onsdag 13 december 2017

Same - but different

Jag funderar över samefrågan och över den svenska kolonisationen av Sápmi. Jag är för den. Det välstånd som kommit av malmbrytning och vattenkraft menar jag vara av godo. Jag omfattar inte det anakronistiska heller, att döma andra utifrån vår tid. Nomadskolan var kanske fel tänkt men nog var tanken välmenande. Samerna eller lapparna, som man sa, skulle få behålla sin kultur men ändå få så mycket utbildning, att de kunde ta vara på sina medborgerliga skyldigheter och rättigheter. Men det är självklart att rennäringen blir en liten del av det svenska näringslivet.

När det handlar om skallmätning, jag har blivit skallmätt, så är problemet att detta dåförtiden var den ståndpunkt vetenskapen höll sig till. Svenska kyrkan var en del av statsapparaten när det kom till skolfrågorna. Jag tycker inte att jag som medlem i Svenska kyrkan skulle ha ringaste anledning att be om urskt. Det skulle möjligtvis, jag säger möjligtvis, kunna tänkas om mig som svensk medborgare. Då kan jag brista ut i ett "ursäkta, ursäkta, förlåt, förlåt och allt det där. Nu går vi vidare!" Särskilt mycket med kyrkan har det hela inte att göra, emellertid.

Det finns andra minoriteter vi kan tala om. De vars land svenskarna tog eller den klass av hemmansägare som utplånades i början av 1960-talet. Borde vi slåss för att gårdar med en ko, en kalv, ett par gris, åtta griskultingar samt en ardenner, skulle återupprättas och därmed handmjölkningens ädla konst liksom separeringens eller ystningens? Varför var det just samerna som blev minoritet och urbefolkning? I vems intresse och varför nu? Och ånyo vad har detta med Svenska kyrkan att göra? Staten /subjekt/ använde Kyrkan /objekt/ för att sköta statens skolfrågor. Varför ska jag som kyrklig ta på mig ansvaret för detta?

I perspektiv har vi skött våra samer väl. Det har inte byggts koncentrationsläger där de låsts in. Sådant har skett på andra håll med andra minoriteter. Och dom låstes in bara in.

Jag ser att människor varit oförståndiga i mötet med den samiska kulturen. De kunde inte bryta sig loss ur sin samtid och sina sammanhang. Varför skulle de kunna det? Vi kan ju inte detta - inte ens när vi blir välvilliga.

Annars går mina tankar till #metoo-kampanjen. Den är jag infostrad i sedan mycket länge. Kyrkans hela skuldkultur är en enda #metoo-kampanj med påminnelsen att syndabekännelse och avlösning är tillgångar i varje högmässa och stöttas av möjligheten att gå till bikt. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår. Det jag först uppfattade var de grova övergreppen, maktutövning. Sedan styrde kampanjen över till att också handla om tafsande, med betoning på att tafsandet var ovälkommet. Finns det inte någon biskop som kan bristna ut i glädje över det livsbejakande tafsandet, det som inleder det stora att barn blir gjorda? Har vi hos somliga sett sexualskräcken, lika eländig som alltid, men nu draperad i kampanjkostym? Samtidigt ser vi vår helt sexualiserade kultur, 50 nyanser av grått och pronografi på tv-kanaler. I allt blir alla människor offer. Och här tas inga nya djärva grepp, om nu den bilden kan användas när vi måste ta avstånd från ovälkommet tafsande.

Tanken att det nu måste vara slut på synden är förstås befängd. Hur fick Antje för sig att tala i dessa kategorier i stället för att förklara och fördjupa sammanhangen? Jag vet inte, och det är alls inte säkert att jag egentligen vill veta.

Hur är det när transpersonerna ska teologiseras, vad är det man då håller på med. Trans vad då? På andra sidan om vad då? Vill ni veta? Borde inte swingerklubbarna vara det rimliga alternativet då om man ska trans, dvs gå över någon gräns. Förr i världen hade de ett helt land, Transjordanien.

Finns det en sammanhållen tanke i denna bloggpost. Jag antar det. Så jag frågar: vad är en trans-same. En som flyttat till Stockholm?

