tisdag 12 mars 2013

Stiglund förföljer mig

Ärkebiskopens fastebok - fast det inte är ärkebiskpopens utan biskop Stiglund, ni förstår konstifikationen eftersom ni är goda kristna, men annars skulle den nog vara genunint obegriplig - Gränslandet (Verbum) - är en omskakande läsning. Den leder närmast till fromhetens motsats. Jag tänker på mina studentår - och åren som föregick. Vad hade hänt om Hans Stiglund varit i Lund och bott på Laurentiistiftelsen och fått göra intellektuell reda för sig? Sällskapsrummet - eller för den delen den kristliga föreningen Pro Veros källarutrymme i Växjö - krävde på något sätt att den som förde fram en mening också skulle fram med argumenten. Om Stiglund argumenterat som han nu gör, hade han i god ordning strimlats i skivor, paketerats och försålts som bacon, om metaforen i denna hästköttsskandalernas tidevarv blir begriplig.

+Göran har i en bloggkommentar pekat på omvändelsemönstret i Hans berättelse. DÅ levde han i en självgod och egenrättfärdig bild av sig (s 47), DÅ "en ganska kritisk syn på Svenska kyrkan som den på många sätt döda institutionen, som dock hade plats för den levande kristendomen (s 47-48) och DÅ ett liv i parallella världar där stuider och andlig grupptillhörighet inte berörde varandra (s 48). NU efter "gränsöverskridande och förändring" har den grundläggande tilliten till bibelordet ökat, NU tackar han Gud "för omprövningens möjlighet" och NU har omprövningen öppnat hans ögon och hans hjärta för många nya perspektiv och stärkt - här kommer det - mycket av det som varit viktigt i min tro ända från ungdomstiden. (s 62) Hade inte Nock redan skrivit boken Conversion, hade han kanske kunnat använda Stiglund som ett typfall på omvändelsens schema. Omvändelsen har gjort Stiglund tacksam, befriad, glad, förvirrad och osäker. Nock skulle gnugga händer. Så ska en omvändelse se ut.

Stiglund konstaterar att en del i den grundläggande vänskapen med gamla vänner är skadat men är övertygad om att "många av mina vänner"  skulle kalla på honom till sin dödsbädd för att få andligt stöd och detta uttrycker "en sann kristen vänskap". Är inte hela tanken befängd? Prästen vid min dödsbädd kallar jag på därför att han präst, soulfriend, inte därför att vi är gamla polare, hur goda vänner vi än är! Stiglunds lilla gruppkristendom från ungdomsåren sitter uppenbarligen djupt i honom - och denna sekterism skulle bekymra. Som så mycket annat i hans berättelse.

Han berättar alltså om hur han "på allvar" men "egentligen inte förrän i slutet av mina teologiska studier" på allvar konfornterades med frågan om kvinnliga präster. (s 50). Det sker när han möter Karin. Berättelsen om hernnes väg till tro, gjorde Stiglund överraskad och orolig och i tidens lopp leder detta till den konfrontation där Hans Stiglund formulerades sig på ett nedvärderande och okritsligt sätt - och mår dåligt i åratal efteråt. Han prästvigs av Bertil Gärtner för Göteborgs stift och lär sig en hel del nyttigheter i stiftet. 1989 är han på prästmötet i Luleå och fattar att han ska be Karin om förlåtelse. När natvardskön hos henne - ! ("Kommer du till mig?" är hennes fråga vid distributionen - och då får jag svårt med mycket igen, kan jag erkänna) tar slut ser Hans detta "med förfäran" och går dit. Det tycks mig som om Stiglund för alltid är präglad av ett underligt grupptänkande. Annars stämmer säkert informationen. Det kom inte så många präster till de kvinnliga prästerna i lägen som dessa. De stod och glodde på köerna som ringlade sig till manliga präster.

