måndag 6 januari 2014

Trettondedag

Bloggkommentatorer och missionärer har det gemensamt, att det ibland blir väldigt upprört då de samlas. Missionärer var bra var och en för sig och där fick de ta eget ansvar. Ihop blev det annorlunda. Upprörda gräl som till sist fick dränkas i tonic och det där andra som man sär ut sin tonic med. Vad grälen slutligast handlade om, mindes ingen längre. Ja, ni ser parallellen. Och jag är emot sifferexercis kring dräpta - det slutar bara med att någon vinner, dvs den som redovisar flest döda - eller lägst antal, jag vet inte så noga. Begreppet "martyr" ska inte heller vidgas så att alla som slås ihjäl i konflikter om naturresurser är martyrer och räknas in efter religionstillhörighet. Det blir befängt. Men om t ex Boko Haram spränger en kyrka och gudstjänstfirare dör, så kan de väl utan prut betraktas som martyrer? Deras död har otvetydigt med deras utövande av sin tro att göra. Detta måste vara kriteriet för att vara martyr och dö martyrdöden.

Jag firade förresten i går. Det var en högst anständig högmässa av det slag som vinner mitt hjärta. Barn som fick gå till söndagsskolan under predikan och som dessförinnan log mot mig. En predikan som gav perspektiv och påminde om ett och annat så att jag kunde tänka efter. En kantor som spelade orgel (det tycks mig som om man i nejden hellre spelar piano under gudstjänsterna). Ja, kantorn kastade sig över både kororgel och läktarorgel med spelglädje. En liturgi som ingen behövde skämmas över och rätt mycket folk i kyrkan - någonstans mellan 60 och 70 eller fler). Men jag fick köra 25 km för att komma till en högmässa.

Jag tog fram kartboken och mätte från Moheda och 25 km bort för att se vart jag kunde ta mig. Det finns väl inom denna radie 22-23 kyrkor. I två var det högmässa. I de flesta kyrkorna var det ingen gudstjänst för alla skulle till Domkyrkan i Växjö och fira den nya organisationen. Till denna festhögmässa med efterföljande enkel förtäring hade all samfällighetens personal kommenderats, vilket nog blev en rätt ansenlig lönesumma och i någon mening en dyrbar gudstjänst. Dit for jag inte. Hav bort ifrån mig edert strängaspel och era sångers buller eller hur man säger, när det handlar om de stora pådragen.

I dag är det eländigt. Ingen högmässa på förmiddagen inom radien. En hoper musikevenemang kring kl 16. En för det nya pastoratet Öjaby gemensam söndagsmässa kl 18 (denna miffoform för kristen gudstjänst som gläder ingen mer än den som har bråttom hem) men den mässan leder kyrkoherden och han välsignar inte och det där med nya pastoratet blir för mycket för mig, fruktar jag). Jag ser ett mönster. Annandag Jul och Trettondedag Jul - två storytellingstillfällen - ersätts av julmusik och två av julkretsens karakärsdagar avskaffas i all stillhet. För att nu inte tala om vad som sker denna dag när kyrkor inte används. Hus som är dyra att hålla sig med men som inte i egentlig mening används kan det i längden bara bli ett med. De stängs. Verksamheten centraliseras. Det går bra. Varför?

Individperspektivet - kundperspektivet - gäller. Kunden kan ta sig till någon kyrka som denna  dag har öppet och kunderna som för tillfället samlas där kallas "församling". Men det är inte det gamla mönstret att församlingen i Ormesberga församlas, firar högmässa och människor byter ett ord eller två i vapenhuset, på kyrkogården eller parkeringsplatsen innan de far hem. Då samlades till gudstjänst de som vardagsvis kände varandra. Nu rafsas folk ihop långtifrån - om de är så obegåvade att de sätter sig i bil för att kl 18 komma till en söndagsmässa och fira att de fått en kyrklig eller okyrklig organisationsform.

Det vi är med om kommer att förse oss med färre tillfällen till gudstjänst.
Hur många gudstjänsttillfällen det blir avgör väl "pastoralchefen" kanske i samarbete med "församlingsherdarna", som i lyckosamma fall överläger med sina arbetslag. Om den i arbetslaget som vill minst då sätter måttet, vet jag inte.
Och så får jag då sitta och bläddra i bladen eller försöka leta på nätet för att hitta en anständig högmässa.
I vanlig enkel mening har jag slutat leva församlingsliv.