Annars är det Lucia och stämningsfullt så det förslår. Hon hörde också till en minoritet som förföljdes, den minoritet som är beredd att stå för insedd sanning och som inte får för sig att Sanningen betingas av konjunktur. Jag har varit i ett land där den nya sanningen skulle bestå i 1000 år. Det blev tolv. "Scheisse happens", som man säger i det landet. Jag brukar tänka på den omständigheten när det sägs att parlamentariskt fattade beslut kommer att bestå för alltid. Det stämmer inte. Det stämde inte ens för tusen år.

tisdag 12 december 2017

Försoning?

Återkommande har det i kyrkomötet motionerats om försoningsarbete. Kommission eller samtal. Det kan ju för en kyrkokristen inte vara helt ointressant utifrån ett apostoliskt perspektiv, att det ska försonas. Det har blivit ansatser som inte fullföljts. Jag tar inte detaljerna här och nu. Så mycket roligare är det att dte nu kommit ett försoningsprogram, en, ja flera böcker. Där dras slutsatser:

* Svenska kyrkan måste kliva fram och ändra sitt förhållningssätt till kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*

* Svenska kyrkan måste ställa sig på kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*s sida

* Svenska kyrkan måste utveckla samrådsförfarandet i frågor om kyrkan och kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*

* Svenska kyrkan måste fortsätta att driva kv*nn*pr*stm*st*nd*rfrågor

* Svenska kyrkan måste fortsätta att arbeta för att det ska inrätttas en sannings- och försoningskommission om Svenska kyrkans relation till kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*

* Svenska kyrkan måste ta ansvar för sin delaktighet den utnämningspolitik som staten förde under 1900-talet och som systematiskt missgynnade och kränkte kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*

* Svenska kyrkan måste systematiskt verka för rekrytering av kv*nn*pr*stm*st*nd*r*

* Svenska kyrkan måste genomföra utbildningar utifrån kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*s perspektiv

* Svenska kyrkan måste systematiskt verka för rekrytering av kv*nn*pr*stm*st*nd*r* inom samtliga kategorier, alltifrån tillfälliga projektmedarbetare till biskopar

Det finns några punkter till i boken jag läste, men detta kan räcka. Detta är alltså svaret på frågan vad Svenska kyrkan bör göra, boken s 180-183. Antje var angelägen att vi skulle läsa den och underlaget för kyrkligt försoningsarbete är självfallet viktig läsning. Daniel Lindmark & Olle Sundström har redigerat och Gidlunds förlag gav ut boken 2017. Den är till och med tryckt med stöd av Svenska kyrkan. Då förstås ni bokens vikt och värde. Sträck på er, medlemmar. Ni har pröjsat.

Det där sträckandet kan behövas just år 2017 när utträdessiffrorna kommer att nå nya rekord. En rimlig bedömning kan vara att utträdena hamnar på lite drygt 93000. Det är 6000 fler än förra året och dubbelt så många utträdda som 2014 och 2015. Det är märkliga siffror för förr var ju utträdena relaterade till att det fanns så många kv*nn*pr*stm*st*nd*r* i Svenska kyrkan och allt folket blev uppbragt därav. Så är det inte längre och likväl når siffrorna nya höjder. Hur ska detta förklaras?

Har folk fattat att det finns ett försoningsprogram och detta vill man inte vara med om och drar sina färde? "Inga kv*nn*pr*stm*st*nd*r* på våra gator!" Folk reagerar inför försoningsarbetet? Jag vet inte. Ett fattar jag. Folk vill inte vara med. Ändå visas, ser jag på nätet, medial vrede, solidaritet och beslutsamhet efter attacken mot synagogan från de ledande kamraterna. Och det teologiska ställningstagandet inte minst gentemot (inte mot!) transpersoner behöver stärkas och förtydligas, HBTQ:s teologiska plattform ska förbättras. Jag tar till mig Torsdagsdepressionen men digitalt, som ni märker, postlådan nådde tidningen inte idag. Detta skulle väl kunna gälla i förhållande till kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* också? Är detta vad folket ogillar så att utträdessiffrorna 2017 når historiskt höga nivåer?

Bloggardag är pigg, käck och munter och har kommit ut som en tramsperson. Boken jag läste handlar förvisso om försoning. Men med samer. Fast, tänkte jag i all oskuld, gäller detta en kategori så gäller det nog alla. Vad tror ni själva?