Hur är det nu fatt? Hans Stiglund har styrt konflikten om ämbetet på person. Men det är ju orimligt. Om en kvinnlig präst säger att hon är kallad och prästvigd i Svenska kyrkans rådande ordning, så är detta sant. Hon har ställt sig till förfogande. Alltså ska frågorna om ämbetet ställas till Svenska kyrkan - och det är detta som blir förödande. Här har kvinnliga präster och de som inte alls övertygats om ordningen med kvinnor som präster ett gemensamt intresse att reda ut frågorna - kyrkoledningen har det inte, som bekant. Stiglunds tanke efter kommunionen i domkyrkan säger allt: "Jag tänker att ämbetsteologin får jag reda ut i morgon." (s 59) Det kan stå som en sammanfattning av hur många biskopar tänker. "Det man inte lägger sig i, behöver man inte dra sig ur" - den teologiska ansvarslösheten följer ämbetsfrågan från start. Läs Nils Johanssons Memorabilier eller materialet i Gunnar Hultgrens arkiv och bäva.

Hans Stiglund stiger fram som en gränslandspersonlighet.
Nu tänker jag på oss som menar att hela frågan om ämbetet fuskats bort på ett sätt som är i sak förödande och med konsekvenser som är förödande. Jag inser att jag skulle kunna te en debatt om ämbetsfrågan med biskoparna - enskilt eller i klump, med båda armarna fria eller en bakbunden - och göra dem svarslösa. Men så började ju jag i den andra änden, med att läsa på för att försvara ämbetsreformen. Jag läste Margit Sahlin och jag läste annat - och fann att det inte höll. Invändningarna var inte undanröjda. Beslutet fattades av staten och uttryckte en ideologisk sanning om kön, inte en teologisk sanning om ämbetet. Hade jag på så svaga grunder som de Stiglund redovisat var motståndare, kan jag bara hoppas på att de omutliga i Laurentiistiftelsens debatterande sällskapsrum, skivat mig, paketerat mig och försålt mig som bacon.

Stiglund igen. Han vet att det går att hitta stöd i traditionen för den mening han tidigare omfattat och "i bibelutsagor" - vad nu detta är. Vet han också hur beslutet fattades - och står han för den teologin, egentligen? Eller är han helt enkelt bara med i en ny grupp, en som kallas biskopsmötet?

25 kommentarer:

  1. Stiglund sammanblandar sin personligt bristfälliga behandling av kvinnliga präster med klassisk ämbetsuppfattning (vilka somliga i nihilistlandet förnekar att den någonsin funnits). Mer eller mindre omedvetet fungerar hans sammanblanding av egen brist med kyrkans tro bekräftande av fördomen: Sådana är dom kvinnoprästmotståndarna. Det skulle nog vara nyttigt för Stiglund att än en gång gå igenom den verklighet som är omvändelse och då inte på låtsas utan på riktigt.

    SvaraRadera
  2. "En ideologisk sanning om kön, inte en teologisk sanning om ämbetet" – tack, Dag, för denna kondenserade beskrivning!

    SvaraRadera
  3. "Stiglunds tanke efter kommunionen i domkyrkan säger allt: "Jag tänker att ämbetsteologin får jag reda ut i morgon." (s 59)"

    Ett valspråk (under skölden) kanske ännu hellre ett härskri!-över skölden! -för nutida kyrklig heraldik, finns hos Horatius, Ode 1: 19:

    "Quid sit futurum cras, fuge quaerere!"

    fm

    SvaraRadera
  4. Fascinerande att se hur snabbt domarna faller. Oavsett om biskop Stiglunds text är korrekt analyserad eller ej, och den har säkert bristfällig logik, så förvånar det mig hur stark lusten att slakta är i fastetider. Är det den frukt herrarna anser kommer ut ur er fasta? Är det ert bidrag till kyrkans förnyelse? / Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Magnus! Fastetid är också en tid att fråga: "Vad är sanning?"

      Dock inser jag att man kanske hellre borde säga: "Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör!" – fast också det innebär ju att man framför kritik.