41 kommentarer:

  1. Fader Dag, sista meningen säger allt.
    Vill du som kristen leva församlingslös?

    SvaraRadera
  2. Även här är gudstjänstutbudet synnerligen mediokert och värre blir det om ett - två år när "vår" präst (som trots allt får lov att tjänstgöra ibland) går i pension.

    Storpastoraten kommer att leda till ännu färre gudstjänster. Det är helt obegripligt att någon kan tro att det kan komma något gott ur detta. Men det kanske inte är avsikten...

    Som det verkar nu är den enda vägen att vi som vill fira gudstjänst försöker hitta varandra och bilda husförsamlingar inom ramen för t.ex. Missionsprovinsens verksamhet. Kanske kan koinoniorna bli fler? Kanske kan man ha en husförsamling inom en koinonia? Något måste göras. Vi kan inte bara sitta och se hur gudstjänst- och församlingslivet tas ifrån oss..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Självklart skall man samlas och fira gudstjänt på eget initiativ och andra alternativ inte finns. Varför låter Gud kyrkan gå tillbaka på detta sätt? Kanske just för att lära oss lekmän att ta eget ansvar för för församlingsbyggandet.

      Inom Missionsprovinsen finns S:t Sigfrids Trosgemenskap för den som har för långt till en koinonia. http://www.missionsprovinsen.se/koinonior/sigfrid

      Radera
    2. Tack för länken, Populisten! Den ska jag titta närmare på. Vid en hastig blick verkar det som om man redan påbörjat det jag tänkte på.

      Radera
  3. Jesus smeker inte "kunderna" medhårs
    som söker bekräftelse. Han säger att detta släkte är ont. Juden söker tecken, greken visdom och den postmoderne hedningen makt om han är Nitzsches elev, lust om han är freudian och mening om han är existentialist. Jesus ger oss alla vare sig vi är judar greker eller frusterade arga postmoderna hedningar både tid och rum till omvändelse. Detta ser inte dagens predikanter tydligare än Jona. Därför är Tron den avgörande utgångspunkten.

    SvaraRadera
  4. Ja, om islamister spränger en kristen kyrka så gudstjänstfirare dör så bör de senare betraktas som martyrer. Men om kristna hutuer dödar kristna tutsis? Här är kritik av undersökningen av martyrer från Tomas Schirrmacher från evangeliska världsalliansen. Om han har rätt i några av sina frågor så bör nog den undersökning du refererar till ifrågasättas /Olof Olsson
    http://www.thomasschirrmacher.net/blog/a-response-to-the-high-counts-of-christian-martyrs-per-year/

    SvaraRadera
  5. Själv fick jag för några år sedan frågan om jag fortfarande "gick i kyrkan":

    -Nej, svarade jag. Allt är nedlagt. Däremot kan man åka några mil och fortfarande hitta något.

    Givetvis tolkades det hela som att jag alls inte gick i kyrkan längre, varken här eller där.

    Men vem bryr sig,

    menar

    Tant Svart

    SvaraRadera
  6. Så är det säkert för många av oss, inte minst som prästerna flyttas runt i sin tjänstgöring i storpastoraten. Den som inte vill till en högmässa med en kvinna som celebrant får vara mobil.

    SvaraRadera
  7. Men vad är detta? Du ägnar två inlägg delvis riktade mot mig då det var väldigt viktigt med sifferexercis, dvs att man (jag) inte fick ifrågasätta de höga siffrorna. Men nu är det inte viktigt för "det slutar bara med att någon vinner"! Vem kan denna någon vara som absolut inte får "vinna"?
    Jag kommer dock precis ihåg vad "grälet handlade om". Det handlade om ifall det var korrekt att påstå att en kristen dödas var femte minut eller över hundra tusen om året AV MUSLIMER och PÅ GRUND AV SIN KRISTNA TRO: Inget annat än det handlade det om och ingen har kunnat lägga fram en enda källhänvisning som bevisar att detta skulle vara fallet. Alla, även jag har varit överens om att fördöma muslimers våld mot kristna där det sker.

