverat.

Förändringen av prästmöten ser jag. Förr var det akademiskt med prästmötesavhandling, opponenter och därtill en oration. Nu är det påfyllning  i form av föreläsningar, dvs det som studiedagar försåg oss med.

Ta förresten gärna tåget mellan Kalmar och Alvesta för att få en Harry Potter-upplevelse. Det är fortfarande Smålandskomposten i dag som låter oss få veta att ett tåg kolliderat med en kontaktledning.

Efter allt detta tänkte jag aktualisera frågan om kackerlackor. När POD-mötet (det kallas så internt) åt festmiddag tänkte jag över min nyvunna kunskap om just kackerlackor. Jag delar gärna med mig. 60 bitar av kackerlacka är tillåten mängd per 100 gram choklad i USA. Är det mer än så, räknas produkten som hälsovådlig. I medeltal finns åtta bitar av kackerlacka i varje chokladstång, men jag fattar inte vad som menas med chokladstång. Pasta, frukt, ost, vete och popcorn kan innehålla delar av kackerlacka. Hur märks detta? Det kan klia i halsen när vi äter! Då är det en reaktion mot kackerlackan. Det är väl bra att få veta. Bloggardag slår till igen!

Slutligast läste jag kommentarer till gårdagens blogg. Jag ska försöka samla mig för att förstå oenigheterna. De tycks mig avgrundsdjupa. Det är väl lika bra att vi klargör den saken i tacksamhet över att motsättningar går att begripa.


torsdag 19 april 2018

Carl-Gustaf Andrén 1922–2018

Professor Carl-Gustaf Andrén dog i går. Han var min lärare i praktisk teologi med kyrkorätt,  rektor för Lunds universitet, universitetskansler och en vitter man på många sätt. Han var lätt att tycka om för han tyckte om människor och universitet. Han gjorde Svenska kyrkan stora tjänster inte minst i SKUT. Många kommer att skriva fint om honom. Lunds universitet har på kort tid förlorat två bemärkta tidigare rektorer, Håkan Westling och Carl-Gustaf Andrén.

Liksom sin bror Åke, professor i praktisk teologi i Uppsala, var han en hederlig person. Alla vid en akademi är inte det. Åke var scout livet igenom med kniv och i kortbyxor. Carl-Gustaf var i vart fall scoutaktig livet igenom. Jag hade skrivit ett manus till en bok som SKS/Verbum kanske skulle ge ut. Två Systrars exempel. Detta ville inte Arne Palmqvist och jag hade synpunkter på det. Carl-Gustaf var i Kalmar och sökte upp mig på mitt lilla tjänsterum för att mana mig till vänlighet. Han tyckte uppenbarligen att jag inte levt upp till vänlighetsnormen. När han fick klart för sig att Arne avvisat manuskriptet därför att det var fel författare och alltså inte ens läst det, fördystrades hans anlete. När han så fick klart för sig att frågan kommit upp än en gång med samma utfall och med samma förutsättning, Arne hade inte läst, stod det klart att Carl-Gustaf ogillade biskopens hållning. Frågan kom upp en tredje gång. Då hade Arne läst och kommit fram till slutsatsen att en sådan bok absolut inte skulle ges ut. Den blev utgiven. Jag tror Carl-Gustaf inte var helt oskyldig till det. Jan Arvid Hellström skrev studieplan, jag tror det var kompromissen.

Jag hade förstås hoppats på att Carl-Gustaf skulle kunna vara med på releasen den 29 maj på boken En annan Kyrka. Han uppmuntrade mig när vi talades vid och det betydde att jag vågade ta med lite mer material. "Du har ju egen förstahandskännedom", sa han. Han var också vänlig i sina omdömen om annat jag skrev vid universitetet. Jag roade mig efter hans föredöme att hålla docentföreläsningen prick 45 minuter lång. Det hade han själv gjort och berättade road att det enda professor Pleijel egentligen brytt sig om var att han slutat på sekunden. Föredömet förpliktade, kunde jag tänka.

