söndag 3 november 2013

Allhelgonahelg

Nu har vi en hel helg inte bara för gravkulten utan också för något mer. Svenska folket berövades visserligen år 1953 den långhelg som Allhelgona kunnat vara (ledigt fredag-söndag i år) men vad allt ska inte ske av begränsningar i tillväxtens namn. Jag vill fokusera på helgonkulten. I Växjö stift har den fått nya uttryck genom porträttet av biskopen Thidevall. Det sitter över en dörr i Kapitelsalen på Östrabo, så dessvärre kanm man inte ha en ljusbärare i närheten och plats för tillbedjan. Det hade man kanske inte fått hur som helst. Östrabo är ett brandfarligt hus. Tar det eld, brinner kåken ner på 4 timmar, visste salig Hellström att berätta. Hans salighet är dock med hästlängder utslagen av hans helighet Thidevall. Kolla bilden om ni inte tror mig. Jag har dock som vanligt en praktisk lösning på problemet med tillbedjansljus. Man skaffar en sån där romersk anläggning med lampor som tänds när man lägger i ett mynt (eller sticker ner kammen och effektivt kan tända en hel rad med lampor!) Men nu ska jag inte tramsa bort heligheten. Här är bilden, kerubliknande om inte annat.


Jag har varit i kyrkan. Prästen hade inte vett att klä sig. Han firade mässa i röklin och stola. Hans ursprung var nog västsvensk gammalkyrklighet i den tappning där det är gammalt kyrkligt mer än gammalkyrkligt. Unket 60-tal och ingen liturgisk medvetenhet och därför ingen chans för församlingen. "Helig" var borta men också "Sursum corda". Predikan klargjorde att Jesus var den bästa dödshjälpen. Det tror jag. Under predikan kunde man tänka sig att den gamla människan skulle vara moribund.  I det här fallet var det närmast den nya som befann sig i det tillståndet. Pastorn läste inte över brödet och vinet utan under  och höll upp nattvardselementen i en pose som betänkligt liknade Frihetsgudinnan i New York. Nå, man kan blunda. Det borde jag gjort också vid altaret, där jag såg att pastor inte använde corporale och kalkklädet låg hopskrynklat till vänster på altaret. Vid distributionen var han till lika delar långsam som känslosam. Unket 60-tal, som sagt. Jag står inte riktigt ut. Om man kan göra något med tanke, varför ska det heliga hanteras tanklöst?

Det kunde varit annorlunda. Det kunde predikats intellektuellt redligt och liturgin kunde gett plats för ordning och reda och för gudsfolkets agerande. Pastorn sa väl inget som var fel, irrlära eller så. Det var bara dåligt. Hade mannen något ärende till mig? Eller var det en lysande förkunnelse och jag som förspall tillfället? Detta senaste kunde man förstås hoppas - men jag fruktar att saken var värre än så. Karln är äldre än jag och prästvigd efter mig. Ska det vara så här uselt, vet jag faktiskt inte hur länge jag står ut. Tills vidare ska jag styrka mig genom tillbedjan - devotion - inför den helige Thidevalls gyllene ikon i Kapitelsalen. Kanske kan biskop Johansson ställa fram ett knäfall i varje fall ...

21 kommentarer:

  1. Porträttet av Thidevall påminner mig om en tavla maken fick en gång i tiden. Tavlan föreställde Jesus och inget fel i det men bakgrunden var guldfärgat stanniolpapper. Den blev betydligt bättre när vi pillat bort ”guldet”.

    Porträttet kommer mig också att tänka på ett porträtt (målat, inte fotograferat) av en avgående president i Göta hovrätt. Han stod knappt till att känna igen. Om det var en för- eller nackdel låter jag vara osagt. Han var dock min chef under några år och en helt underbar sådan. Han var en människa som man utan att tveka och med glatt hjärta ”jobbade ihjäl” sig för. Sådana chefer finns det inte många av i nivelleringens tidevarv. Hade det funnits fler av hans sort hade världen sett mycket bättre ut.

