fredag 17 november 2017

GT-rapporten

Grant Thornton, GT, har granskat projektprocessen för ny kyrkohandbok. Den är dagtecknad 30 okt och las fram för arbetsutskottet i onsdags kväll, offentlig i går. Somligt är pedagogiskt enkelt så att också jag kan förstå. Jag skriver ut det som beskrivs med grönt, gult och rött. Då fattar också ni utan körkort att grönt betyder att ett område hanterats väl, gult att det har behov av utveckling och rött att väsentlig förbättringspotential anses föreligga. Grönt, gult och rött. Varför skriver revisorerna så? De ser framåt. Vad lär vi av detta projekt?
Då tar vi område för område:

Projektdirektiv GULT
Projektplanering och metod RÖTT
Projektorganisation - roller och ansvar RÖTT
Praktiskt genomförande GULT
Beställarens styrning och uppföljning RÖTT
Hantering av remissinstansers kritik GULT
Transparens RÖTT
Kommunikation och förankring GULT

Ingen punkt har fått GRÖNT.

Vi som är positivt kreerade och kreativa, ser förbättringspotentialer över hela linjen. Ni andra, som vi för enkelhets skull kan kalla surpellar, sitter förstås och funderar över hur detta resultatet av något som utförs likväl får GRÖNT när beslut fattas på torsdag i kyrkomötet.

Jag ska kanske inte låtsas. Jag finner det illavarslande att beslut fattas en torsdag, torsdagsdepression ni vet. Vi som tillkämpar oss en positiv livshållning inser, att nästa mandatperiod måste kyrkostyrelsen förändra arbetssätt, arbeta mer strategiskt och se till att det finns samsyn mellan  projektfolket /projektledaren/ gör och beställaren. På annat språk betyder detta: "All makt till sovjeterna!"

Revisorerna saknar egentligen en projektplan och ser att vägvalen borde varit analyserade i förväg och att projektplanen "kommuniceras och förankras med styrgrupp och beställare". Styrelsen (beställaren) borde vara väl representerad och ha tydliga mandat. Mellan raderna förstår man att kansliet var självgående och styrelsen passiv.

Ett problem handlar om att organisationen är van att utreda men inte bedriva förändringsprojekt. (s 15)  Det är så roligt skrivet, att formuleringen bör läggas på minne och tas fram vid behov i hela den kyrkliga organisationen. Van att utreda, inte förändra. Nåja, det finns, menar jag, i det kyrkliga sådana som förändrar utan att utreda ordentligt först också. Allt har vi!

Bristen på musikalisk kompetens borde ha åtgärdats tidigt i projektet, heter det i klartext. Antydningen att de externa experter som togs in inte blev lyssnade på är vackert formulerad (sid 18). Personalen som kritiserades tog mycket illa vid sig. Kritiken var omfattande. "Tonläget i sociala medier har upplevts som mycket hårt." Enskilda individer har pekats ut och kritiserats öppet. Det är alldeles sant och styrelsen manas ta lärdom av det inträffade. Men är det fel med öppen kritik?

Den referensgrupp som tillsattes uppfattas av revisorerna inte ha gett någon återkoppling. Den lyfte inte  frågor till arbetsutskott och styrelse. Intressant konstaterande och alldeles korrekt. Styrgruppen tycks ha arbetet lite hipp som happ, om jag läser revisorerna rätt (s 22).
"Vi tror att bristen på styrning av projektet kanske delvis beror på att kyrkan har en politisk styrning med många representanter, där man är van at lägga ut beställning men kanske mindre van vid att vara kravställare på ett långt projekt."
Denna torped riktad mot ammunitionsförrådet på Kyrkans skepp ska ni notera. Och nu kan ni förstå mitt tjat om att några strategiska diskussioner aldrig förekommit under de senaste åtta åren i kyrkostyrelsen. Sidan 22 är god och nyttig läsning för den kommande kyrkostyrelsen.

Orkar ni mer? Revisorerna skriver:
"Vi har inte tagit del av sammanställningar från respektive remissrunda som visar att alla remissvar som kommit in har behandlats."
Vad betyder det revisorerna egentligen skriver? Förtroendet har påverkats och kritiken hade, forfarande enligt revisorerna "kunnat bemötas bättre". (s 25)
Revisorerna rekommenderar att remissfrågor ska ses över så att de ger en rättvisande bild av vad remissinstanserna anser om materialet.  När det kommer till konkreta saker som att professor Nelson inte fick se den tidigare kritikerna, blir revisorerna så brutala som revisorer i hövlig form kan bli: bristande transparens. De markerar också att när experter kallas in "måste det finnas förutsättning för dessa experter att bidra med kompetens och erfarenhet. "Måste" var ordet. In på lodrät fyra.

Detta hör samman med att viktiga diskussioner - "inklusive de där enighet inte uppnås" - måste dokumenteras transparent. Så har tydligen inte skett. Men förankringsarbetet har skötts väl med många möten. Detta tror jag obetingat. Ändå kan tydligen kommunikationen väsentligt förbättras (s 30). Ordet var väsentligt. Vågrät åtta.

Jag läste revisorernas synpunkter och kände det som om jag var tillbaka i uppföljningen av gamla krigsövningar, där stridsdomarna skulle lägga fram sina synpunkter. När det skett, kunde det bli rätt högljutt om inte ilskan i stället var återhållsam. Men, om man så säger, inget var helt utan intresse då. Jag uppfattar en förödande men icke illvillig kritik. Finns det då kraft att förändra och hur ska vi hantera problemet att fyra gula och fyra röda omdömen slutar i grönt och beslut som om allt hade varit i ordning? För det var det uppenbarligen inte. Några bataljons- och batterichefer byts rätteligen ut. Det är enligt min meningen den alltför enkla lösningen. Tid för öppna samtal men också samtal om hur en kyrkohandbok ska beräknas mötas med entusiasm. Ser vi inte ett haveri?