Sommarviste på Öland och svägerskan född Edwall betydde att man kunde möta Karin och Carl-Gustaf i kretsarna kring prostparet Maj och Pehr i Kalmar.

Jag hör till dem som fortfarande funderar över vad som hänt i Svenska kyrkan om Carl-Gustaf accepterat att nomineras till ärkebiskop. Han hade blivit utnämnd men kunde inte uppfatta att detta var hans kallelse. Det blev Olof Sundby i stället. Båda var emot det skumrask som somliga stod för och förde in i kyrkolivet. Det var det scoutaktiga igen!

RIP


Bloggardag, typ omtänksam

När det kommer till teologiska frågor kan det fablas friskt. Det där att gå till källor och tidningslägg för att förstå, blir en besvärande omväg. Enklare är att tycka åt sig en egen förklaring till hur komplexa materier egentligen är och konstruera sig mycket enkla och lätt begripliga samband. mellan företeelser som egentligen inte hör ihop. Oomkullrunkeliga sanningar fastslås av dem som aldrig besvärat sig för något mer än att konstruera sig en passande verklighet. Verkar Bloggardag irriterad? Märk mina ord, Bloggardag uttrycker med eskatologisk ansats en häpnad inför denna värld!

Bloggardag nödgades resa sig  från skrivbordet och ta fram en bok av Dag Sandahl, Kyrklig splittring (Verbum 1993). Där beskrivs för övrigt hur präster i Småland gör ner Gustaf Wingren, en sanslöst rolig uppgörelse. På sidorna 44–50 finns en del om den reformatoriska ämbetssynen. Luther citeras. Han finner det vara ett Herrens bud att kvinnor inte offentligen ska predika. Detta återgavs i SOU 1950:48 bilaga 1. Ragnar Askmark skrev texten och hans sakkunskap ifrågasattes inte.

Sandahl hänvisade dessutom till fler Lutherställen genom att referera andra forskare, evangeliska såväl som romersk-katolska. Det var dessa referat som var själva grejen i framställningen på de aktuella sidorna och syftet var att visa på en bred forskningsmässig samstämmighet. Vill någon läsa vidare genom att gå¨till Luther själv kan Luthers Om koncilierna och kyrkan (Evangelieföreningens förlag, Vasa, 1993) fungera som stimulantia. När Kyrkans sju kännetecken avhandlas och Luther anför att ämbetet är ett av kännetecknen noterar han, att Den Helige Ande utesluter "kvinnor, barn och odugliga människor" (aa s 172). Vad detta betyder, utlägger för övrigt Stein, som man kan se hos Sandahl. Vill ni ha hänvisningar till Weimarupplagan så är det WA 30,3, 524.

Sandahl har i sin analys radat upp ett gäng forskare. Inget av de arbeten som gås igenom hävdar att saken för Luther handlade om lämplighet. Ingen påstår än mindre att Luther aldrig skulle behandlat frågan, ämbetet återförs ju till apostlarna och var ungefär 1500 år gammalt när Luther skrev (om man inte ska gå till Gamla testamentet, vilket man nog inte ska men faktiskt borde göra). Luthers svar på frågan är ett bibliskt svar och då behövs inget mer för honom. (Sandahl s 47 citerar Wolfgang Stein).

Den stackars Sandahl försöker förstå och förklara hur det kom sig att det teologiska underlaget inte beaktades fast Svenska kyrkan hade två referensramar: Bibel och bekännelse. Hans slutsats blir att den komplexa ämbetsfrågan endast kan hanteras genom att forskare dialogerar med varandra. Men vad Luther säger var forskarna eniga om. Och för Svenska kyrkan gällde att den teologiska rebus som ställts upp var olöslig eftersom de vanliga verktygen/nycklarna inte användes. Allt övrigt material, Rune Söderlund i STK 1978 (s 65-75) Kvinnliga präster i historisk belysning eller det anglikanska tar Bloggardag inte upp här och nu.