Utträdessiffrorna har jag inte tramsat med. De är som de är, som vår vän docenten O skulle säga. Men kanske inte allt ska kallas stämpling som folk kallar stämpling. Jag läser profeten Jesaja i advent. Så vad med de ledande kamraterna? "Mitt folk, de som leder dig för dig vilse och gör dig osäker om vägen." Det är så sant det är sagt. Profeter har alltid något att komma med. Så vad betyder analysen att de som ledde detta folk förde det vilse, de som blev ledda villades bort. Just så känner jag det understundom. Vem i hela världen kan man lita på?

Jag kan ge hänvisningar till Jesaja om ni vill kolla själva: 8:12, 3:12 och 9:16. Själva resultatet av eländesforskningen fattar jag kanske. Israels Heliges ord har de föraktat. Jes 7:24. Adventstidens allvar tycks vara på riktigt. Och slutsatsen? En grundläggande insikt om att tiden är kort, kanske, och att livet är på allvar. Det visste till och med gamla farmor.


måndag 11 december 2017

Antje blir arg, säger hon

Antisemitismen i Malmö, där demonstranter ropade att judar skulle dödas, och Göteborg med brandattentat i lördags kväll, är import. Den kommer från Mellanöstern oavsett mellan vad denna öster ligger. Den fick näring också av nazister före, under och efter kriget. Nu lever den och växer bland unga "med rötterna i Mellanöstern". Främlingsfientligheten i Sverige kommer från främlingar och riktas mot svenska medborgare, skulle den polemiskt anlagde kunna säga. Och eftersom polisen i Malmö inte förstod slagorden på arabiska, kunde ingenting göras, fick vi höra. Brandattentatet kanske kan redas ut eftersom det fanns övervakningskameror på plats. Det är en skön ny värld vi får också i Göteborg.

Kan de som själva är semiter vara antisemiter? Frågan brukade ställas efter Sexdagars-kriget och förväntades uppfattas som begåvad. Det var den inte eftersom svaret på frågan är "ja". Vårt problem borde 2017 vara att antisionismen döljer handfast antisemitism. Skivor skärs sannerligen inte tunt i detta sammanhang. Och jag medger att jag finner stort obehag inför de tänkbara framtidsscenarierna i regionen. Hu länge ska ett område vara ockuperat innan vi finner oss i faktum? Jag frågar om Halland, Skåne, Blekinge, Gotland, Härjedalen och Jämtland. Halland är ett specialfall för där betalade vi 50 miljoner, men de övriga områdena. Kan det fredsförhandlas så att stöldgods blir lagligt?

Självfallet kan vi bakgrunden till staten Israels uppkomst även om vi inre säger så mycket om terroristerna som åstadkom den politiska härva som blev en stat. Jag har mött några av de då unga krigarna. Jag har också varit i lägren och förstått något av den israeliska politik som går ut på att hålla palestinier nere. Nog är också de kristna från Västbanken syskon i tron och vi som kan tala för dem, måste väl göra det? Men jag blir mer osäker när sådana som jag menar notoriskt brukar slira med omdömet tar över Svenska kyrkan (namn och resurser) för att göra sin sak till Svenska kyrkans och kan göra det för att ingen egentligen bryr sig. Egentligen är misslyckandet att föra ett förnuftigt samtal mellan Israelvänner och Palestinavänner både i det kyrkliga och i det kristliga ett monumentalt misslyckande. Inte för att jag låtsas förvånad.

Hur förs egentligen samtal i angelägna frågor i den kyrkliga gemenskapen? Genom några insändare? Aldrig genom folkbildarverksamhet i församlingshemmen. Alla känsliga frågor håller vi på avstånd och tror oss vinna något med det. Och det gör vi för vi har i Svenska kyrkans vardagsliv inga metoder för att vara en samtalsgemenskap. Vi kan ju inte ens tala om, ja ni vet ... Och då är ändå frågorna om ämbetet grundläggande. Vad är en präst, på viklket mandat och vilken nytta har vi av präster? När prästen viftar med tassen där framme och säger att jag är förlåten, hur vet prästen det och vilket är sambandet mellan bröd, vin, präst och det som räcks mig som Kristi kropp och blod? Vilka ingredienser behövs för att det verkligen ska bli på det viset? Ni förstår att det finns mycket vi skulle kunna fördjupa oss i. Om vi ville.