Ska det firas försoningsgudstjänst i biblisk mening behövs en syndabock, som översteprästen hanterar. Blir det upprensningar eller utrensningar i Kyrkans Hus, Antjeborg? Jag tror att vi mer behöver fokusera på systemkritiken. Detta är förstås en dedicerad högkyrklig, rentav frimodig,  uppfattning. Det Svenska kyrkan hållit på med i decennier har faktiskt föga av framtidspotential om det ska handla om kyrkokristendom. Annars går det bra ett tag till.

GT-rapporten stimulerar. Jag tror jag ska sluta vara deprimerad och mer glad över att det går så illa som vi sagt. Ska ordföranden manas att lyssna till kritiker på ett mer konstruktivt sätt? Eller ska au:s ledamöter lämna plats till andra? Eller styrelsen föra brutaldiskussion i december och därmed förstöra gemytet vid avslutningsmiddagen? Jag stimuleras att fråga. Det är den intellektuella processens första steg.

Det är dessutom bra att legitimiteten i det vi kallar kyrkomötet minskar, givet att det skulle vara just ett kyrkomöte och inte en kyrklig kongress. Detta har jag markerat i det s k mötet sedan 1982. Färre präster och fler partipolitiker, det skapar framtid och hopp! Borde vi inte förenkla och låta riksdagen fatta beslut i stället för ett kostsamt kyrkomöte och låta regeringen vara överhet till en enklare kyrklig centralstyrelse med kommunfullmäktige i det lokala som väljer kyrkoråd? MTD-religionen hanteras faktiskt enklare så och förankras demokratiskt bättre på detta vis.

torsdag 16 november 2017

Håhåjaja

Hade Torbjörn Lindahl läst rätt på kallelsen, hade han varit med och röstat i Boden och då hade Luleå stift fått en andra biskopsvalsomgång. Detta besked inhämtas på hans bloggsida. Nu blev, med en rösts marginal, Åsa Nyström vald. Hon har en rejäl EFS-bakgrund. Hon dricker kanske te? I så fall inte min tekopp. Men det hela är konsekvent, från början till slut och jag kan envisas med frågor om ämbetet till EFS-arna och de vet nog inte riktigt vad de ska svara, ty lågkyrklighet känner egentligen inget prästämbete i katolsk mening (ledsen Antony, men jag skrev inte romersk katolsk och jag vill inte strö salt i såren när nu lutheranerna spöade katolikerna i fotboll, vi går inte in på ämnet även om det kan uppfattas ha djupa teologiska implikationer). Vem vill egentligen bli vigd av en som inte riktigt vet vad det där pysslandet vid altare och altarrund går ut på? De har väl alla läst Valen-Sendstad och kanske Wisløff därtilloch kompletterat med Torsten Nilsson. Det blir inte mycket kvar av Kyrkans prästämbete då.

Jag skulle gärna vilja envisas med frågorna om en ämbetsreform som nu de forna EFS-arna njuter frukterna av, men som genomförts med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Vad är det för moral de lågkyrkliga omfattar när det kommer till kyrkopolitik? Hur kan de ställa upp på det som försiggått och försiggår? WWJD? Jag frågar i tanke att bara den som frågar, kan få svar.

"Det är som det är", som min vän den lärde docenten brukar säga. Håhåjaja.

Ludvig Lindelöf fann det i en kommentar skamligt att jag ägnar så mycket tid åt att smutskasta en blivande biskop och fortsatte med att fundera över om Nyström skulle hamna i fokus nu, dvs om det är "kvinnor generellt som han ogillar" eller bara Rappman, allas vår Electa.

En sång rann upp i mitt sinne och jag nynnade på den hela gårdagen. "Musikaliska synapaser" kanske det hela ska kallas?
Här kommer lilla Ludde, håhåjaja
Bärande på sin kudde, håhåjaja
Mitt håhåjaja motiveras därav, att Ludvig nu endast förmår föra det resonemang som tidigare återfanns på de enklare insändarsidorna, där frågan om Kyrkans ämbete förvreds till en fråga om kvinnosyn. Jag gick inte på det, när jag var för reformen och trodde den bars upp av en hållfast teologi. Att saken inte var en kvinnosynsfråga, hade jag begripit. Det borde alltså kunna gå att komma åt felen i de teologiska resonemangen. Jag fann att det inte gick hur fel det än var. Saken gällde inte teologi när beslutet togs, andra faktorer avgjorde. Detta var en hållning Biskopsmötets bibelkommission tycktes ge understöd för några år senare. Kan det nu vara så eländigt, att Ludvig inte har gjort sig reda för vad saken gäller för oss andra? Eller är det helt enkelt det moralistiska i MTD-religionen som slår igenom. Något är skamligt och det skamliga är att fråga. Borgerligt själsliv, sålunda.

Hur mycket tid jag ägnar åt mitt smutskastande har pastor Lindelöf förstås ingen aning om, men jag noterar att distinkta och allvarliga frågor uppfattas som smutskastning. Jag ställde existentiella frågor med den innebörden, att den vars grundhållning, märk ordet, uttryckligen är ett ställningstagande för fri abort, kliver bort från Kyrkans tolkningsgemenskap tiderna igenom. Den som påpekar detta ska självklart hanteras som budbärare av dåliga nyheter hanteras, det fattar jag. Men de kliniska frågorna är inte smutskastning. Frågorna är kliniskt rena. Detta är problemet. En annan kommentator, Signe (signe den kvinnan!) trodde inte att Electa skulle kunna "be trosbekännelsen" utan att på något sätt drabbas av illvillig kritik. Det är till att inte riktgt kunna fokusera, ser vi.