Då tar vi oss an frågan om varför ett stort antal lutherska kyrkor världen över accepterat kvinnliga präster.
Det enkla svaret måste vara, att dessa lutherska kyrkor inte är lutherska alls om det lutherska är att följa Luthers övertygelse i frågan. Detta borde väl vara självfallet, givet att kyrkorna skulle vara just lutherska, en beteckning som Luther själv avvisade, eftersom bara sekter anför personnamn för Kristi Kyrka. Ni förstår likväl.

Nu var det ju parlamenten eller regeringen som i Norge (1938), Danmark (1948) och Sverige (1958) fattade beslut i ärendet. Parlament fattar inte beslut på teologisk grund. Bevekelsegrunderna i frågan om kv*nnl*g* pr*st*r var andra och handlade om behörighet till statlig tjänst.

I Nazi-Tyskland, där prästerna tagits ut till krigsmakten, fanns "Pastorinnen". En sådan visades upp i Sverige, media bevakade och allmogen fick veta. Margit Sahlin insåg efter ett tag att denna kvinna alls inte var prästvigd. Hon gjorde sig vissa bekymmer över att denna sakuplysning inte kunde ges till media, som redan presenterat henne som något hon inte var – nämligen präst. Någon dementi kunde sålunda inte utsändas! I tidens längd blev det kvinnliga präster också i Tyskland. Märta Tamm-Götlind, en vän till familjen Sandahl, beskrev år 1957 hur situationen med kvinnor som präster var internationellt. Då kunde man förstå att det inte i första hand var de evangeliska (lutherska) som i kyrklig ordning slagits för reformen utan de reformerta och en uppsättning sekter. Detta faktum kanske tål att betänkas.

Eftersom det bärande argumentet, såvitt vi kan följa argumenteringen, handlat om jämställdhet, torde svaret på frågan vara att ett antal lutherska kyrkor inte kunnat stå emot när saken förklarats handla om jämställdhet och inte om vad Herren själv menat med ämbetet i Kyrkan samt att dessa kyrkor var statskyrkor och därmed tydliga ideologiska statsapparater (Louis Althussers insikt).

Kanske bör det upprepas att saken inte riktigt borde gälla hur olika kyrkor ser på ämbetet utan hur Herren ser det hela. Jag medger att detta på sitt sätt kan uppfattas som en komplikation. Det är då vi hänvisas till Skriftens vittnesbörd i fösta hand. Skriftens böcker lär fast, troget och utan villfarelse den sanning som Gud för vår frälsnings skull ville anförtro oss. Tänker ni annorlunda här? Därtill finns Kyrkans långa erfarenhet av ämbetet i praktiken.

Vid kyrkkaffet önskades också ett samtal utifrån frågan om Svenska kyrkan skadats av kvinnliga präster med begäran om exemplifiering. Det är en vansklig fråga. Många kan sätta kaffet i vrångstrupen då. Men kör till! Visst har Svenska kyrkan skadats.

Givet att beslutet strider mot Guds ord och Herrens ordningar är skadan en grundskada. Då har nämligen en annan princip än Bibel och bekännelse införts. Med samma förutsättning skulle vi då kunna misstänka att en skadegörare hållit sig framme. Mot denna tillvaros slut har det varnats för just detta. Man skulle också kunna misstänka att skadan är den som blir följden om en kyrka frivilligt övergår till att bli en sekt av modell Marcion (biskop Nygrens analys) och då konsekvent kommer att omfatta gnostikers läroprincip, nu som MTD-religion.

Att en kvinnlig präst kan uppfatta det som orimligt att gå in i prästeriets manliga värld borde inte vara ofattbart. Somliga har måhända löst den saken utifrån sin egen sexuella preferens, dvs det finns lesbiska kvinnliga präster. Hur detta kopplas samman med det dittillsvarande manliga prästämbetet utlöser spekulationer i hela den heteronormativa kristliga världen. Här brister mångas kompetens att förstå. Inte minst om saken ska avhandlas vid ett kyrkkaffe.