    Jag väntar fortfarande på de anonyma kommenterare som öst ur sig förolämpningar mot mig utan att kunna ge exempel på vad de menar. De försvann lika fort som de dök upp!

    Men Dag, jag vill ge dig ett råd. Du har nu riktat fyra inlägg delvis om/till mig. Dina läsare tycker att jag förstör men vad du skriver i dina inlägg kan väl inte jag hjälpa?

    Sedan är det för mig en gåta varför man bryr sig om att läsa kommentarer om man nu inte vill det. Själv hoppar jag ofta över kommentarsfältet helt och hållet på många bloggar såvida det inte angår mig vad som står där och om två debatterar så stör det inte mig - jag behöver ju inte läsa Men dina läsare verkar maniskt läsa allt jag skriver - min person är tydligen oerhört viktig för dem. Och hur skulle de kunna tänka annorlunda när du ägnar mig så många inlägg?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bästa Anna, din uppenbart narcissistiska personlighet hindrar dig från att "se skogen för träden" (eller i ditt fall "spegeln"). Så stor centralfigur är du inte på den här bloggen!
      //Antony

      Radera
    2. Antony: Jag är en GIGANT på den här bloggen! Även om ärkebiskopen alltid är större!

      För att inte ta ära och glans från er farsa Dag som verkar vara så försynt själv, har jag beslutat att dra mig tillbaka till min egen blogg. Det ger mig också tillfälle att sluta nu när jag är som allra störst!

      Där ägnar jag mig med liv och lust åt att parodiera er i kommentarsfältet och det är oerhört kul. Men observera att även andra bloggare har noterat min storhet på denna blogg genom att beskriva hur ni betett er här och det var inte så snälla ord.

      Så jag tackar för mig! Genom att konstatera att ni i mångt och mycket levt upp till fördomarna om "kvinnoprästmotståndarna" även om det inte var så från början. Och det så att säga förbättrar knappast er sak, då fler än jag läst och häpnat över vad ni kan kläcka ur er, speciellt om ni får vara anonyma. "Gå till kvinnoprästmotståndets högblogg och era värsta fördomar kommer att besannas tio gånger om."
      Tack och hej!

      Radera
    3. Tack och hej, ja!

      Det var skönt att bli av med dej efter allt ditt tramsande på denna blogg. Nu får du i stället roa dej på din egen blogg, helt oemotsagd dessutom, att förvanska de som svarat på dina märkliga kommentarer här, lägga dit ord som vi aldrig sagt, utan helt godtyckligt tolka in vad vi kunde ha menat allt efter vilda gissningar från din sida. Jag vet, för jag har läst din blogg där i går. Jag kände igen mig i din signatur av mej; präst nr 1 tror jag det var. Men jag kunde inte känna igen att jag skulle skrivit vad du påstår mej ha skrivit. Men du hade ju svårt att fatta vad man skrev här på denna blogg också. Och du tyckte om att bjäbba och det kanske är det enda du är riktigt bra på. Det får du tydligen göra helt ostörd på din egen blogg och där har du ju möjlighet att inte lägga ut de kommentatorer som inte faller dej på läppen. Det känns väl bra och tryggt va? Tänk att få styra allt där, det som inte gick här. Att du får medhåll på din blogg efter alla förvanskningar av kommentarer här på Dagbloggen förvånar mej inte. Får du sinnesfrid med det så, får ja väl önska dej lycka till. Men det är ingen hederlig metod att hantera en blogg på det sättet, det ska du veta. Men du kanske inte vill vara hederlig heller, så det så.
      Så jag får väl också sluta här då, som du
      Tack och hej!

      Men en liten limerick kan väl sitt fint va?

      "Liten @Anna på sitt sätt
      sällan återger bloggare rätt.
      Nu hon riktigt härsknat till
      och kan ostört tolka som hon vill."

      "Präst från Skara stift"

      Radera
    4. Håller helt med dig, Skarapräst, att det en lättnad att bli av med trollet Anna från denna blog, som i och med det avsevärt kan höja dess debattnivå!
      /Antony

      Radera
    5. Ja, hon var verkligen jobbig.....och ilsken.