Kritiken handlar därtill inte om ogillande av någon. Jag känner inte Electa, har inte läst hennes avhandling och har inga synpunkter om henne som person. Pastor Ludvigs räddningsaktion ger likväl informationer. Jag hanterar uppenbart Electa som jag skulle hanterat en Electus i motsvarande läge. Utan anseende till kön eller person. Så uppträder inte Ludvig. Han tror att saken är särskild när det gäller kvinnor.

Detta är en intressant variation av manschauvinism. Här avslöjas den. Det är lätt att vilja framstå som jämställd, men det blir det problematiskt när man möter en som är det, fostrad jämställt utan hänsyn till något svagare kön och rustad för sakdiskussion. Morsan var läkare. Det sätter sina spår. Klinisk kompetens, kallar vi det. Sådant kan teologer och präster ha nytta av även om hållningen avviker från den a-intellektuella kultur vi också hålls med i det kyrkliga. Understundom talas i sammanhangen som till förskolebarn och detta uppfattas som helt i sin ordning, kanske också som djupsinnigt.

Nu undrar jag hur Ludvig kan dölja en faktisk manschauvinism under en gentlemans klädnad. Vem har lärt Ludvig vad som är osmakligt. Jag tror jag kom på svaret. Det finns i samma lilla sång:
Här kommer Luddes mamma, håhåjaja
Bärande på detsamma, håhåjaja.

Vi andra, som ser vad som sker i det som synes ske i det som uttrumpetas som framgångar och framtidstro, vi drar i trådarna och ser hur allt konsekvent hänger ihop och hur den samtid som är vår och den framtid som kommer, konstruerades när somliga av oss var barn. Problemet är inte bara det som händer och kommer att hända. Problemet är att det är konsekvent. Några såg det. De med profetisk gåva. Dit räknar jag Olov Hartman och GA Danell, till exempel. Ingen av dem var någon driven kyrkopolitiker, men de såg och de sa. Då skulle andra ha fattat och vågat. Det ska jag skriva mer om någon dag när det inte är torsdagsdepression.

Esbjörn Hagberg försvarar systemet när det handlar om handboken i Torsdagsdepressionen. Jag läste revisorernas synpunkter i går kväll. Håhåjaja. Det är inte Esbjörns dag när han får läsa rapporten. Mer om detta i morgon för den rapporten blir officiell under dagen. Blir Esbjörn deprimerad eller känner han sig bara utnyttjad?









onsdag 15 november 2017

Inget lapidariskt resultat från Luleå

Det måste räknas ordentligt innan vi vet hur biskopsvalet utföll. I går hade Åsa 50.9% men resultatet var inte lapidariskt, hugget i sten, utan behöver kontrollräknas för det handlar om en enda röst. Besked hur det är,  kommer vid middagstimmen. Nu tror jag att man kan räkna i Luleå stift. Antalet renar i min hjord och din hjord samt ersättningsbelopp tror jag man lätt räknar ut. Man brukar också räkna ut hur mycket Sápmi plundras ut när det handlar om malm och el från vattenkraft. Utgå från att valet är klart. Då kastar vi oss över Dagens Nyheter och tror oss läsa Herbert Tingsten. Det är fredagen den 22 januari år 1960. Själv går jag i folkskolan. Och jag deltar i Sport 60 och samlar poäng. Senare kommer jag att köra en Volvo PV Sport av just årsmodell 1960.

Naturligtvis är resultatet som kyrkomötet kommit till glädjande. Den extrema kyrkliga reaktionen har tvingats dra sig ett steg tillbaka. Hade de positivt inställda biskoparna nu som tidigare givit efter för den högkyrkliga riktningens påtryckningar och därmed riksdagens och kyrkomötets beslut saboterats, skulle det ha varit en verklig skandal. Det är samtidigt anledning understryka det orimliga i den nuvarande situationen. Vi kan hysa medkänsla med kyrkan, vars helgedomar ekar allt tommare. Vi vet att den söndervittring som de gångna årens strid så övertygande demonstrerar varken uppskjuts eller förhindras därför att ett antal kvinnor får ikläda sig prästrock. Den enda lösningen är enligt vår mening att kyrkan, som propagerar för teser som strider mot förnuftet, skils från staten. Kyrkan skulle då i fred - och glömska - få lösa sina trosproblem.

Eftersom jag är på polemiskt morgonhumör, det är ju onsdag och en dygn kvar till torsdagsdepressionen, påminner jag om hur professor Tingsten  satt och grät under bordet när det åskade. Han talar om förnuft! Antagligen hade han knappgylf. Vi som har blixtlås behöver inte sitta och lipa under bordet när det åskar.

Mentaliteten noterar jag. Kyrka = oförnuft. Var lösningen att få en förnuftig kyrka? Nej, lösningen var att lämna Kyrkan åt sitt oförnuft. Det är en historisk nödvändighet att Kyrkan vittrar sönder, ingenting kan uppskjuta eller förhindra detta. Jag inser, klok som jag är, att processen tagit lite längre tid än Herbert Tingsten tänkte sig. Jag inser också att människor i vår tid längtar efter lite mer än den underhållning till döds vi får oss till livs, för den mättar inte min längtan. Och hjältarna faller, Timell, Kronér, Broomé. Om de inte dött som Herbert Tingsten, Gunnar Hultgren och Ruben Josefson. Men ändrar dessa omständigheter historiens obevekliga gång? Genmäles då att det finns ett ökat intresse för religion och Kyrka? Kanske. Och detta kanske skulle kunna bero på att vi lever i en mer oförnuftig tid nu. Pröva tanken i vart fall. Lite MTD-religion kan hjälpa?

