lördag 16 februari 2013

Martin Luther - törstens teolog

Nu tror väl alla att jag ska berätta hur fru Käthe tog vinet från Martin Luther och satte frram öl i stället, när hon tyckte han fått för mycket, men så tarvlig som någon av de noterande studenter som gav underlag till Luthers bordssamtal (Tischreden) är jag sannerligen inte. Gunnar Hillerdal översatte bordssamtalen och gjorde urvalet när han blivit disputerat och hade tid över. Detta antecknat bara som prål.

Välan, det var törst i annan mening jag avsåg. Det handlar om att öppna sig för Gud som törstig jord, för att tala med psalmisten. Det gör Luther. Ur en törst kommer hans bibelglädje - och hans solida bibeltillit, som inte är något annat än tillit till Gud, som vår käre himmelske far. År 2017 ska vi fira reformationsjubileum. Det är ett tema som medvetet skulle med i all planering av församlingens arbete nu, menar jag. Som vanligt måste hänvisningen till Ingemar Öbergs bok Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther (Artos 2002) upprepas. "Har ni verkligen inte läst den boken?", som en teologiprofessor i Lund brukade fråga studenterna. Luther ser hela Skriften som ett verk av Guds gode Ande, som är Sanningens ande. För att inte göra Luther och Öberg orätt kanske det ska påpekas att Den heliga Treenigheten är Skriftens garant. Alltså är den HELIG skrift.

Luther är förtröstans teolog. Han litar på Guds omsorg. Allt vilar i Guds hand. Ett löv som faller, kan fylla en människa med förskräckelse, för här illustreras en fruktansvärd verklighet. Men Luther vet att allt vilar i Guds hand och Gud har omsorg om oss så att inget ont ska vederfaras oss. Bibelteologen är själasörjare och själasörjaren är bibelteolog, tror jag man ska säga. (Öberg aa s 495-496 följde jag ett slag).

Nu kommer äntligen min polemiska punkt! Jag menar att i Svenska kyrkan smyger sig nu en reformert teologi in. Den kommer genom den gamla frikyrkligheten, där den var självklar. Men Luther drog kritstrecket mot den - "ni är av en annan ande än vi". Martin Luther är en katolik som inte längre är romersk och han är ingen reformert teolog av Calvins och Zwinglis slag. När hörde ni detta sägas senast?

Den reformerta teologin kan på klassiskt vis bli till ett socialt och politiskt skarpt evangelium - utan att någon besvärar sig med frågan om vad som då är evangelium (Ordet om vad Gud gjort och gör för oss) och vad som är lag (alla ord om vad vi måste göra). Den reformerta teologin har inget utrymme för sakramental realism och därför ingen plats för tillbedjan av Jesus Kristus i det heliga sakramentet. Det hade Luther, som bekant. För Luther var människans törst en existentiell verklighet för kropp, själ och ande - och Guds omsorg lika verklig och mer ursprunglig är törsten!

Antagligen uppfattas jag nu plädera för kättarjakt - och det gör jag nog också. Eller till medvetenhet om Svenska kyrkans eget andliga arv. De reformerta teologerna är av en annan ande. Då och nu.

10 kommentarer:

  1. Ja, varje kyrka har en teologi - sin egen eller någon annans. Kalla det kättarjakt eller ej (lärotukt är väl det klassiska namnet), men "nyortodoxin" i form av Helle Klein & c:o är ju också noga med budskapet - så varför skulle inte vi andra få vara det?

    Sen får vi väl se vad Jörgen U Bengtsson säger nu - han blev ju av någon anledning upprörd när jag påpekade det enkla faktum att någon himla ordning får det lov att vara även i en kyrka. (Med risk för att även jag av någon anses kättersk). Det är mycket bättre att de nödvändiga gränserna diskuteras ärligt och öppet - jfr bekännelseskrifterna och Grunden och Gränserna-dokumentet - än att man utåt talar om mångfald och tolerans, för att själv få vara med, men inåt själv definierar ut folk (en metod det ibland ser ut som om både Helle Klein och Dag Sandahl praktiserar!). Sen gäller det förstås också att "handling och bön må bli ett", se http://www.corosenius.blogspot.se/2013/02/guds-rike-star-icke-i-ord-utan-i-kraft.html