      "Präst från Skara stift"

      Radera
    6. Då får väl tant Alma ta över. Inte heller jag är ett troll utan finns alleles på riktigt och tycker precis så här: Ni som hänger p denna negativa blogg är synnerligen självgoda och bra på att förvanska kristen tro. Därför är jag här då coh då för att inte någon som råkar hamna här ska tro att ni är representativa för kristendomen.

      Vi hard core-kristna som inte satsar hela vårt liv på hat mot andra är betydligt fler. Tack Gud för det.

      Radera
    7. Det låter som om självaste @Anna stigit upp från underjorden. Men för all del, välkommen in i de heta debatterna vem du nu än är.

      Broder Bartolomeus

      Radera
    8. Men Alma då, det var verkligen en massa "galla" och aggresivitet som du hävde ur dig! Jag tror att du inte riktigt förstår den kristna innebörden av ord som ödmjukhet, tolerans och nåd?!
      //Antony

      PS. Du bör också ta en kurs i engelska innan du gör ett nytt försök med "avancerade" meningar...

      Radera
  8. "Begreppet "martyr" ska inte heller vidgas så att alla som slås ihjäl i konflikter om naturresurser är martyrer och räknas in efter religionstillhörighet." Förunderligt och märkligt, att samtidigt som (hundra)tusentals svenska muslimer kan tillgodoräkna sig nya martyrer i stort sett månatligen så avskaffar SveK hela begreppet. Borde inte martyrskapet ställa SveK (och inte bara DS) inför en rad intressanta frågor? Hur ska begreppet martyr definieras, att dö för sin tro, räcker det som grund för att bli martyr om någon dör beväpnad i kamp för sin tro? Eller spränger sig själv i luften tillsammans med ett stort antal andra, civila som militärer, och får följande eftermäle (gudmundson, d. 16 jan 2011): "I Sverige fullgjorde hjälten Taimour Abdulwahab al-Abdaly, må Allah acceptera honom som en martyr, sin individuella plikt gentemot Allah genom en länge välförtjänt operation i syfte att påminna Sverige om att dess hädelse gentemot Allahs budbärare och att dess deltagande i ockupationen av Afghanistan inte kommer att passera ostraffade." Är det bara kristna som dör för sin tro som inte kan räknas till martyrerna, enl. SveK? Borde inte Läronämnde eller ÄB eller någon annan auktoritativ instans inom SveK ge oss andra mindre vetande inom kyrkan ett redskap som kan hjälpa oss att förhålla oss till våra muslimska landsmän i martyrfrågan om den skulle komma upp i våra kulturmöten? Eller gäller det istället att var och en blir salig på sin tro? Jag ser otåligt fram emot Jackelens svar på dessa frågor -- eller har jag kanske missat det? STEFAN BORG

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Stefan: Martyr är en subjektiv benämning av de som har samma tro som den som dog. Självklart kallar islamistiska självmordsbombare för "martyrer" av islamisterna själva, medan de kallas massmördare av oss andra.
      Att folk utnyttjar ett religilöst laddat ord för sina onda syften bör inte leda till att vi också börjar utnyttja detta ord där det inte hör hemma.

      Radera
    2. Anna, nog kan man ha en objektiv beskrivning av martyr! T.ex. de kristna som vägrade att offra till kejsaren och blev dödade. Eller de 'morer' och judar, som stannade kvar i Spanien, men vägrade att bli kristna och blev avrättade av inkvisitionen. Motsvarande finns bland buddhister och hinduer. I andra fall är naturligtvis gränsen mellan religion och politik suddig.

      Radera
    3. @+Göran, detta med martyr i skärningspunkten islam-kristendom är intressant. Att islamister i dag kan hylla självmordsbombare som martyrer och att det vi i Europa betecknar som terrorism, urskiljningslösa våldshandlingar riktade främst mot icke-stridande, kan hyllas som hjältedåd t.ex. av den palestinska myndigheten och alltså inte bara av Hamas, visar på en viktig kulturell-religiös skillnad.