Pröva annars den bourgeouisins hållning som DN alltid står för. Här är läsning för 1960-talets folkskollärare och folkpartister. De fick veta att det faktiskt inte spelar någon som helst roll att ett antal kvinnor får ikläda sig prästrock. Tänk om Herbert Tingsten hade rätt? Vad har då allt hojtande handlat om?

Jag talar nu inte den extrema kyrkliga reaktionen. Den visste vad den talade om och var för ett mer oförvillat öga än Tingstens måhända det radikala alternativet eftersom det gick till Kyrkans rötter. Jag noterar närmast förtjust oförståelsen sådan den möter i texten. Herbert har trott sig förstå något han alls inte förstått. Fenomenet är dock inte så ovanligt att vi särskilt behöver hänga ut Herbert Tingsten. Däremot kan vi, som gärna går i barndom, fundera över i vilket intellektuellt klimat våra folkskollärare fostrade oss. Kanske ville de stå emot men - tro mig - det krävdes kraft att stå emot när vi väl genomskådat de officiösa lögnerna i Svenska kyrkan och i det svenska samhället. När vi gjort det, var det en fröjd att leva.

Några beslöt sig för att spela med. Det kanske gick dem väl. De kom sig upp. Och kanske var detta just att det egentligen gick dem illa. Min vän docenten O ber: O Gud, låt dem inte hejda sig utan gå ett steg för långt! O är en from man. Hans bön kanske blir hörd i rikt mått nu?

När folk med bakgrund i EFS ska prästviga, tycker jag att man bör fråga vad de viger till. Det har de faktiskt inte en teologi för, dessa forna bönhusentusiaster. Glada är de ändå. Så våga fråga! I stort gäller annars att vår kunskap är ett lappverk. Eklektiskt liksom. Nu väntar vi på resultatet i Luleå. Om det kommer i dag med en rösts övervikt eller med större röstövervikt i en andra valomgång, spelar inte så stor roll.


tisdag 14 november 2017

Jag har rätt

Jag har som medlem i Svenska kyrkan rätt till trygghet i min egen kyrka, sakramental trygghet. Har jag frågor, som inte är direkt tosiga, kan jag förvänta mig redliga svar. Också om frågor styr in på systemkritik, sålunda. Jag förväntar mig att förses med herdar och själasörjare efter Herrens sinne. Vad ska jag annars förvänta mig? Jag förväntar att biskopar och präster verkligen vigs i apostolisk ordning. Det jag förväntar mig är för en döpt helt enkelt en kyrklig rättighet.

 Nu råder en annan tingens ordning med t ex Electa. Hon avviker från något som varit - och är! - kyrkolära när det gäller livets okränkbarhet. Därmed har hon, inte jag, stigit över en gräns, dvs ställt sig utanför. Då kan hon egentligen inte väljas, vigas eller vara biskop. Jag får inte säga det men likväl: Face realities! Göteborgs stift har problem, givet att vi ska ta Kyrkans lära på allvar. Annars inte, förstås. Och vi alla som inte är aborterade fast abortrekvisiten hade kunnat gälla för oss eller för några anfäder, fick alltså veta att abort är bättre än alternativet. Jag har inte sagt barn och barnbarn detta. Borde jag? Är inte det Electa säger rakt av personligt kränkande för många av oss.

Det är i detta läge man kräver det som i England finns och heter alternative oversight. Alla var inte så ekumeniskt välinformerade och fattade inte detta. Det handlar inte om teologiska åsikter. Det handlar om Kyrkans lära, den vi inte kan rösta om. Det handlar inte heller om, som någon trodde, vilka präster som får göra entré på pastorsexpeditionen. Somliga av oss tror mer om prästämbetet än så och relaterar det till altare och predikstol samt den stol där prästen sitter för att höra bikt.

Alternativa biskopar väljs av dem som ställer in sig i gemenskapen. Antagligen kan det vara som i England, att de approberade biskoparna får hållas, men de som känns igen som biskopar av flocken är några andra. Antingen blir detta ett erkänt och reguljärt system som i England. Annars får vi
skuggbiskopar, som kanske går under radarn eller som träder fram i direkt kyrkoschism och säger att arianerna ska väck. Det återstår att se. Men det har hänt förut. Det troende folket får nämligen enligt vår kyrkas bekännelse inte lämnas prästlöst och alla de som kallas präst är icke med nödvändighet rätte lärare. Det är en gammal kyrklig vetskap, som man till nöds, men bara till nöds, kan leva med. Men ställer sig en biskop in i gnostikers och svärmandarnas gemenskap och lär att det är bäst att döda, då går där en absolut gräns. Göteborgs stift har hedrats med en utmaning för kristenfolket, tror jag.

Bra att det är Göteborgs stift. Något liknande såg vi ju med Quislingkyrkan i Norge. Den tog över och unga teologer prästvigdes för att täcka bortfallet av anständiga präster, som inte ville tjäna nazismens och ockupationens sak. Bland de då unga fanns pojkarna Bjaaland. De kom efter kriget till Sverige och jag ser att biskop Malmeström prästvigde den redan i Quislingkyrkan prästvigde Josef, född 1921, i Växjö domkyrka den 9 juni 1957. Hans yngre bror prästvigdes 1960 i Skara, men jag har just här och nu inte pejl på om han blev prästvigd i Quislingkyrkan eller om han, född 1924, var för ung. Det finns alltså lägen då en biskop i Svenska kyrkan har underkänt vad som skett i en annan luthersk kyrkas prästvigning! Det såg i Norge ut att vara på riktigt under de villkor som gällde i nyordningen, men så var det inte när allt kom till allt. Norrmännen stod fast vid ett alternativt kyrkosystem, ett annat än det nazisterna övertagit.