Antje uttalade sig om antisemitismen, tog avstånd och torgförde egenintresset. Hon är verkligen religiös och har tagit på sitt ansvar att föra religionens talan. Hon ser i religionen ett viktigt bidrag till samhällsbygget. Det kan man naturligtvis säga om man är för att tala i bestämda kategorier typ "religionen" eller "teologin" som vore det odisputabla helheter. Men det är det inte. För att ge märg åt konversationen behövs inte de övergripande begreppen så mycket som allvarligt tal om vad Kyrkan bidrar med och jag hör till dem som inte låter sig definieras som "religiösa" för det just "religiös" jag inte är. Jag har inte heller tron gemensam med muslimer, t ex. Inte med judar heller även om jag har mycket mer gemensamt med dem. Det är judendomen som bär kristendomen, som ni vet.

Jag är inte heller självklart intresserad av vilka sociala och etiska rikedomar som finns i olika religiösa traditioner för också hedningarna som inte känner lagen har dessa rikedomar. När det bränner till börjar jag alltmer uppfatta att jag tycker illa om talet om "religion" och tyr mig hellre till hedningarna än till de religiösa. Det var faktiskt inte religion utan kristen tro som byggde Europa och den tid borde vara över när biskopar och ärkebiskopar skulle se sig nödgade att tala för religionen. De borde utlägga den kristna trons finesser och då i första hand för frälsningens skull. Det är advent, det är advent! På mig gör det ett egendomligt intryck att Antje så gärna vädjar till statsmakterna. Min kyrkosyn är mer illusionsfri och mer antietatistisk. Lite integritet tror jag mig också ha. Min tro ska inte staten dra nytta av. Detta är min mening och den respekterar jag.

Vad sa Antje i tidningen Dagen?
– Jag hoppas att staten förstår hur stor och viktig del av det civila samhället som trossamfunden är. I en tid då religionen utnyttjas för att sprida hat, våld och splittring är det särskilt viktigt att staten drar nytta av det goda som finns i religionen och trossamfunden. De sociala och etiska rikedomarna som finns i alla religiösa traditioner bör utnyttjas i samhällsbygget.

söndag 10 december 2017

Hopakok

"Hopakok" är väl att man tager vad man haver och gör något nytt av det. Somliga präster predikar så. Fader Gunnar sa att det man inte sagt 25 gånger, har inte församlingen lärt sig. Så då blir det till sist nytt, nämligen när insikten landar. Kunskapsprocesser är komplicerade tingestar. Hade det inte varit söndag hade jag nog skrivit några rader om nedmonterandet av kunskapsinhämtande i församlingslivet. Har vi inte tappat det gamla folkbildningsarbetet, det där med att människor läste och diskuterade? Undervisning är dock en av de fyra uppgifterna så som de anges i Kyrkoordningen. Hur slår det igenom i församlingen? Blir människor klokare i vår församling - och frommare?

Nu är det söndag så...
Det betyder att det var lördag i går och vi körde Glöggprovning 3.0. Jag är lite osäker på om mina bidrag exmerades. Friska i smaken tyckte jag de var, alls inte jolmiga och bröt av mot andra mer söta glöggsorter. Det fanns rätt många alkoholfria alternativ om ni undrar. Det fanns det också om ni inte undrar. Glögg serverades som fakta, inte som konstruktioner och det var i vanlig enkel mening sant att glögg inmundigades. Glöggen var alltså ingen metafor och tillvaron inte postmodernistisk utan så handfast som tillvaron är när man dricker glögg.

Tilltugg fanns det också. Lite salta tillbehör, russin och mandel samt självklart pepparkaksdeg med en kniv i så att man fick karva sig bitar. Pepparkakor och mögelost dessutom. Och ett formulär där sort, smak, doft, julkänsla skulle bedömas och en egen kommentar tillfogas. På slutet, det är numera en vana, tar värdinnan det som blivit över och häller alla slattar i en kastrull. Den serveras som Årets glögg och märkligt nog är detta en glögg som får högsta betyg. Det tycker jag är fromt och fint, som församlingsliv. Av enskildheter och olikheter blir något underbart när det hälls ihop. Vi hällde imnte i den första sorten. Den skulle serveras kall. Inte dum alls.