Feministteologin formulerar sig och det måste väl vara Kyrkan till skada om vi ska tro vad dessa teologer utsäger. Rosemary Radford Ruether förklarade ju att det var mycket mer effektivt att använda de existerande kyrkorna som brohuvuden för att få ut feminismen. Syftet är att komma tillbaka till ett mänsklighetens urtillstånd. Och då faller mycket av Kyrkans tro, egentligen själva uppenbarelsen, det fattar ett barn på sju år. Skadan kan beskrivas som en skada på Kyrkan, och det var just detta som var syftet eftersom Kyrkan i denna mening står för något skadligt. Lätt som en plätt att förstå! Lika lätt som att fatta att Svenska kyrkan ställer folk på sin lönelista och ger befordran till dem som har denna agenda men kanske svårt att förstå varför.

Om nu denna andra tro utminuteras så hörs det inte bara i den lokala förkunnelsen när församlingen har en kv*nnl*g pr*st. Det måste efterhand uttryckas också i kyrkohandboken. Begrepp som "Han" , "Herre" och "Fader" måste i görligaste mån ersättas. Vad skadas då? Det kan ni som tänker använda den nya kyrkohandboken fundera över.

Med reformen har Svenska kyrkan också lidit skada därför att somliga hos vilka en prästkallelse kunnat kännas igen, av kyrkopolitiska skäl vägras vigning. Det förekommer olika siffror på hur många det handlar om. Några men få är prästvigda i andra sammanhang eller kyrkor. En så prästvigd är numera biskop i den evangeliska kyrkan i Lettland. Han hade uppenbarligen en prästkallelse som Svenska kyrkan vägrade erkänna.

Vilka andra välsignelser har Svenska kyrkan vägrat sig och tagit skada av? Vilken skada blev följden av att CH Martling, PO Sjögren, Carl Strandberg, Rune Klingert och Bengt Holmberg inte blev biskopar (Bengt vann biskopsvalet efter Bertil Gärtner i Göteborg och det var uppenbart vilken sorts biskop stiftes valmanskår egentligen ville ha, lika uppenbart vem (S-)tatsmakten föredrog...) Det är klart att detta skadar Svenska kyrkan också så enkelt att tilltron till valsystemet blir skadat. Hur då? Det är uppenbart att ingen frågar efter vad Gud vill, systemet är funktionellt ateistiskt och de som röstat står där snopna. För att inte tala om dessa biskopskandidaters kompetens som Svenska kyrkan avstår från.

Det är också klart att Svenska kyrkan skadas, när kyrkfolket ser sina systrar och bröder konstatera, att  de inte längre kan tillhöra Svenska kyrkan. Präster, diakoner och lekfolk drar den personliga slutsatsen. Det tycks som om Svenska kyrkan inte bedrövas. Kan det vara så illa? Har härskarna i himlarymderna kunnat få så stort inflytande på härskarna i de högre kyrkliga rymderna att ingen reagerar när någon lämnar sin plats i församlingens liv och besviken går sin väg?

Ska frågan ställas på individnivå om vad enskilda kv*nnl*g* pr*st*r ställt till med som skadat? Hon som lämnade prästämbetet och gick ut i New Age-köret? Hon som etablerade sig som häxa? Hon som förskingrade kollekten? Hon som efter några år konstaterade att hon inte skulle vilja bli prästvigd nu för hon var mer för religion i största allmänhet än Kyrkans tro? Det verkar vara orimligt att jaga individer för att se vilken skada de kunnat ställa till med. Bättre att hålla sig till Ulla Carin Holm.