    Det borde egentligen vara fullkomligt självklart att man inte kan acceptera vilka läror som helst - mindre självklart exakt vilka - och liberalteologin i kyrkoledningsversion, den som förnekar jungfrufödseln men däremot tror att män kan föda barn, måste det rimligen dras ÄNNU kraftigare kritstreck mot än evangelikalt reformert teologi. Andligt ledarskap behövs - klarar vi det utan att gå till påven (vem det nu än blir)? Jag tycker nog att bl.a. Dag Sandahl tar ett stort och viktigt ansvar här. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant. Det allt kyrkligt arbete skall bedömas efter är två saker som i grunden är samma sak, oavsett vilka kyrkliga grupperingar det gäller. 1 bergspredikans: rot, stam,gren,frukt. 2 Hesekiels tempelvission uppföljt av Joh Uppb via Lukas som börjar och slutar med tempel. Kopparmannen som MÄTER har två förhärdar i Hesekiels vision men i Johannes en och den skall inte mätas utan förbigås, den är utlämnad av Gud, prisgiven åt hedningarna. Den är det konstantinska experimentet att skapa en kyrklig hedendom och flytta fokus från Jerusalem. Detta såg dr Luther klart när han på ålderstigne höst insåg hur hans teologi användes av somliga. Det var inte hans avsikt, vilket var tydligt i ex schmalkaldiska artiklarna att evangelium inte är blott syndaförlåtelse utan omvändelse! Konkordieformeln slog detta i bitar och förde på lutherskt område in det konstantinska experimentet, det som nu ligger i sina dödsryckningar sedan världen med rätta kastat av sig oket. Nu återstår att I resterna av detta inte stå Guds Ande i vägen när Guds Ande rekryterar tempelmänniskor att i ruinerna frambära hela världens synd som sin, medan Gud tömmer vredesskålarna. När Jerusalem åter är kyrkans centrum, och Israel, Guds Israel, förkunnar Messias, kommer Guds rike bryta in med kraft. Men det kommer aldrig utan lidande. Så föder Gud hela världen pånytt och oavsett vilka idéer som människor hittar på förkunnar intill dess varje sandkorn evangelium. Att plocka en enda blomma utan att erkänna att det är brott mot Guds bud att inte dräpa, är att göra evangelium budlöst, det gjorde inte Dr Luther. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Magnus! Jag förstår din förkärlek för Hesekiel. Det är med dig som med profeten: man förstår inte riktigt vad han/du säger, men fattar ändå vad han/du vill ha sagt.

      Men på slutet reagerar jag: Guds bud är givna till människor, i deras relationer till andra människor (vad gäller 'andra tavlan'). Dra inte in djur och växter i det! Förvisso skall vi ha omsorg om naturen, men det får bygga på annat i det bibliska budskapet.

      F.ö. var det ju trevligt att din kalender gav dig tid att komma med ett utförligt inlägg några timmar senare.


      Radera
    3. Biskop Göran. Självklart tar jag tillvara de pauser som det behagat Gud att ge mig att skapa lite trevligheter, Varsogod! Vad gäller relationen mellan buden och skapelsen ser jag det så att första budet är avgörande och måste finnas så grundläggande att när människan på allvar hörsammar Hesekiels beskrivning av tempelmänniskans uppgift förutom att bära fram världens synd, att tillbedja Gud, så blir Gud den som tillbedes i skapelsen men inte genom att tillbedja skapelsen. När blomman plockas get hon sitt liv. Liksom när vi ur kylskåpet tar fram mjölkpaketet måste tacka kon som gav mjölken och Gud som skapade henne. Därför är buden inte blott mellanmänskliga relationer utan relationen till Gud. Självklart skall vi plocka blommorna men inte utan att veta att vi då, gör det i en i synd fallen värld. I den eviga världen plockas inga blommor liksom blad ej plockades i pardiset innan synden var ett faktum. Buden gavs pga synden och dess första frukt var att plocka blad av trädet. / Magnus Olsson

      Radera
    4. Magnus! Att fortsätta diskussionen på en bloggkommentar, när det gått någon dag, är inte meningsfullt. Låt mig bara säga att jag inte håller med dig. Vi får återkomma, när det ges bättre tillfälle.

      Radera
    5. Det set jag fram emot Bskopen! Vi kan ta en fika på ett café i stan. Det är ju oss båda förunnat att bo i en centralt belägen stad. / Magnus Olsson

      Radera
  2. Kättarjakt? Är det samma sak som inkvisitation!? Synd att min almenacka inte tillät längre kommentar denna lördag. Måste iväg för sakramental tillbedjan. / Magnus Olsson

    SvaraRadera
  3. Fader Dag,

    Tack för att ni belyste en liten del av vad Luther sysslade med. Ack, så många Svenskar har knappast en aning. En kommentator sa nyligen: "Svenskar skiter ner allt heligt!" Kungliga Svenska Hedendomen...
    Blödes Nabelschau...

    Vladimir Pravdoljubov




    SvaraRadera
  4. Man talar ibland om maskrosbarn som överlever i dysfunktionella familjer. Undrar just hur ett motsvarande begrepp skulle kunna vara för kristustroende och för präster i svenska kyrkan som håller fast vid katolsk tro? Dagens reformerta teologi med Kant och Schleiermacher i ryggen samverkar med modernism och berusar sig med allehanda postmodernistiska åskådningar är sannerligen en dysfunktionell miljö för en ortodox lutheran vare sig man är hög eller lågkyrklig. Precis som ett maskrosbarn älskar ändå denne präst sin omedelbara dysfunktionella förälder. Det är något av Hosea hos dessa präster.

    SvaraRadera
  5. Roligt att du nämner Ingemar. Jag kan lova dig att vi konfirmander fick en gedigen undervisning på den tiden det begav sig. Är honom och Vår Herre evigt tacksam. /Maria

    SvaraRadera