    Röklin och stola?! Uh!? Som uppvuxen i en församling med en gammalkyrklig präst kan jag inte annat än ”förfasa” mig. På ”vanliga” gudstjänster bar prästen den svarta kappan men när det var nattvard bar han skrud för då var det fest.

    SvaraRadera
  2. Kyrkokritik från dess ljusaste och mest konskruktiva sida.

    Nog bör Bloggardag engageras för en stående spalt, förslagsvis kallad Gråkappan, i Kyrkans Tidning med situationsbilder från den kyrkliga söndagen? Bäva månde de odugliga och lata, när DS dyker upp ute i bygderna inkognito!

    Vet f ö någon var kan man köpa små Thidevallikoner för den enskilda andakten? Kanske något för kyrkans bokbord?

    Tant Svart

    SvaraRadera
  3. Före beslutet 1952 firades Alla helgon på nästföljande söndag om den inträffade på en vardag. Ingen långhelg alltså, men mer helg från 1953. Glöm inte att lördagen då var arbetsdag./Gustaf Björck

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gick hit för att påpeka just detta, men hanns före av en röst från Uppsala. "Det låg ett skimmer över Gustafs dagar", skaldade biskop Esaias (eller skall vi kalla honom salig Tegnér). Då (det vill säga under Gustaf III:s tid, namlikheten med Björcken är nog en tillfällighet, om sådana existerar) infördes den ordning som anges ovan, samtidigt som apostladagarna försvann. På 1950-talet var det alltså just en långhelg som infördes på hösten. Samtidigt förlades Vårfrudagen till närmaste söndag (eller söndagen före Palmsöndagen om påsken är tidig) och Johannes Döparens dag till en lördag. Numera har som bekant den senare fått maka på sig till söndagen för att ge plats åt mindsommaraftonens efterfirningsdag. Då kan med fördel högmässan utgå och ersättas av friluftsgudstjänster. Det är vad den dagen är till för, om jag förstått saken rätt.

      Radera
  4. 1953 förändrades inte bara allhelgonahelgen utan 1953 hölls prästmöte i Växjö och av de som då minnestecknades var nog många av den gammalkyrklighet DS säger sig föredra framför gammal kyrklighet, men troligen skulle heller ingen av dem, särskilt inte en kväll som alla själars, yttrat sig i text, såsom DS gör.

    Glädjande skriver DS tillsist att han inte VET hur han skall stå ut, det är en bra början att inte veta, grattis! Om DS sedan fortsätter med sin egen mening och ser dess JAG, och söker upp en sådan rätt lärare som han verkar anse vara motsatsen till den som klädde sig illa, så kan han få hjälp att inte styra på person och lära sig härda ut, liksom kanske skriva bloggar om morgnar och inte om kvällar. Nån måste väl finnas i krokarna av Moheda som kan ge en rätt undervisning om , att inte veta, jagets plats, härda ut? Vågar gissa att de inte alla är minnestecknade utan någon finns nog kvar, pröva! Annars kan nog en läsning av Johan Arndt funka. Lär finnas en begåvad präst och viktig teolog i Växjö stift som skrivit en hel del om just denne. Ett tips från han med almenackan, dvs Magnus Olsson

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ansiktet verkar fotografi: det hela ser mera ut som Photoshop än målat porträtt. Allt guldet på tavlan är väl,som så ofta, kompensation.
      "Idyllisering" sa Bill, "idolisering " sa Bull. Oj, oj! fm

      Radera
    2. oj voj. vad låg egentligen bakom Thidevalls avgång? stämmer det att han blev hotad med stryk och flydde från ett domkapitelssammanträde, rädd för sitt liv?

      Radera
  5. Ärade Fader Dag,

    Kanske ni måste flytta till Värnamo. Fader Håkan Sunnliden är en trogen tjänare av Guds fårahjord. Där kommer ni trivas som fisk i vatten.