Holm beskrev i sin doktorsavhandling Hennes verk skall prisa henne (1982) att det var två olika och oförenliga system som stod emot varandra när det handlade om kv*nn*pr*stfr*g*n. Detta något mer oprecisa blir mer precist än jakten på enskilda. Men då bortser jag från mycket. Visst har ämbetsreformen skadat Svenska kyrkan och många, många enskilda. Varför släpptes själva lögnväsendet in och detta utan protester? Det är kanske just detta som är själva skadan. En ovän har gjort detta. Inte konstigt att det då blev som det blev.


onsdag 18 april 2018

Dumt och biskopsdumt

Vad som är dumt i största allmänhet kan skifta, ibland är det svårt att förstå och alltid svårt att heltäckande definiera. Den ackumulerade dumheten i världen en helt vanlig dag utgör en märklig pyttipanna. Annorlunda är det med den specifika biskopsdumheten. Dess särdrag är att den kan framstå som ämabel, upplyst och insiktsfull. Bortom detta är den egentligen vanlig dumhet, men finare. Hos biskopar och professorer är denna finare dumhet av två slag. Antingen medfödd eller förvärvad. Om den medfödda gäller Bengt Lidforss ord: fruktsam som en kaninhona, rastlös, aldrig vilande och utgör personens verkliga existensform. Vi går nu inte närmare in på att dissikera sammanhanget djupare. Professor Holmströms dumhet är medfödd, professor Brings förvärvad, menar Lidforss. Nog så.

Det pågår ett präst- och diakonmöte i Växjö. Biskop före detta Johansson, som städslats att var tredje vecka skriva kolumn i Smålandskomposten, låter det förhållandet att präster (han inte mer än nämner diakonerna i förbigående, märkligt nog) kommer att synas på stan, föranleda några reflektioner. Det är informationsbärande att få en inblick i biskop före detta Johanssons tankevärld. Han finner det alltså vara av värde att för allmogen i tidningens spridningsområde påpeka att "präster är hyggliga – även i grupp". Hur tänkte han då och hur tänker han att folk tänker när det handlar om präster?

Hur har Johanssons syn på präster formats?
Den kyrkovetenskapliga förklaringen är, förslagsvis, att den formats från ett skrivbord på ett stiftskansli. Det är de mindre fördelaktiga bilderna av präster som grupp som utminuteras med slutsatsen att "så länge som vi ser på varandra bara som grupper så frodas lätt både fördomar och förakt." Hur formades alltså Johansson när han såg prästerna från stiftskansliets skrivbord och när han följde Sven Lindegård ut i stiftet? Var det av betydelse att hans bakgrund i det frikyrkliga och hans bristande församlingsprästerfarenhet alienerade honom från de andra prästerna (enkannerligen de högkyrkliga), gjorde honom till överhet och utanförstående med de följder för förståelse och brist på sådan som sådant skapar? Ägnar han sig åt att besvärja en verklighet som egentligen skrämmer honom? Är han de facto rädd för präster själv?

Det finns snälla präster som aldrig fäller ett kritiskt ord om biskopars göranden och låtanden. För dem är det av värde att Växjöborna just får veta varför det rör sig präster på stan. För alls inte så länge sedan hade Smålandspostens redaktör Svensson bevakat prästmötet och gett insiderinformation till den läsekrets som nu en gammal biskop vill nå. Kritiken menar jag skulle handla om att biskop före detta Johansson missade möjligheten att skriva något väsentligt om det som sägs vara mötets tema: Jesus.
Detta är den första kritiska punkten.

Den andra handlar om biskopars tillkämpade folklighet. I detta fall bygger den på att människor skulle ha fördomar mot präster. Så kanske den biskop tänker som inte under några decennier varit hemma hos folk i allsköns ärenden och aldrig blivit ett inslag i årets revyer. Det är där det avgörs. Om biskop före detta Johansson ville medverka till folkligheten – varför skrev han inte att präster är av jovialisk typ "som ni vet: Ni har ju själva mött era präster." Om detta särskilt skulle behöva poängteras. Jag ogillar att präster karikeras för att karikatyren därefter ska vridas ner till en mer rimlig nivå.  Nå, den som under två timmar i går kväll hört 39 präster minnestecknas vet en del som media inte informerat om. Det beror främst på att minnestecknaren Lars Aldén inte intervjuats  om minnestecknandet som genre. Mediafolket fattade inte att detta kunde vara något att göra något av. Och stiftet fick väl inte ut den nyheten heller.