Namnet Berggrav kanske är bekant? Oslos biskop satt i husarrest. Det som hände i Norge var det galna som andra stod för. Biskop Berggrav läste Luther med frågan vad man ska göra om kusken som kör hästekipaget är galen? Får man skada eller döda kusken då? Eller är undfallenheten alltid den kristna vägen? Det handlade inte om vad som föll biskop Berggrav i smaken. Det handlade om vad som är kristen tro och Kyrkans ordning när nazisterna tog över. När nazister tar över handlar det om  mer än en smaksak, insåg de.

När frågan ställs hur många som vill se en splittrad och trasig kyrka är det helt fel frågat. Sådan är Svenska kyrkan sedan snart sagt 60 år. Frågan nu är hur många som verkligen vill se en kyrka som framträder som Kyrka och inte som MTD_religion. Det är en så allvarlig fråga att den är värd ett allvarligt samtal. Vi kanske ska läsa om den norska kyrkan och om bekännelsekyrkan i Tyskland under nazi-väldet?

Uppstår stor oreda under himmelen när nazismen förs på tal? Oftast. Men de som då hojtar har inte läst på, de har inte velat se och förstå att vi lever under samma nihilism som en gång triumferade som nazism. Men böcker finns att läsa. Slå på namnet Rauschning. Av de nyare nazisterna kallas han bedragare. Det hindrar kanske inte hans analys an nazismen som nihilism?

Vill ni apropå Electa vidga era vyer? Håll till godo! Så vad tänkte 7 av 10 röstande på?

https://www1.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=2727&file=Sve%2fBinärfiler%2fFiler%2fLn2015_19y_svenska_kyrkans_syn_pa¦è_abort.pdf&filename=Läronämndens+yttrande+2015%3a19y+Svenska+kyrkans+syn+på+abort+och+oföddas+människovärde

måndag 13 november 2017

6-4, 7-3 och 9-1

Jag tar siffrorna som de presenterats och extrapolerar. Alls vår Electa sitter till pensionen om hon inte blir ärkebiskop. Född 1965 kan det visa sig att hon är i lagom ålder att efterträda Antje, född 1955. Födelseår är en icke oviktig ingrediens vid ett biskopsval. Men om vi räknar 2030 tror jag att proportionerna är 9-1 i Göteborgs stift och det kan vara högt räknat

2003 valdes Carl Axel Aurelius. Motkandidaten var Anders Sjöberg och förhållandet 6-4. 40% ville alltså alternativet. Det är denna siffran som nu är 7-3, 30% ville alternativet Erik Johansson. Båda alternativen 2003 och 2017 måste ses som tydliga EFS och detta är vad hela den bekännelsetrogna svenskkyrkligheten numera kan luta sig emot. Extrapoleras utvecklingen, blir alltså 10% kvar år 2030.  Resten är då, såvitt jag kan förstå, MTD-religion. Det handlar inte om medkristnas bristande kristliga halt. Det handlar om vad avnämarna vill ha och är beredda att betala för. De vill inte ha kyrkokristendom. Vet vi inte det? Också i Sverige liksom i USA är det den andra religionen som omfattas och praktiseras av majoriteten. MTD. Moralistisk terapeutisk deism.

Är denna utveckling ödesbestämd? Nej, den är självvald av det kyrkliga etablissemang som tänkte sig rädda Kyrkan genom anpasslighet på för tron mindre viktiga punkter. Ämbete och äktenskap, t ex. Och då blev det plötsligt och helt naturligt mer tal om Gud än om Jesus. Det finns dock ett litet problem, bibliskt och därför kanske inte så litet. Den som vill bevara kyrkosystemets liv kommer att mista det och det betyder inte bara mista Kyrkan i systemet utan rätt raskt också kyrkosystemet. Det lilla problemet att blir kvar för att avslöja vad som sker i det som synes ske och lägga fram alternativen, har aldrig varsnats. Kanske inte av de fåtaliga heller, dvs de har inte riktigt förstått sin  viktiga funktion utan ger upp.

Präster är ovilliga att stå på barrikader. Det kanske ska vara så. De ska möjligtvis, precis som i krig, gå med en Rödakors-armbindel om armen och tala snällt till soldater, bry sig om de sårade och ta hand om de döda så att de får en hyfsat anständig begravning. Andra sköter striden. Så tänker de flesta kyrkokristna inte utan lämnar över striden till prästerna, medan prästerna lyssnar på de dystra profetiorna från befintliga profeter och tänker att "så illa ska de väl ändå inte kunna gå". De blir kanske inte ens häpna när det inte går just så illa utan blir till och med värre. Det beror i så fall på att de antingen blivit dementa eller dött.

Några omständigheter kan snabba på förloppet. När utträdessiffrorna för året 2017 blir rekordhöga och systemet inte längre riktigt kan blunda för detta, behövs väl i vanlig ordning några att avleda missnöjet på. Vilka ska det bli nu? Högerkrafterna? Biskoparna? Präster? Inte, tro mig, partipolitiseringen. Det kan hända att det till nöds går att köra med kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* ett varv till.