    Johannes

    SvaraRadera
  6. Till präst från skara. Det gick inte att svara på förra inlägget så jag hoppas det går bra att svara här.

    Utvecklingen känns trist. Nog skall vi ha vår trygghet i Jesus, och, som människor behöver vi ändock varandra. Vi behöver också herdar. Men vi kan ju inte lyssna på herdar som ser ut att dra åt pipsvängen till. Det är sannerligen förvirrande tider.

    mvh Agnes

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Agnes!
      Jag tycker som du, det är så trist i den utveckling vi har i vår kyrka. Men en tröst är ju i alla fall ,som du påpekar, vi har ju Jesus med oss i båten. Det ger trygghet, men det kan ju hända att Jesus ändå leder oss att söka vår trygghet i en annan båt, därför att han vet att den gamla håller på att sjunka. Då måste vi våga följa Jesus med på den båten. Som det står i en gammal kristen sång: "Den båt kan ej sjunka där Jesus är med". Vi behöver verkligen varandra.
      Allt gott!

      "Präst från Skara stift"

      Radera
  7. Ett roande inlägg och en finfin ikon!

    SvaraRadera
  8. Dag, du gör dig själv en otjänst. Står du inte ut med en liturgi som avviker från din mall är det nog hos dig problemet ligger. Detta är tyvärr ett av högkyrklighetens stora problem, att acceptera att det finns olika fromhetsinriktningar som kan ha lite olika liturgi. Hög-, låg-, gammalkyrkliga, laestadianer, alla har inte gjort allting likadant men det blir ett problem först när någon kräver att alla skall göra som man själv vill ha det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast det Dag beskriver i bloggen är knappast någon som helst form av liturgi utan enbart slarv (okunskap?) med heliga ting!

      Jag i Halland

      Radera
  9. Varför gör man eikoner av biskoparna? Ska inte ett helgon ha dött först?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dessutom bör man nog ha varit ett helgon...

      Radera
    2. Det är att föredra så att de inte far åstad och hittar på dumheter sedan man väl förgyllt dem...

      Radera
  10. Du är ett gammalt surkart, Dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Elisabeth - ej surkart5 november 2013 kl. 13:29

      Det var en fin länk. Men inte visste jag att Svenska kyrkan heter ann-sofi. Men det är ju det som är så bra med Bloggardag, man får lära sig så mycket.

      Radera
    2. Varken gammal eller sur syns i skriftlig produktion eller kallelsegärning.
      Och skulle DS möjligen vara ett kart, utvecklas ju ett sådant till frukt...

      Tant Svart

      Radera
  11. Bilden av +Thidevall är dock vackrare än de "helgonbilder" av -Clinton och +Krook som nu hänger i Storkyrkans valv.

    SvaraRadera
  12. Så mycket ironi är verkligen tröttsamt. Det är ansträngande att genom dessa kluvna tungor försöka förstå vad ni egentligen vill säga.
    Är det här klubben för inbördes beundran eller?

    Jag är benägen att hålla med Anders 4 nov som skrev "Hög-, låg-, gammalkyrkliga, laestadianer, alla har inte gjort allting likadant men det blir ett problem först när någon kräver att alla skall göra som man själv vill ha det."
    Naturligtvis tycker jag också det är viktigt att det heliga inte ska behandlas tanklöst. Men den som vid nattvardsgången retar sig på en massa avvikande detaljer har fastnat i vad människor har bestämt.
    För inte vek väl Jesus vare sig corporale eller kalkkläde på något speciellt sätt, hade han ens ett altare? Det sägs ju att de halvlåg eller satt på golvet. Och då är det själva instiftaren och Apostlarna jag talar om.

    För mig är det viktigare att när jag får ta emot nattvarden så är det förmedlat av en präst som älskar sin nästa och ser sig som en ödmjuk tjänare.
    Vi är alla förlåtna våra mänskliga tillkortakommanden, den Helige Ande fyller i där vi inte räcker till.
    Maria

    SvaraRadera