Ni vill ha receptet? Det kan ni få.
5 dl koncentrerad flädersaft
5 hela kanelstänger
10 grovt krossade kardemummakärnor
5 cm färsk riven ingefära
20 hela kryddnejlikor.
Låt sjuda 15 min men inte koka. Sila och låt svalna. Blanda sedan med Prosecco. Barnen fick bubbelvatten i stället för det bubblande vinet. Lisa, som gav mig receptet, leder bageriet på Maxi i Växjö så hon är van vid recept. Hon berömde särskilt kastanjebrödet som serverades lite senare ihop med pajer /faktiskt två vegetariska, en Västerbotten och en fetaost och soltorkade tomater/ samt råbiff med tillbehör. Alla ville inte ha råbiff. Kastanjebrödet hade jag köpt just på Maxi...

Blev det inte en massa oordning med glöggande och dryckenskap? Inte alls. En finsk snapsvisa avsjöngs eftersom vi ville markera Finland 100 år. Melodin är Södermanlands regementes paradmarsch:
Vad säger finska folket när det får en sup?
Kyllä, kyllä, kiitos!
Jag är klen på stavningen av finska ord så jag tvekar om jag fick det rätt men det blev rätt när vi sjöng, vill jag minnas.

Jag har lärt mig det nya uttrycket för folket i Kyrkans Hus. "Anställd i kyrkostyrelsen". Det är ett vidunderligt uttryck. Det ger intryck av en maktposition men också av en förtrolighet med styrandet i Svenska kyrkan. Det verkar finare än att någon är anställd i Kyrkans Hus eller anställd på "nationell nivå" eller på kyrkokansliet. Nu har kyrkostyrelsen sådan den framträder inte den ringaste aning om vilka som är anställda i kyrkostyrelsen, men det är en omständighet vi inte behöver fördjupa oss i. Det är tendensen jag är ute efter, att göra något märkvärdigt samtidigt som styrelsen inte styr utan snarast betraktar en byråkrati i fritt fall. Så blir det när de allvarliga analyserna aldrig gjort av styrelsen och sammanträden upptas av rutiner mer än av kreativa utfärder i ett intellektuellt landskap. Jag hör till dem som är övertygade om att detta är resultatet av den politiska styrningen av kyrkosystemet.




lördag 9 december 2017

Gubbsurt

Det slog mig. I min ålder får jag vara just gubbsur. Jag har åldern inne. Förr kunde jag skällas för att vara "gubbstrutt" men det blev allra roligast när något barn (gossen Danielsson i Kalmar, tror jag) upphetsat skrek: "gubbstruts" till sin fader. Fadern var kring 30 år, kanske. Man kan inte skälla på de vuxna efter en sådan felsägning. Allt möts av gapskratt.

Om jag vill vara gubbsur, vad kan jag då sura över. Svenska Akademien, förstås. Frågorna ställer sig i kö när jag hör vad jag får höra. Blir en yngre dam invald, börjar man fundera för det fall man är så förfallen i synd och nåd som jag är. Att jag annars skulle vilja veta vilka som drog igång denna kampanj är självklart. Det beror inte på min gubbighet utan på min forskarutbildning och mer än 60 års idogt läsande av detektiva berättelser. Cherchez la femme, följ pengarna eller definiera intressena. Så vad gör journalisterna när de inte tar sig bakom scenen för att ge oss nya interiörer och låta oss se sammanhang och syften med en kampanj. Och just så kallas avslöjandet av något som i "kretsar" varit väl känt.

Att Antje bara kunde hålla med de indignerade tror jag beror på att hon i grund och botten är reformert och alltså en avgjord och anständig kristen. Då tror hon med lärofäderna i Geneve att man kan säga att det ska vara slut med syndandet. Vi andra, som står i kyrkofadern Augustinus efterföljd och med honom och Luther satt oss in i paulinsk teologi, fattar saken annorledes. Det är inget att bråka om och inget att sura över. Det bara är så. Det betyder att det i nuvarande situation inte är läge att plädera för den skapelsegivna kättjan. Fast die Gedanken sind frei. Kan det vara så att kampanjer avspeglar en samtida dödskultur, där livsyttringarna alltid blir hotfulla? Vad vet väl jag, gamla fnask, som farmor sa. Om folk inte får vara kärleksfullt pilska, blir det på sikt inga barn gjorda. Men övergreppen då?

