tisdag 12 november 2013

Det vanliga misstaget

Konvertiten var nog egentligen lite ledsen men mest undrande.

Ett långt liv i Svenska kyrkan, många ansvarsfulla uppgifter, uppskattning i församlingarna, uppskattning i kontrakt och stift. Kyrkopolitiska uppdrag på nationell nivå och i sig själv en ämabel person. Därtill påläst och konstruktiv också i kritiken. När en sådan person bestämmer sig för att gå - eller "komma hem" - kunde man tänka sig att ledningen skulle vilja fråga för att förstå. Kanske kunde kyrkoledningen få några nya perspektiv på Svenska kyrkan. Men icke! Hur kommer sig detta?

Svaret är nog enkelt. Det är bäst att slippa få veta - för hur skulle det då bli?

På samma sätt som när ledamoten av Läronämnden, professor Eva Hamberg, lämnar. Angelägenheten blir då att se till att Läronämnden inte får någon ledamot som kan tänkas göra detsamma, inte att fundera över hur det kunde gå så at en ledamot bara säger: "Det här går inte längre." Men det finns en logik i detta, systembevarandets logik.

Eftersom det egentligen inte finns något grundläggande fel i eller med Svenska kyrkan så blir allt som indikerar en sådan omöjlighet som att något skulle vara fel något som enkelt kan negligeras. Det är ett ingenting. Det finns egentligen inte - i varje fall inte på något meningsbärande sätt.

Fenomenet är urmänskligt.

Det kan beskrivas akademiskt som tillvaron före ett paradigmskiftet. De gamla professorerna försvarar status quo och försöker integrera eller eliminera forskningsresultat som går dem emot. Misslyckas detta, sker paradigmskiftet när de gamla professorerna pensioneras eller föses åt sidan.

Det kan belysas militärt. När den tyska Operation Barbarossa väl drog igång, hade rykten om ett förestående anfall mot Sovjetunionen hörts ett antal veckor. Stalin avvisade allt sådant tal. När anfallet kom, ringde gränstruppernas officerare till sina staber men deras besked avvisades. Det var helt enkelt inte som de sa. Systemen är oemottagliga för besked om annalkande katastrofer, det är det hela. Så blir det som i Sovjetunionen, upprullade försvarslinjer inför en massiv offensiv. Det skulle dröja innan Röda armén samlat ihop sig.

De stela systemen är just - stela. Och i egentlig mening är de oförmögna till både kritisk självreflektion och tacksamhet för gjorda insatser av dem som visat sig vara något annat än systemimmanenta. Det är därför system faller samman så storslaget. Vi har sett det. Vi kommer att se det.

10 kommentarer:

  1. Utmärkt blogg om den svenska högkyrkligheten, tack! Blir verkligen rörd av att läsa denna kritiska uppgörelse med det hierarkiska draget hos thomisterna ex Gunnar Rosendal. Toleransen har ju som bekant alltid funnits bland underströmmar, de stilla i landet, och bara undantagsvis i maktens korridorer som ex biskop Jesper Svedberg i Skara. / Almenacksolsson, tillika den av föräldrar plågade med namnet Magnus

    SvaraRadera
  2. I Indien införde Indira Gandhi undantagstillstånd. Massteriliseringsprogram genomfördes, särskilt bland de kastlösa. Men non fick inget veta om folkets upprördhet för hon omgavs bara av medarbetare som försäkrade att alla var nöjda. Censuren drabbade henne själv. Så när val hölls och hon förlorade stort var hon helt oförberedd och återfick aldrig det förtroende hon haft, när hon i kraft av folkets stöd stod på höjden av sin makt. +Biörn

    SvaraRadera
  3. Kommer någon att tacka Eva Hamberg för lång och trogen tjänst?

    Hur utses efterträdaren och övriga ledamöter i läronämnden?
    Om det nu gäller att se till att det inte händer igen får man väl ta in någon firksarutbildad teolog, kanske t.o.m. en docent?

    SvaraRadera
    Svar
    1. När någon kackar i eget bo, upphör alla artighet.

      KJ

      Radera
  4. Rörd till krokodiltårar betänker jag att det övervägande flertalet konversioner till Rom från SvK är konversioner till okyrklighet. Man får genom att bli katolik en ursäkt att dra sig undan, och något nytt engagemang och någon ny gudstjänstgemenskap blir det just inte.

    Dessutom- om man idag går ur Kyrkan för att man tror, går man sällan eller aldrig över till något annat. Man går till ingenting.

    Dessa båda svårsmälta företeelser bådar mycket illa för svensk kristenhet.


    Tant Svart

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är svenskens ovilja att ta konflikter som lyser igenom. Istället för att stanna och ta kampen eller ens gå till ett sammanhang som är i öppen opposition så smyger man undan in i glömskan. "För sitt samvetes skull". Varför nu en persons samvete skulle belastas av vad andra tycker och tänker?

      Radera
    2. Tant Svart! Det du påstår gäller i varje fall inte generellt. De flesta av dem, som från mina sammanhang har gått till Rom, är i sina nya församlingar trogna gudstjänstfirare, några har fått förtroendeuppdrag.

      Radera
  5. Jag hoppas att Fader Dag har fått läsa under hans tid vid Försvarshögskolan om Stalin's "utrensande pogromer" av admiraler, generaler och överstar under åren innan The Siege of Leningrad - Detta bidde till att det blev ett sånt horribelt slakt under de mer än 900 dagar det hela varade...

    Tack Fader Dag för ert idoga historisk överblick.

    Johannes

    SvaraRadera
  6. Converte nos, omvänd oss till Dig Du vår Frälsnings Gud. Completoriets bön som grundas på Ps 85 är ständigt aktuell. Eftersom boten och omvändelsen är den subjektiva sidan av rättfärdiggörelsen vilken i sin tur är Guds största verk enligt Origenes och Augustinus och vi tillhör en reformatorisk kyrkogemenskap med rättfärdiggörelsen i centrum. Då må vi väl frimodigt kunna kalla oss konvertiter när vi är på väg till Fadern?

    SvaraRadera
  7. Läste fader Dag till präst vid Försvarshögskolan? Eller har han varit bataljonspastor och fått gå någon själavårdskurs därstädes?

    SvaraRadera