      Radera
    2. Biskop Göran det instämmer jag i. Det jag menade ock kanske borde sagt snällare är att jag tror att det är kunskapssynen som är ett stort problem i vår tid, och då menar jag inte rent intellektuellt för det kan nog halta lite här och var hos oss alla, men det finns i Svk ingen gemensam grund i hur man betraktar tillvaron dvs språket har sekulariserats, tyvärr. Detta förbises ofta och ger en märklig föreställningsvärld om att consensus skulle finnas genom språket men det är en schimär. Inte ens verbal likhet är nödvändigtvis innehållslig likhet. / Magnus Olsson

      Radera
  5. Jag är inte säker på att mitt svar nådde fram. Därför skriver jag än en gång. Att be för och önska någons omvändelse kan aldrig likställas med att vilja slakta utan med Johannes Döparen kan vi predika: Bär sådan frukt som hör omvändelsen till, samt att detta får gälla hela svenska kyrkan såsom Mekane Yesus ber och önskar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Var inte så säker på det, dels kan ingen veta något om andras behov av omvändelse, dels är slakt synnerligen viktigt i omvändelsen såtillvida att korsets väg är att av herden föras just till slakt. En god herde leder inte fåren blott till mat och skyddar inte blott från varg utan bereder fåren till slakt. Det ingår i helgelsen. I uppenbarelseboken är det ett lamm slaktat i evighet som bär allt, också i evigheten själv. Hur skulle annars det himmelska Jerusalem kunna fyllas av tillbedjare och hur skulle Gud själv annars kunna vara där templet. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Ingen kan undgå livet i omvändelsen. Läran om boten är ju rättfärdiggörelsens subjektiva sida. Lammet som är slaktat sedan världens begynnelse (Upp 13:8) tar Isaks och allas vår plats. Därför behöver vi inte vara som Kain som slaktade sin broder enl. 1 Joh. Jag finner ingen likhet mellan den gode herden och slaktaren.

      Radera
    3. Guds försyn kommer tillåta en slakt vi ännu inte ens anat. Hästarna kommer trava i blod upp till knäna. / Magnus Olsson

      Radera
    4. Ps fö har jag vad jag vet inte påstått att herden slaktar, utan för till slakt. / Magnus Olsson

      Radera
    5. Du kanske behöver en omvändelse till den gode herden som för till livets vattenkällor från de lejda herdarna som flyr när den slaktande vargen kommer?

      Radera
  6. Min fru och jag konsekvent vägrar att ta emot nattvarden från prästissor - Om prästissor såsom Karin L. Vinge m.fl. känner sig kränkta av detta då kan dom likaväl söka sig till annat jobb!

    Vladimir Pravdoljubov

    SvaraRadera
    Svar
    1. Smaklöst att skriva så om en människa med namn. Och direkt motsägande det du påstår dig företräda. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Br. Magnus,

      Tyvärr tar jag avstånd från det ni hävdar att jag har skrivit smaklöst. Jag kan namnge flera. Hela rasket med kvinnopräster är en avart - en omtolkning! Ni tycks gå in för kvinnoprästeriet. Varsågod då, men vet att det finns andra som tar avstånd från prästinnor och så kommer att bli tills Domedagen.

      Vladimir Pravdoljubov

      Radera
    3. Avböjer " br" då jag inte ser något broderskap i att använda andra människors namn på det sätt du gör. Din åsikt i sakfrågan respekterar jag. Din föreställning om min kommenterar jag inte. Ditt inblandande av en namngiven människa i en bloggkommentar är osaklig och då var det det lindrigaste ordval jag kunde välja. / Magnus Olsson

      Radera
  7. En förebild bland biskopar kunde vi se i dag i "Gomorron Sverige" - Anders Arborelius. Hans önskan var att Gud genom sin Helige Ande skulle utse en påve som på nutidens språk kan tala evangeliet till nutidens människor. Jag skulle önska att biskopen i Luleå återvände till den klassiska kaltolska synen på Ämbetet, som han själv en gång företrädde när han var komminister i vårt grannpastorat här på västkusten. /Roland K

    SvaraRadera
  8. Vladimir. Jag blir inte ett dugg kränkt utan hoppas att du och din fru får nåden att ta emot Kristi kropp och blod från någon du känner förtroende för.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det Karin var ett mycket hedrande svar och precis det jag hoppats du skulle svara, om det blev ngt svar från din sida. Tack!

      Radera
    2. Karin, det är på frukten som trädet känns. Detta är tydligt god frukt! Märkligt vad moderatorn här släpper igenom, men idéen är kanske att låta elakheten avslöja sig själv?