      Visst har terrorhandlingar begåtts av kristna och det i modern tid. Ta t.ex. de massiva bombningarna av befolkningscentra i Tyskland under andra världskriget. De var inte militära mål i någon rimlig mening. Meningen var helt enkelt att genom massmord på civila tvinga tyskarna att dra tillbaka jaktflyget från de militära fronterna. Strategin var framgångsrik, men inte skulle vi väl vilja beteckna de bombflygare som dödades i sitt värv för kristna martyrer även om vi finner den sak de kämpade för berättigad? Martyr i ett kristet perspektiv är den som ger sitt liv för sin kristna tro i en bekännelsesituation, inte den som dödar i Guds namn och detta oavsett om vi är pacifister eller inte. Korsriddaren som stupar med svärd i hand i försvar för sina medkristna och det heliga landet betecknar vi inte utan vidare som martyr även om vi uppfattar hans sak som Guds sak (överheten bär icke svärdet förgäves), men de tillfångatagna, avväpnade, korsriddare som av de muslimska segerherrarna ställdes inför valet att överge sin kristna tro eller halshuggas och valde svärdet är tveklöst martyrer och ska vördas som sådana.

      När det gäller Spanien ca 1500 och behandlingen av judar och muslimer, så är det riktigt att de(åtminstone judarna) gavs valet att bli kristna eller bli landsförvisade. För muslimernas del är det inte märkligare än det som hände de tyskar som var bosatta i de delar av Tyskland som tillfördes Polen 1945. De fick packa sina tillhörigheter på en kärra och ge sig i väg. Man kan också jämföra med den palestinskt-arabiska stat Abbas vill inrätta på Västbanken. Den ska vara "judenfrei" dvs. inga judar ska få bo där.

      Vidare måste det åter sägas att föreställningen om religionsfrihet som en självklar rättighet för undersåten inte fanns på kartan före ca 1700. Judarna utgjorde länge ett undantag i det medeltida Europa. De tillerkändes på många håll rätten att vara judar mitt i den kristna gemenskapen baserat på gemensamma historiska rötter, lite förenklat uttryckt. Att det tog slut i Spanien kan bero på att man här hamnade mellan de stridande huvudlägren och tvangs dela de besegrades lott.

      En jämförelse kan göras med de kristnas situation i Syrien, när sunni, shia och alawiter är inblandade i en strid på liv och död och de kristna måste manövrera i detta farvatten med alla de risker det medför.

      Många judar valde tydligen att stanna i Spanien och konverterade till kristen tro. Därmed var de lagda under inkvisitionen som var en kyrklig domstol med domsrätt över kristna. Om de vid prövning inför denna domstol befanns ha gjort en falsk konversion och i hemlighet hållit fast vid judiska sedvänjor överlämnades de till den världsliga makten för att bestraffas som överbevisade kättare. Det betydde där och då för det mesta döden på bålet. Ett straff som också drabbade många kristna. Faktiskt var det fler ursprungligt kristna som hanterades av inkvisitionen än konverterade judar. Om någon jude eller muslim vägrade konvertera och vägrade lämna landet, blev de givetvis avrättade men utan inblandning av inkvisitionen. Det var en upprorshandling mot kungen och för det fanns bara ett straff. Här skulle man kunna tala om martyrer.

      Det är viktigt att lära av historien, men låt oss inte skriva om den efter vår tids värderingar. Det är lika stötande som när man försöker göra Luther till föregångare för "upplysningstidens" värderingar. Luther som en tidig Voltaire? Det blir bara löjligt.

      Radera
  9. Varför firas egentligen Tretton dagar efter Kristi födelse? Någon som vet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att "de vise männen" kom fram till Jesus.

      LG

      Radera
    2. Men varför firar man det just tretton dagar senare? Dom oxodorxa firar jul samma dag, har det ett samband?

      Radera
    3. Svar: ja! När man började fira Jesu födelse och dop, vilket skedde ganska sent, i varje fall inte före sent 200-tal, förlades högtiden i västkyrkan till 25 dec. och i östkyrkan till 6 jan. Senare, när kristendomen blev tillåten, och man fick kontakt med kristna i andra delar av världen, antog man varandras högtider som komplement till den man redan hade. Dörför har vi i västkyrkan fått Trettonhelgen, Epifania, vid sidan av den ursprungliga julhögtiden. På motsvarande sätt har östkyrkan två högtider, även om de ser sin ursprungliga, Epifania, som den viktigare. Det är bara armenierna, avskurna från västkyrkan uppe i sina berg, som inte firar vår Jul.