Övergreppen är maktutövning. Jag tror att det finns tillräckligt många gentlemen för att effektivt sätta stopp för sådant bara vi får veta. Min vän dr M skulle enkelt kunna gälla några sådana karlar. Han är snabb med skalpellen om detta är vad saken gäller. Annars kunde vi fråga prosten P, som ivrigt hävdar att det är något vett med sjätte budet. Är det ingen i det kyrkliga som längre vågar säga det? Eller är det så illa, att våra svagheter står i vägen för ett enkelt hävdande av vad som är rätt? Då är vi illa ute, för då blir vi våra egna livs måttstock. Kristen tro tänker lite större om oss än så,

Naturligtvis är ståndrätten ociviliserad om än gängse. Vi som känner ansvaret att läsa om Finland för 100 år sedan, hamnar förstås i inbördeskriget. Jarl Hemmers bok, En man och hans samvete, är väl obligatorisk läsning. Men ståndrätten är aldrig långt ifrån. Den är en sådan där omänsklighet som är mänsklig.

Inte vet jag vad som händer i Kyrkans Hus. Det har upprättats en handling av obestämt slag mot mig i Kyrkans Hus, förstår jag. Eftersom ärendet inte är avslutat är handlingen likväl inte upprättad i den mening som avses i 53 kap. 5§ KO. Begär ni ut den, blir svaret nej. Jag har inte heller fått se något. Prosten R kan annars träda upp som karaktärsvittne, jag har böjlig handled och viftar med den men inte med fingrarna. Distriktssköterskan fru H i Kalmar kollade min hand och sa, att jag hade "spretiga fingrar". Det har jag inte tänkt på. Men pågår då förföljelse mot en man därför att han i någon mening har ett lyte, som han nu får lida för? Inte vet jag. Då får jag nöja mig med det gubbsura över en rättsordning som föga har att göra med rätt. Anklagelsen fördes ut innan jag fått en chans att förstå vad den handlade om och bemöta den. Rättsskipning i Svenska kyrkan. Den som vill följa min gärning, det heter så, i kyrkomötet kan se, att jag påpekat brister i rättssystemet tidigare. Och då kunde jag inte med ålderns rätt ens vara gubbsur.

Om ni undrar har jag blandat tre sorters varianter av den kända glöggen Trivago. Den heter så, för när man druckit den känns det som om man är på resa. Varför tre varianter? Därför att gästerna förra året avvisade mitt omdöme att den var "frisk i smaken" med att den var "spritig". Nu har jag olika varianter av denna friska glögg, en finsk, en fransk och en karibisk. Ska jag låta gästerna prova alla tre sorterna blir det garanterat en lustig afton och sådana ska i denna fallna värld inte föraktas. Just den man som kallades "gubbstruts" har gett mig anvisningarna för glöggmakande en gång i tiden. Dessförinnan ska jag vara akademabel, dvs förirra mig in i fotnötternas förtrollade värld.




fredag 8 december 2017

Lömska biskopar

Ni undrar förstås hur sorgearbetet efter Grynet går och svaret är att det måste gå. Då och då blir jag av sorgsenhet överfallen. Och jag följer lite fascinerad hur rollerna ändras i familjen. Våra kooikerhundar uppträder annorlunda. Till och med Loke, 1 år, tycks ha blivit lite vuxnare. Men vi har inte tagit bort Grynets bädd. Det är ett steg som känns för stort just nu. Loke luktar och ser sig omkring. Något har hänt, men han fattar inte riktigt vad. I går smet han å lantegendomen när han skulle lyftas in i bilen. Jag letade efter honom och efter en stund hörde jag honom. Han hade alldeles på egen hand hoppat in i sin bur. Klok hund. Han fick beröm. Trots allt.

Jag tänkte över Henrik också och kom att läsa kyrkomötesprokoll från tiden innan han var biskop. Kommer ni ihåg läronämndens yttrande år 1984?

Läronämnden borde inte ha anledning yttra sig över ett antal motioner för beslutet om kv*nnl*g* pr*st*r har "icke i några av svenska kyrkans officiellt antagna dokument tolkats som en förändring av svenska kyrkans lära." Det var väl bra att få veta? Håll i er. Fortsättning följer! Jag läser innantill:

"Nu kompliceras dock problemet av att motståndarna till beslutet" om kv*nnl*g* pr*st*r vid kyrkomötet 1958 "hävdade att detta beslut inte var en ordningsfråga utan en lärofråga, som gav direkta konsekvenser för läran om prästämbetet."