      Radera
  9. Nu tycker jag ni far lite för hårt fram med våran Hans. Skärpning, gubbar! Och tänk på bibelordet att "även en fåkunnig kan fatta det". Jag håller med Magnus. /Maria

    SvaraRadera
  10. Jag har läst Luleå-biskopens bok ett par gånger. Både före och efter läsningarna har jag haft tillfälle att lyssna till hans berättelser och samtala med honom om dem. Utifrån det tar jag risken att förstöra den i mina ögon ganska gnälliga såga-Stiglund-fest som jag tycker mig se här på bloggen.

    Först av allt så är Luleåbiskopens bok inte en teologisk genomgång av ämbetsteologi värdig visst studentboende i Lund. Den ger sig inte heller ut för att vara det. Den är en Livsbok där författaren berättar för honom viktiga händelser i livet och tron. Det är bokens genre – Gattung på exegetiska.
    Tanken med boken är att inspirera folk till att för sig själva men än hellre i grupp fundera över sina attityder, uppfattningar och sätt att förhålla sig till både Gud och människor samt föra samtal kring sådant. Det är bokens plats – Sitz im Leben på samma dialekt.

    Jag tycker i all enkelhet att man skall behandla Stiglunds bok för vad den är i stället för att ondgöra sig över vad den inte är. Faktiskt.

    SvaraRadera
  11. Men Stig Strömbergsson, Stiglunds på många sätt fina fastebok måste nog skarpt kritiseras (om än förvisso inte sågas rakt av), eftersom han de facto, om än på ett så personligt sätt att han blir svår att komma åt, tar upp ämbetsfrågan och ger ett känslostyrt mönster för hur den kan "lösas" (var har vi Guds ord någonstans?), lika uppenbart som sorgligt tillämpbart även på äktenskaps- och könsbegreppsfrågorna.

    Elakheter och kanske dumma skämt i det förgångna sonas inte bara genom sinnesändring och bön om förlåtelse utan genom teologisk kursändring i praktik och teori (läs: vig Anna till präst - och gör dej själv behörig till biskopsämbetet - vig Lars och Lars till ett kristet äktenskap, acceptera att Svea är en Sven som kan föda barn...). Stiglund har (ännu) inte officiellt lämnat sitt motstånd mot homoäktenskapen, eller offentligt stött ÄB:s nya könsbegrepp. Men tänker han gå på känsla och empati med utsatta människor är vägen banad för en kursändring även där.

    Du har ju själv gjort Stiglunds s.k. "resa" i ämbetsfrågan, och jag tycker att ni båda två verkar sympatiska. Men vad tror du att modiga Milla i Sattajärvi tyckte när Stiglund installerade Tornedalens första kvinnliga kyrkoherdar med uppdrag att garantera queeräktenskapets implementering i varje församling? Kände hon sej inte sviken? Gav inte Stiglund det patriarkala och konservativa laestadianska ledarskapet rätt i deras misstänksamhet mot både "nyböckren", kvinnor i ämbetet och allt annat nytt?

    Hälsningar lågkyrklige f.d. lulebon Andreas, gift med en (kvinnlig) missionspastor som jag f.ö. med tacksamhet tar emot nattvarden av.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men Andreas, vad vet du om kvinnliga präster i Tornedalen om du säger att de är queerteoretiker? Jag känner samtliga kvinnliga präster i Jukkasjärvi, Vittangi och Karesuando församling (som snart blir en enda)och de är väl så värdekonservativa som du. Dessa hjältinnor i fromhet och andlig klarsyn har väl inget med din hang up på queerteorier alls att göra?

      Eftersom jag aktivt bor i Tornedalen känner jag många kvinnliga präster. De frommaste fromma av människor, precis som Sattajärvin-Milla, som absolut inte tycker att vi ska lösa upp några könsbegrepp, men däremot kallar alla för HÄN, när de talar himmelens språk, meän kieli, och Gud kallar de den Himmelska föräldern, precis som Laestadius själv gjorde.

      Radera
  12. PS. Jag känner inte "Milla". Hon kanske är död och slapp se de värsta tokigheterna. Jag kanske inte ens kommer ihåg vad Stiglund kallade henne riktigt. Men hon var en bekantskap värd att göra i Stiglunds fastebok - läs den! DS.

    SvaraRadera