      Epifania hade i östkyrkan tre firningsämnen (vid sidan av Jesu födelse): Jesu dop, de tre vise männens besök och vinundret i Kana. Västkyrkan spred ut det över tre söndagar. Men det samlade motivet lever kvar i tidegärdens antifoner för Epifania.

      Radera
    4. Datumet har att göra med vilken kalender som används. Inom stora delar av den grekisk-ortodoxa kyrkan, t.ex. den ryska (jfr oktoberrevolutionen som inf i november), använder kyrkan fortfarande den julianska kalender som vi i väst har utbytt mot den gregorianska sedan flera sekel. Se dessa ord i wikipedia!

      Radera
    5. Gunnar Andersson6 januari 2014 kl. 21:18

      Epiphania som Trettondagen kallas var den ursprungliga juldagen innan romarna började fira 25 december.

      Mvh //Gunnar Andersson

      Radera
    6. Nej de ortodoxa firar inte jul den 6/1. Däremot den 7/1, åtminstone de av dem som håller kvar vid den julianska kalendern. De firade 6/1 under 1800-talet men kalendern försköts en dag år 1900 eftersom julianska kalendern har det som skottår men inte den gregorianska. Samma sak skedde dock inte år 2000 då det var skottår i bägge kalendrarna.

      I fornkyrkan var det väl så att västkyrkan menade att kristi födelse var 25/12 och östkyrkan att det var 6/1. Då blev det en kompromiss att fira båda. Någonstans har jag hört eller läst att de ortodoxa firar trettondagen mer än jul fortfarande (den 20/1 då) motiverat med att det var den dagen frälsaren så att säga trädde ut i offentligheten.

      Radera
    7. Tack allesammans, nu förstår jag lite bättre!

      Radera
    8. Det som komplicerar saken är, som noterats, att Ryska ortodoxa kyrkan och en del andra fortsätter att ha juliansk kalender. Men andra ortodoxa kyrkor, t.ex. den grekiska och syrianska, har samma kalender som vi.

      Alla (utom armenierna) har Jul (Jesu födelse i köttet) 25 dec. och Epifania 6 jan. Men för dem som har juliansk kalender, infaller dessa dagar 7 resp. 20 jan. enl. gregoriansk kalender.

      Radera
  10. Är inte martyriet något som är en av de centrala uppgifter som svenska kyrkan nu ägnar sig åt fast vi kallar det "bedriva undervisning"? Fira gudstjänst är då liturgi. Diakonin behöver inte översättas till svenska men starkare betonas som Ordets diakoni för att inte sekulariseras. Koinonia är Gemenskapen i Tron (Faderns och Sonens gemenskap) redan i den jordiska livsgemenskapen.

    SvaraRadera
  11. Om man inte kan delta i en gudstjänst på grund av det inte ges den andliga föda som man behöver, så finns det inget annat än att söka sig till de gudstjänstgemenskaper som finns. Om det inte finns en sådan gemenskap kan man bilda en. Sen kan man läsa goda andaktsböcker, söka gudstjänster på Internet eller lyssna på Norea Radio. Det finns många närradiostationer som sänder Norea Radios bibelprogram. Det går även att lyssna via Internet på Norea Radio.
    Vi befinner oss snart i samma situation som många kristna i världen som samlas till gudstjänst i hemmen, eftersom det inte finns någon annan möjlighet för dem.
    För att det andliga livet skall överleva måste man söka andra vägar. Om man går till gudstänster där inte Guds ord förkunnas rent och klart finns risken att det andliga livet slocknar.