Det kan också hända att några begåvade humanister/ateister/agnostiker börja nysta i trådar, kommer på vad som hänt i Svenska kyrkan de senaste årtiondena och plockar fram vad Svenska kyrkans fria synod ville. Ändamålsparagrafen kan då framstå som lockande:

Svenska kyrkans fria synod har som ändamål:
att i bön om den Helige Ande, efter Bibelns ord, på Svenska kyrkans bekännelses grund, befria, bevara och förnya Svenska kyrkan som en levande och missionerande kristen kyrka, som söker den enhet Herren bad om för att världen ska tro.

Detta är fortfarande ett gott ändamål, som kunde motivera några av oss och utmana andra. Ingen stor sak i det. Synoden blev en spillra och borde beslutsamt lagts ner 2000/2001. Men det har inte gått systemet väl och kommer inte att göra. Man ska emellertid inte alltid tro att systemföreträdare i längden klarar sig, fråga Ulbricht och Honecker. Felet? De såg inte tidens tecken.

Ser/hör ni tidens tecken nu? Jag hörde Electa i Radio Göteborg, Klartext.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/975976?programid=104

Hon är för fri abort. Detta är, säger hon, hennes grundhållning. Det betyder att hon pläderar för något som Kyrkan från det första århundradet har förklarat vara ett moraliskt ont. "Formell medverkan till abort" innebär exkommunikation. Vad Electa öppet säger - är det en sådan formell medverkan? Hon intervjuas ju som vald, electa. Kan det bli mer formellt givet att man inte är gynekolog eller barnmorska? Skulle en vald biskop eller en biskop kunna uttala sig för etnisk rensning i ett land på Balkan t ex och detta inte vore en formell medverkan i brottet? Jag frågar för tankeklarhets vinnande.

Motiveringen är uppseendeväckande. "alternativet är väldigt mycket sämre". Men alternativet till abort är väl i mitt fall t ex att leva och det har jag gjort rätt länge nu? Vad håller Electa på med och vi äro tusenden!

Samtidigt måste alla få plats, också de med funktionshinder. Det håller inte tankemässigt ihop det hon säger. Först får inte alla plats - alternativet att de skulle få plats är uppenbart mycket sämre - och sedan ska de få plats. Var hittade men detta tillskott till Göteborgs stifts biskopslängd. De som ingår i 30-styrkan kan sträcka på sig. De röstade uppenbart rätt och de stackarna som röstade på fosterfördriverskeförespråkarinnan röstade rent kristet och alldeles uppenbart fel.  Men det hindrar inte att detta barkar iväg. En alert journalist hade nu gjort precisa uppföljningar. Ska det hela stoppas genom att Antje vägrar viga eller omhon viger en majoritet av biskoparna inte ställer upp. Om de ställer upp, borde det innebära problem för deras biskopsauktoritet.

Det finns väl sådana som har sina dubier i ämbetsfrågan. I fallet med Electa behöver man knappast ge sig in på detta finlir. Det är hennes grundhållning, som Kyrkan ser som moraliskt ont och detta är en oföränderlig lära, som ni vet. Ska prästerna i Göteborgs stift låtsas som inget eller vad?

7-3 är en förkrossande seger för Electa. Just så illa är det alltså. Eller visste inte valmanskåren att hon avviker från vad som är kristen hållning? Har valmanskåren inte läst Didaché och vet att just här, precisement, avviker de kristna från hedningarna. Men alltså inte Electa. Eller är det helt enkelt numera för få kristna i Göteborgs stift och för många MTD-dyrkare? MTD-dyrkarna omfattar inte den kristna hållningen till livet.

Hur många de kyrkokristna - eller få - de än är, finns ett att göra. Begära alternativ tillsyn. Skriva till domkapitlet och säga att jag vill ha en alternativ biskop och förväntar mig att i detta läge, med en electa vars grundhållning är fri abort, att få en sådan. Alternativet är förstås att skriva till Electa och helt enkelt säga upp henne. Och det är kanske bättre än att lämna Svenska kyrkan. Om man nu inte går till kyrkoherden, begär sitt utträde och förklarar varför samt fortsättningsvis firar gudstjänst som vanligt men nu som en kvalificerad nåde-snyltare. Det går. Allt går. "Alla måste få plats", som Electa sa.

Allt detta kan lekfolk göra men också präster. Vi bråkar inte om ämbetet, det som sägs handla om en ordningsfråga. Vi slår vakt om något som otvetydigt varit Kyrkans lära där grundhållningen är livet, inte rondskålen. Detta har varit en kristenmarkör. Läs Didaché!

Några av oss har extra anledning att markera. Det är vi som undgick rondskålen men som med nuvarande abortlagstiftning kanske hamnat där. Vi är rätt många. Ska vi ta Electas ord för sanna att alternativet, att vi lever är (så sa hon, inte "kan vara") är värre. Nu blir jag uppbragt. Det enda som på ett enklare sätt irriterar mig är att jag inte bor i Göteborgs stift. Då hade jag protesterat eftertryckligt. Fast jag kanske skulle skriva till stiftschefen och mana honom att inte ara i Uppsala den 4 mars? Nu kunde jag denna morgon skriva en harmlös bloggpost för att uppmärksamma er på vad som sägs. I klartext!

Ni i stiftet, ska ni tiga och finna er? Ni betalar ju för det tjänstehjon som en biskop faktiskt i grund och botten är. Vad säger de pensionerade prästerna, de som ingen kommer åt? Ställer de sig på barrikaden? Aux barricades!


söndag 12 november 2017

Kyrkofromhet

Det kommer ett rakt besked i slutet av denna bloggpost och ett sorgligt först.