Läronämnden menade att "de samarbetssvårigheter som av dessa skäl föreligger i ett icke obetydligt antal fall mellan manliga och kvinnliga präster och som på ett destruktivt sätt påverkar församlingarnas andliga liv måste få en nar lösning." Problemet var att "den gudstjänstgemenskap som synliggör vår gemenskap i Kristus bryts på detta sätt sönder."

Det är lite magstrakt, teologiska konstruktioner skilda från en folkkyrkas verklighet ty i verkligehetn sk*t*r de flesta kyrkotillhöriga högaktningsfullt i att församlingskyrkans klockor kallar till gudstjänst. Ta i det problemet först! Och så är det motståndarnas fel förstås. Inte deras fel som tog beslutet och gjorde det just som ett beslut om en ordningsfråga...

Det satt några andliga råskinn i läronämden. Till den katyegorin räknar jag Helge Btrattgård, Per-Olov Ahrén, Caroline Krook, Martin Lind, Eva Lundgren och Per Erik Persson. De andra medlemmarna av läronämnden hängde nog mest på.

Bertil Gärtner skrev särskilt yttrande. Om en prästkandidat höll fast vid kyrkans tidigare allenarådande tolkning av prästämbetet kan detta inte anses vara ett vigningshinder, menade han.

Martin Lind klev upp för att deklarera som sin mening att det för prästvigning krävs vilja till samarbete med kolleger, oavsett kön. 55 ledamöter instämde. Det var en framgång, men en klen. Martin Lind återkom, för han ville ha ett klargörande av läget: "Utskottet konstaterar att hinder för prästvigning av den som vägrar samverkan reda föreligger på grund av de beslut som fattats." 173 ledamöter instämde men en ångrade sig och anmälde sin ånger.

Detta hela var listigt tänkt, för nu hade en klar majoritet uttalat sig, men detta förändrade inte rättsläget och om denna formulering sades intet i utskottets hemställan, som kyrkomötet hade att rösta om, sa Karl-Erik Johansson, utskottsordföranden. Han fick ett instämmande för det fanns någon klokskap kvar i kyrkomötet. Och så grep ärkebiskop Bertil Werkström in och förklarade att han ville allvarligt reagera på vad som nu förevarit, dvs massinstämmandet.

När jag såg en del av dem som massinstämde och insåg att vi i det andliga hade föga gemensamt, var min traktan att lämna Svenska kyrkan måttlig. Det var ju jag som mer än en del av dem var svenskkyrklig. Några av de svagsinta, som borde förstått bättre, var dessutom prästbarn, Ja, ni förstår själva. De lät sig kommenderas av prästsonen Martin Lind. Nu förstår ni än mer själva.

Själva frågan är under decennier vanskött och det är inte så mycket att säga om. Jag nöjer mig med att fråga: Var har ni er mångomtalade väckelse? Och en fråga till: Vad händer om vi startar en kampanj  med # före i syfte att jaga lögner och lögnare, sveken och de svekfulla?


torsdag 7 december 2017

Henrik Svenungsson, 1933-2017

Jag förvånas över att biskoparna inte gör en poäng av att de i Svenska kyrkans matrikel som avgångna står samman med sina präster under respektive stift. Det förs inte en särskild lista över generaler i generalitetet, som på andra ställen. Och Den Ranghögste kommer alltid att behandlas som någon annan. Jag tror att jag för en vanlig beväring vid något tillfälle sa, att om vårt förband anfalls, då kan vi dö tillsammans oavsett miltär grad. Vi måste alltså hålla ihop. Som i listan över de före detta i matrikeln för Svenska kyrkan.

Henrik Svenungsson är alltså död. Han var min brors konfirmationspräst och den präst som tog mig i anspråk. Det kommer jag aldrig att glömma så länge jag har minnet i behåll. Jag har heller aldrig i högkyrkligt nit dolt mitt beroende. Henrik bad mig bli konfirmandledare på Kronoberg sommaren 1966. Han hade ena gruppen. Gustaf Dahlbäck den andra. Henrik var stiftsadjunkt. Han hade redigerat 1965 års prästmöteshadlingar och jag fick ett ex, som jag nogsamt satte mig in i och diskuterade det som där beskrevs. Därefter, för det var deltagarbrist, bad han mig ansluta till ett gemensamt läger med tyska ungdomar. Det var min väg in i fortsatt ansvarstagande i en kyrka, som jag i hög grad relaterade till. Prästkallese och sommarkyrkoarbete hörde ihop. Inte sällan var jag på Stiftsbyrån i Växjö på håltimmar. Där fanns det vitala gänget, Inger, senare Hillerdal och Ull-Britt, senare Bengtsson. Åke Kristiansson var stiftskonsulent för fritidskyrkan. Förtroendet de gav oss unga var ansenligt och det formade våra liv.