    Eric Malm

    SvaraRadera
  12. Matteus klargör att alla inte såg stjärnan, de vise hade endast sett den gå upp, efter audiensen och det hemliga mötet med Herodes kunde de se den, för att se dess rörelse tills den stannade och de fylldes av den glädje som Herodes inte var fylld av och därför heller inte kunde se stjärnan. Att änglarna höll bibelstudium med Josef i drömmen före och drömmen efter visar på vad Herodes experter inte förmådde mer än ge de vise en riktning men inte ett finnande. Det är stängd skrifter för den som styrd av maktens rädsla inte ser stjärnan och lyssnar på änglar. Också de vise fick en anonym varning i drömmen. Själv är jag inte anonym och ingen ängel heller men uttalar härmed en varning till åtskilliga av kommentatorerna här: gå inte tillbaka till Herodes eller dig själv utan se mer än lusten att vara mobb. / Magnus Olsson, han med almenackan

    SvaraRadera
  13. Anna,
    Subjektiv ? Ja i viss mening men knappast i ngn positiv . Eller du ser förstås likheter mellan St Staefanus martyrdöd och självmordsbombare som spränger kyrkor?
    Islam har spridits med svärd från dag 1 . Kristendomen spreds med martyriet - det äkta. (inget subjektivt där precis. Inget av det moderna att ursäkta och bortförklara genom att om inget annat hjälper förklara alla vara lika goda kålsupare. ) Där islam sedan tagit makten har bokens folk behandlats som andra och tredjeklassens individer och övriga som inget värda alls.
    Det är milsvid skillnad -oavsett vad Du och dina meningsfränder tycker mellan hur den rättrogne kristne betraktar omvärlden och hur en rättrogen muslim gör det. Den rättrogne muslimen är islamist och anser det vara sin plikt att agera terrorist och utrota sina meningsmotståndare. Däri ingår att ta hjälp av vem det vara må för att uppnå detta mål -även en Hitler.
    Vad menar Du egentligen att den kristne skall göra- stillatigande finna sig i att kristna dödas och förföljs i vår närhet- tom i vårt eget land om det ännu inte gått så långt som i arabländerna? Fred är värd mycket men inte allt - vi kunde naturligtvis haft fred med kommunisterna om vi frivilligt underkastat oss deras styre. Engelskmännen hade kanske kunnat göra ett avtal med Hitler och haft fred åtminstone några år till osv..osv
    Vi lämnade judarna i sticket länge nog och ofta nog. Hitlers förföljelse liksom Stalins av judar -inte mycket mindre f.ö om man ser till resultatet. Där var det mest metoderna som skilde. Oavsett dessa förföljelser var bara en bråkdel av vad de genomlidit och nu förföljs de igen men under namnet av antisionism.
    ALltså vi lämnade och tycks lämna judarna i sticket inför Islams samlade angrepp skall vi nu också lämna våra trosfränder i sticket? Beklaga med till intet förpliktande att det ju inte är något uppbyggligt som sker men vi vill ju ha fred och kan därför inget göra?
    // HH

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan dock vara värt att påminna om att de kristna länge hade samma attityd mot turkar och morianer (som det hette i den gamla kyrkolagen), som islamisterna av i dag har mot kristna. Det var först med upplysningstiden som det började förändras.

      Givetvis skall vi kritisera islamisterna för att de bär sig så illa åt mot oss, som vi en gång mot dem. Vi skall vara tacksamma för vad det kristna västerlandet så småningom har kommit fram till, och på allt sätt hävda det som god världsordning. Men vi skall minnas att det är en förhållandevis sentida insikt.

      Radera
    2. @+Göran, Det är riktigt att den karolinska kyrkolagen från 1686 som åtminstone delvis fortfarande var gällande kyrkolag vid min prästvigning inte hade någon förståelse för religionsfrihet i riket. Varje undersåte var skyldig att omfatta den kristna tron i dess evangelisk-lutherska form dvs. den tro kungen bekände. Bar detta emot hade man att lämna riket, helt i överensstämmelse med den princip som knäsattes i den westfaliska freden.

      Så sent som vid mitten av 1800-talet sattes ett antal kvinnor i Stockholm som lockats över till Rom på ett fartyg med utrikes destination. De blev alltså landsförvisade. Det vållade så pass mycket oväsen ute i Europa att lagen ändrades. I lagens kap.3 §10 kan man läsa: "Judar, turkar, morianer och hedningar, som här i riket inkomma, skola undervisas om vår rätta lära och befordras till dop och kristendom; ..." Man tog det noga med dopet och den rätta läran på den tiden, men nog är det väl något orättvist att därför bunta samman dessa kristna med vår tids islamister? :-)

      Det kan också förtjäna omnämnas att Karl XII som var direkt arvtagare till denna kyrkolag inte i den såg något hinder för en allians med Osmanska (turkiska) riket riktat mot Ryssland och att muslimer därmed för en tid kom att vistas i riket som kungens gäster. Lika goda kålsupare, kristna och islamister, med bara några århundrades förskjutning? Smakar lite väl mycket "pk" kulturrelativism!