Joachim Holmgren, tidigare kyrkoherde och nu begravningsentreprenör, är död. Han var född 1963 och då är man inte särskilt gammal i år. Tycker jag i alla fall. Han var sjuk, mer än jag visste. Han var några år OAS-rörelsens ordförande (om det nu heter så eller kanske något frommare) och flera år präst i Värnamo. Jag höll av honom. Alltför sällan förde vi de djupare samtalen, men det hände och jag ser problemet, att präster ofta är ensamma eller sitter i de små sammanhangen fast de är präster i samma stift. Kristen tro är gemenskap och Jesus sänder ut lärjungar två och två. Må Joachim vila i frid till uppståndelsens morgon.

Joachim hörde till en spiritualitet där det karismatiska och det allmänkyrkliga hålls ihop. Det är nog den smala lyckan för människor i Värnamo att detta fanns för det kunde knyta an till det pietistiska i väckelsefromheten utan att förfalla till identitetslöshet. Det var kyrklig karismatik, dvs också dogmatiskt medveten. Det är mycket som ryms i en autentisk Ecclesia Svecana. Också den där konstiga kulturkristendomen, den som visste att kyrkoherden var med i Högerpartiet och höll på andliga värden i idealistisk mening, formad av ungkyrkorörelsen som kyrkoherden var. Korset stod tecknat på fanan! När denna psiritualitet förlorar sig själv blir den borgerlig religion och då kan begreppet borgerlig uppfattas bokstavligt. Problemet är att utflödet av den borgerliga religionen blir en demokratisk folkkyrkotanke där demokratin tas om hand av politiska partier. Denna folkkyrkosyn formaliserade sig på 1950-talet genom de s k socialetikerna och blev ideologi för kyrkokommunala.

Det fanns en annan folkkyrkotradition, en som professor Gustaf Wingren stod för. Han ägnade sig gärna åt avgränsningar, Gustaf. Dels mot pietismen, dels mot högkyrkligheten. Det som nubter sig märkligt är att hans avgränsningssyn slår igenom och till sist leder till något gemensamt mellan de kyrkokommunala och de teologiskt folkkyrkliga. Alliansen är nog falsk men kyrkopolitkskt gångbar och dengör rent hur med mycket.

Gustafs front mot pietismen var slagruta. Han ville en kristen tro öppen för världen. Den fann han mest i Danmark. Att högkyrkligheten i mycket begränsad mening var pietstisk, upptäckte han nog aldrig även om mötet med lektor Erik Petrén borde ha gett några insikter. Mot högkyrkligheten kunde han annars stå upp eftersom högkyrkligheten hade en ämbetsteologi. Denna uppfattade han vara ett utflöde av det engelska imperiet. Överraskande? Inte för den som visste hur Gustaf vandrade i Lundsgård med omgivningar och tänkte de stora tankarna i eget högt professoralt majestät. Sedan utslungade han sina meningar. Ordet är just utslungade.

De flesta såg inte hur högkyrkligheten i södra Sverige kunde föra två arv vidare. Arvet från kyrkoväckelsen på 1800-talet, den som alltså inte blev frikyrklig, och arvet från ungkyrkorörelsen. Det är denna högkyrklighet som förnyar gudstjänstlivet och församlingslivet med strt under 1930-talet och med en slags blomstringstid i efterkrigstiden. Småkyrkorörelse hör till och där fanns de unga och högkyrkliga prästerna, PO Sjögren t ex (som Gunnar Rosendal uppfattade som sin direkte arvtagare). Men fanns det inte en pietism i denna högkyrklighet? Jo, men det blev en pietism i en spiritualitet som var inkarnatorisk och därmed världslig. Detta är denna spiritualitet Svenska kyrkan elit förnekat det svenskkyrkliga folket genom den förda kyrkopolitiken, den med avgränsningar. Jag vet att det är söndag så jag skriver inte mer om den saken.

Låter jag moloken? Välmotiverat i så fall. Arkivstudier om de senaste decennierna i Svenska kyrkan piggar verkligen inte upp. Jag måste försöka skriva färdigt något om detta.

Jag har fått några påstötningar sedan någon falskeligen uppträtt på Bloggardag. Jag tänkte att Bengt Olof Dike ville markera att han firar gudstjänst och fattade inte att denna kommentar var fejk. Ska vi ta lite bloggpaus nu? I veckan som kommer kanske vi får besked som är av värde för läsekretsen så hur gör jag? I går kväll var jag fast beskuten att inte för någon tid publicera några kommentarer alls. Då sjunker besökssiffrorna, men det är alldeles i sin ordning. Vi får väl se hur länge jag ska hålla på med bloggandet. Ska jag uppfattas vara fri när jag lämnar kyrkomötet? När jag vaknade hade jag fattat ett annat beslut. Vi kör som vanligt tills vidare. Dock ogillar jag fejk. Hur tänkte jag när jag vaknade? Alla byråkratmoderater tar bort allt som sticker ut. Här är kanske det enda vildvuxna kommentarsfältet. Det ska bevaras som ett naturreservat. Men gå försiktigt bland alla rara växter.

lördag 11 november 2017

När det mesta blir obegripligt

Jag tänker inte bara på det dramatiska meningsutbytet på Bloggardag efter det att vi fått en biskop electa västeröver. Jag tänker på Dramaten också. Jag tror det förenande bandet är begreppet "obegripligt", alternativt "ofattbart".

Jag arkivforskar. Jag hittar en hel del jag glömt och så ser jag inte sällan skribenter som dels stampar av i att något är obegripligt och sedan utlägger sin bestämda mening om detta, som de deklarerat att de inte förstått. För obegripligt i absolut mening är det de skriver om alls inte. Det är bara det att de inte kunnat fatta. Men just detta fattar de inte! Ni fattar?