Att någon lovar att om "du i veckan" skulle "stöta på" (han skriver så, den före detta, trots #metoo-kampanj...) okända präster är dessa "rätt hyggliga som grupp också" så är det ett befängt och oprecist löfte. Rätt hyggliga? Sådant skall ert tal vara att ja är ja och nej är nej. Vad betyder utsagan? Om en präst som till exempel just fått en p-bot i Växjö, kan man då förstå att en sådan präst är "rätt hygglig"? Jag har för egen del mött präster som visat sig vara rätt ohyggliga. Ska biskopar nuförtiden uppfattas som "rätt hyggliga"? Anders Wejryd kommer förresten till Växjö.

Just denna vecka är det många präster i Växjö men alltså få i Alvesta, Älmhult, Ljungby för att inte tala om Ormesberga eller stora städer utanför tidningens spridningsområde. Att en ansenlig skara tidningsläsare inte rör sig just i Växjö och därför allra minst denna vecka kommer att se en grupp präster, kan vi naturligtvis bortse från (det är bara intressant som illustration till hur snett det blir i Växjö stift, där tydligen Växjöperspektivet är det som räknas. Detta har jag dock vetat länge). Men löftet kan före detta Johansson verkligen inte stå för. Det finns grupper av mycket antipatiska präster. Jag skulle vilja mana klokt folk att hålla sig på avstånd från dem. De är ohederliga, heretiska, intellektuellt lågpresterande, lata och överbetalda präster. De upplever sig arbeta hårt men de får ingenting gjort. De framstår som ljusets riddarvakt bara genom att svärta ner bakgrunden. Somliga av dessa veritabla dumskallar gör sig en vacker kyrklig karriär.

Med detta är ingenting sagt om biskop före detta Johansson. Det är en till synes vänlig själ. Bloggardags oreserverade men inte kritiklösa sympati har han. Och det finns goda präster också. Icke utan rörelse följde jag minnestecknandet i går kväll. Där fanns en del präster man oreserverat kunde anförtro sig åt. Att präster är till för sådant anförtroende kunde före detta Johansson kanske också nämnt?

Ska till allt detta fogas en rad om kyrkohandboken? Med största nöje. Det blir ett skriftetal.
https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-maste-svenska-kyrkan-paminnas-om-sjunde-budet/

tisdag 17 april 2018

Rabies theologorum

Gång på gång gäller det att återvända till grundfrågor, kliniskt blottlagda grundfrågor. Felfrågorna är legio. Det fanns en tid när romersk-katolsk ämbetsuppfattning skulle ställas emot "luthersk". Det var också ett tilltag där teologer friskt och frejdigt, samt befordringsgrundande, kunde grotta ner sig i den här sortens frågeställningar. En systematisk teolog från Blekinge gjorde så, publicerade en bok, som möttes med entusiastiska recensioner från kamraterna, men som efter några veckor var helt bortglömd. Eftersom få läst den, behöll den dock en viss reputation tills en annan teolog undrade om det fanns frågor som inte fick ställas vetenskapligt, alltså "tabuiserad forskning". Ingenting av detta har hjälpt Svenska kyrkan att komma till rätta med oenigheter.

Handen på hjärtat, finns det ett av Gud instiftat biskops- och prästämbete vi borde tala om utan att ställa olika ämbetsuppfattningar mot varandra men väl att undersöka das Ding an sich. Vad är ämbetet? Vad ska Kyrkan ha det till? Vad har Herren själv med detta ämbete att skaffa? Den sortens frågor ställer självfallet aldrig en riksdag eller ett folketing. Politiska instanser hanterar statens angelägenheter och kan om det vill sig illa reducera Kyrkans herdeämbete till en fråga om statstjänstemän. På sitt sätt är det ironiskt. Engelskans ord för tjänsteman, clerk, kommer ju av clericus, dvs Kyrkans folk var de bildade som kunde hantera organisatoriska frågor och togs över av staten. Ungefär som Olavus Petri, diakonen i Strängnäs, för att förfalla till det svenska. Så i en fas är Kyrkan en resurs för staten och detta leder staten till tanken och handlingen att lägga Kyrkan och hennes av Gud givna ordningar under sig.