Henrik gav mig Motstånd och underkastelse av Dietrich Bonhoeffer när jag tog studenten (2 maj 1967 och då fick jag en dryg ledig månad för läsning och segling innan jag skulle göra den grundläggande soldatutbildningen). Det var på sitt sätt en underbar månad. Jag läste och tänkte. Också Vilmos Vajta, som jag en gång lyckades kalla "Vatja". Henrik, som kände honom, rättade mig. Jag tror misstaget grämer mig fortfarande!

Henrik och jag tänkte inte lika om ämbetet. Jag har alltid funderat över varför de som var för ämbetsreformen aldrig lyckades konfrontera oss med sakskäl. "Fattat beslut" och den normativa kraft som ligger i detta, har aldrig påverkat mig. Jag hör till ifrågasättarnas generation. När min bror ville vägra vapen och blev illa åtgången av kyrkoherde Sundberg var Henrik på hans och min sida. Min? Jo, jag, befälseleven, skulle också få en släng av sleven av kyrkoherde Sundberg i Moheda. Pojkarna Sandahls gud var Mao, visste kyrkoherden att deklarera. Det tyckte Henrik var att gå över gränsen. Det tyckte vi också.

Birgitta och Henrik kom en gång för att segla med oss på Helgasjön. Vi hade svartmålat vår J 10:a och gillade mest när det blåste. Det gjorde det den dagen. Birgitta tänkte på sina oförsörjda barn. Henrik förstod och bad oss segla i hamn igen. Han återkom till händelsen när vi möttes.

Under årens lopp kom ämbetsfrågan att stå oss emellan, men jag gjorde aldrig någon hemlighet av mitt beroende av Henrik. I gruppen som skrev Kyrka Ämbete Enhet var han ordförande, på mitt förslag. Jag menar ståndaktigt att den processen borde ha fortgått och vägrar förstå varför biskoparna Jonson och Svenungsson vek ner sig i biskopsmötet oktober 1993. Mina vänner Annika och Johanna sköt satsningen i sank och därvid har det förblivit. Jag log mot Henrik mefistofeliskt och konstaterade att han dock mot Annika ropat, att han såg fram mot sin pension. Han suckade då över sig själv: "Det var dumt sagt." Men det var Henrik. Renons på känslor var han inte.

Han blev utrikesadjunkt hos ärkebiskoparna Ruben Josefson och Olof Sundby. Han hade som ung student varit i Hannover och stigit in i den ekumeniska rörelsen så. Han blev den vägen direktor för Lutherhjälåen och via domprosttjänsten i Härnösand biskop i Stockholm. Jag uppfattade honom som välvillig i relation till församlingsprästers insatser, men inifrån visste han föga om deras vedermödor. Han hade ställt samman statistiken över församlingslivet men inte på djupet varit församlingspräst. En gång sa han "vi församlingspräster". Han var då domprost i Härnösand. Jag skrattade lite. Han skrattade inte riktigt med.

Henrik såg en prästkallelse i mig år 1966. Hade han varit stiftsbiskop nu, hade han inte kunnat se den. Det känns egendomligt. Han kom till norra Öland och var på en högmässa. Jag såg honom vid nattvardsbordet först, annars hade jag bett honom välsigna folket och sitta i koret. Principryttare är jag inte i högre utsträckning. Efter högmässan en Midsommardag var det fest och Henrik var så glad över att folk verkade gilla mig och uppskatta församlingslivet. Det var på sitt sätt lite rörande. Vad hade han trott egentligen?

När jag ska summera människor som påverkat mitt liv, hör biskopen em., TL, DD Henrik Svenungsson dit. Varför ange det akademiska? Därför att Lars Österlin hör till våra gemensamma lärare. Den som ser tillbaka på sitt liv ser beroenden och sammanhang.
R I P

I dagens Torsdagsdepression finns inte ett ord om att Henrik dött. Har ni sett beskedet någon annanstans? Om inte, glöm inte var ni såg det först!