Det finns en kommentator som finner att en, vi kan kalla honom "K" (lite som hos Kafka), som inte tror ämbetsreformen vara sprungen ur Guds Ord, på något sätt inte godtar allas vår Electa (vi kallar henne för enkelhets skull så). Han upprörs av en konsekvens. Hur kommer det sig att han inte upprörs av det beslut riksdagen fattade år 1958, som får dessa konsekvenser? Hur kommer det sig att han för övrigt tänker sig att just detta riksdagsbeslut av alla skulle vara gudomligt och absolut när samtliga övriga riksdagsbeslut blott är mänskliga och alltid möjliga att ompröva? Brukar Sveriges riksdag för den delen fatta oomkullrunkeliga beslut?

Jag är ute efter det gamla vanliga: Sanning och konsekvens. Och då hamnar bevisbördan hos dem som tror att riksdagsbeslutet är högsta sanning. Då går det väl att övertyga, dvs spela bort den bibelkommission som slog undan benen på hela beslutsprocessen?

Vi läkarbarn är präglade hemifrån. Diagnosen först. Och vi står inte och lipar när vi ser den som är sjuk eller skadad. Då gäller det att bota, lindra, trösta - vad som nu är möjligt. Men först måste vi veta vad saken gäller. Man botar inte på måfå eller på from förhoppning. Vad är det som har hänt? Att det som hänt ger benbrott, bulnader, blemmor eller blessyrer är inte prioriterat intresse. Ta reda på varför det blivit just benbrott, bulnader, blemmor eller blessyrer.

När den kyrkliga debatten förs i ett tonläge, som påminner om en likvaka på Länssjukhuset i Kalmar med upprörda romer i entrén och tillkallad ordningsmakt, behövs tid till eftertanke. Kan det vara så illa, att riksdagen fattade ett beslut som resulterar i att vi får präster och biskopar som coram Deo faktiskt inte är vad de påstås vara? Den frågan försöker kv*nn*pr*stm*st*n*rn* undvika med det enkla argumentet, att frågan inte är deras. Det tror jag är strategiskt klokt men kanske inte vist. För vart tar det kyrkliga livet vägen om inte sanningsfrågor ställs. Nu känner ni igen att jag frågar som dr Luther i inledningen till de 95 teserna. Frågar man så, brukar kyrkosystemen bli aggressiva. Det är vår evangeliska erfarenhet. Men jag vill hellre att uppmärksamheten riktas mot orsaker än konsekvenser.

Då blir det Dramaten. Ordet "kåt" är ett gott gammal svenskt ord som betyder "levnadsglad". Det har fått en mer spridd men i sak förminskad betydelse. Nu finns det levnadsglada män i skådespeleriet har jag förstått och en kvinnlig programledare i radion dessutom. På intet sätt är detta obegripligt. Folk som ska kyssa varandra på scen eller i en scen eller vara nära varandra kan gripas av livsglädjen. Är några dessutom namnkunniga skådespelare med uppblåsta manliga egon så krävs det vishet. Och den saknas. Dessutom handlar om flickor/kvinnor som vet att deras karriärer kan blåsa bort. De har det som kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* i sin utsatthet. Det hela är vedervärdigt men alls inte obegripligt. De gamla skyddsmekanismerna som handlar om kunskap om synden och kanske egen kännedom om den och insikt om livets utsatthet och vad boten innebär och glädje i denna bot är inte livshållningar. Då blir det fel med mycket och människan utlämnas åt människan. Hon är människans varg som ni vet. Det visste vi förr. Sekulariseringen lurar oss dagligen och stundligen.

Vi blir lurade på försoningen. Då återstår indignation och moralpanik. Nästan alla skriker. De kyrkokristna skriker dock icke. De ser fenomenet, förstår det och ber för världen, som de brukar. Jag sparade sidorna i Svenska Dagbladet om hur det går till i film- och teatervärlden. Varför vet jag inte. Men jag fick för mig att det inte är kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn* som varit i farten. Avledningsmanövrarna har fokuserat dem medan det verkliga förtrycket har varit någon annanstans. Det är konstigt och ändå inte för den som vet att skilja mellan en fråga om ämbetet och frågan om jämställdhet och helt enkelt justehet.

Den kvinnliga programledaren förvånar mig inte heller. Hon skandaliseras och blir omöjlig i det liv hon hade. Högt uppe faller man tungt när man faller. Och hon var möjlig att identifiera. Men hur kunde sexliberaliseringen, som på ett sätt bröt upp från något som inte var riktigt bra, hamna här? Jag som är född 1948 undrar. Har Luther rätt? Är världen en full bonde som försöker sätta sig på hästen och ramlar ner, än på ena sidan och än på andra?  Eller ska denna syn på världen avvisas som en negativ konstruktion?

Moralismen triumferar. Det gör den när själavårdskulturen visats på porten. Men jag funderar också över om vi fått en samtids dödskultur där sexualiteten skiljs från livet och därmed självklart blir en del av dödskulturen? All kärlek är bra kärlek, heter det. Det borde väl sägas vad alla vet, att all kärlek verkligen inte är bra kärlek? En del kärlek är destruktiv. Men det spelar ingen roll i en dödskultur, det fattar jag. Och allt som kallas kärlek är inte kärlek alls. Som bäst en handelsvara, som sämst maktutövning.

Nu ska jag återgå till att skriva fotnoter under mottot "deprimera mera!" Hunden? Jo, tackar som frågar. Piggare.