Nu avhånas Bloggardag och utmålas som en ståndaktig tennsoldat. Det kan man väl bjuda på. Men är det så fullständigt klarlagt att frågorna är omotiverade? Här ska inte de gamla argumenten tröskas till leda, men nog vore det intressant om folk började fråga sina församlingspräster och biskopar i sak. Professor Gustaf Wingren hade, såvitt det kan förstås, rätt när han påpekade att debatten inte har börjat än. Och han var ivrigt för 1958 års reform. Likväl blev han och Dag Sandahl överens om sakläget. Debatten har i verkligheten inte börjat än. Den har eliminerats till en icke-fråga men detta har skett utan mödosam intellektuell process och bärkraftig argument. Tvärtom. Just denna möda har undvikits. Det är en tidsfråga tills detta åstadkommer stora problem.

De förödande frågorna är inte svåra att formulera. Ta dem och ställ dem vid nästa kyrkkaffe till era präster. Här är en uppsättning frågor som kan ge en ingång till förståelse.

- Vad hände när du prästvigdes?
- Vem handlade i prästvigningen?
- Skulle det gå lika bra med lekmannaledd mässa? Motivera svaret.
- Hur beskriver du skillnaden mellan de troendes allmänna prästadöme och det särskilda prästadömet?
- Vad sa biskop Anders Nygren om beslutet år 1958?
- Hade biskopen rätt eller fel? Motivera svaret.
- Vad sa Biskopsmötets bibelkommission i sin rapport om 1958 års beslut?
- Hur kom du själv på att det beslutet är korrekt?
- Hur mycket har du i dina akademiska studier läst om ämbetet?
- Hur kallades du till präst och vilka var alternativen?
- Har du gått igenom Svenska kyrkans program för kristen fostran eller har du en annan (och självfallet värdefull) bakgrund?
- I vilket andligt sammanhang fanns du när du kallades till präst i Svenska kyrkan just?
- I frågan om kv*nnl*g* pr*st*r säger Martin Luther och påven Sankt JPII båda nej. Vilka är deras argument?
- Kan kyrkomöten fatta fel beslut i teologiska frågor?
- Kan en kyrkokristen reservationlöst tro ett beslut i andliga frågor som en riksdag fattar?
- Ska en kristen omfatta ett beslut som genomförs med lögnen som vapen och sveket som verktyg?
- Om du skulle beskriva hur Svenska kyrkan konkret förändrats under efterkrigstiden, vilka faktorer för du då fram?
- Vilken bok läste du för att övertygas om att 1958 års ämbetsbeslut var riktigt?
- Har du läst boken Bibelsyn och bibelbruk?
- Nämn något teologiskt arbete som behandlar frågan om Kyrkans ämbete som betytt mycket för dig.
- Varför finns det enligt din mening kv*n*pr*stm*tst*nd*r*?

Bloggardag undvek nonsensfrågor som frågan om vem som avkragats för sitt ställningstagande i ämbetsfrågan. Den verkliga frågan är väl hur många som på grund av denna fråga inte påkragats.  Bloggardag undviker också påståendena om bitterhet och grämelse. Vad som finns i en människa vet ingen utom den människans egen ande. Den som är vetenskapligt skolad vid ett svenskt universitet skulle ju kunna tänkas utföra en klinisk arbetsuppgift när en teologisk fråga och dess sammanhang blottläggs. Det finns forskare om vilka det kan heta: "Trots personligt engagemang arbetar han nyfiket med bibehållen distans till problemen. Hans hittills presenterade arbeten har kvalitativa förtjänster genom författarens problemmedvetenhet och analysförmåga." Samtalen vid kyrkkaffena med prästerskapet kunde kanske föras på den nivå för att minimera riskerna för att kaffet skvimpar över på grund av frustration, stress och effekterna av rabies theologorum. Men det ska klart utsägas: den som tar upp grundfrågor om ämbetet kan komma att utlösa väldiga emotionella stormar. Så pass upp när ni passar på!