      Sedan är det fascinerande att se +:et gå hand i hand med en lovsång till upplysningstiden med dess fördrivande av det religiösa mörkret och inaugurerande av den sekulära, antiklerikala, epoken med dess laïcité.

      Radera
    3. Jörgen, jag har ingen känslomässig hållning till 'upplysningen'. Den är ett historiskt faktum, och det tjänar ingenting till att drömma sig tillbaka till annat än det som är. Jag konstaterar dock att något sådant som 'upplysningen' inte har förekommit i någon annan kultur än den kristna. Det är klart att man skulle kunna kalla muslimernas hållning i Spanien runt år 1000 för ett slags 'upplysning', men den är i så fall en parentes i historien (som de kristna hjälpte till att ta slut på).

      Radera
    4. Gjorde inte Luther en gång för alla upp med kristendomens möjlighet att med stöd i Bibeln kunna utöva våldsmakt över människors samveten, när han berövade påven hans nyckelmakt? Så att all våldsmakt i religionsutövandet, territoriellt eller andligt, därefter har stått i strid med Bibelns ord? Sedan är det en annan sak att Luther strax släppte in världsmakten bakvägen för att rädda reformationen av kyrkan, eftersom han inte kunde se framför sig den sekulariserade värld vi har nu(?) Detta var ju före upplysningen, Luther var helt enkelt flera sekler före sin samtid, och folk kunde ju inte ens läsa tyska. Summa summarum: kristendomen är en sak, kristenheten en helt annan. (Jag har lärt mig mycket om Luthers tankar av den rysk-judiske idéhistorikern Lev Sjestovs bok Sola fide, som jag varmt rekommenderar den som vill lära sig mer om den antika och medeltida filosofins och teologins förhållande till Luther.) Problemställningen är återigen, hur kan kyrkan vara i (den sekulariserade) världen, men ändå inte vara av världen? SveK av idag ger mig närmast bilden av en puberterande ungdom som desperat försöker intala sig vara en kapabel vuxen.

      Radera
  14. Det hade nog varit bra om kommentarsfältet hade begränsat möjligheten för samma person att skriva många inlägg. Typ: Till varje bloggpost kan man skriva en kommentar. Om någon svarar på ens svar skulle man ha möjligheten att göra endast ett genmäle för att förtydliga.
    Kanske inte genomförbart, men debatten hade blivit mer genomtänkt och man hade sluppit att folk häver ur sig kommentarer en masse
    /Hans

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varför strypa debatten, som ofta tar sig intressanta utvikningar.
      Personligen är jag tacksam för att f. Dag förser oss med ett alltid stimulerande samtalsrum.

      Radera
  15. Det är mycket värdefullt att Dag synliggör den verklighet som flera vittnat om länge har varit vardag i övriga landet. Det obegripliga är att det som Dag Sandahl mfl skulle kunnat utvecklat till kompletterande gemenskaper - det la man ned och aktivt talat emot. Synodens dekanat var en skålform som man inte förmådde utveckla i förhållande till den utveckling som var uppenbar för alla (ev med undantag för Mälardalens Sela-grupp som kanske ännu andas) ur vars perspektiv intrycken från Moheda förefaller ålderdomliga), nu verklighet också i Moheda. Vi ska bara invänta att den etablerar sig fullständigt även på västkusten. Sedan kanske någon gör något. Men knappast några församlingspräster. De församlingspräster som skulle kunna göra något kommer att kunna kontrolleras bättre i den nya strukturen varför de (t.ex. sådana som ev fortfarande tror att skulle kunna väja homovigsel) får vara glada om de får göra tjänst ö.h.t.
    Som det verkar är enda möjligheten att människor själva frågar efter mer än "församlingsliv" och kallar på präst. Men det är lättare sagt än gjort...
    Missionsprovinsens biskopar förefaller inte tala för något svenskkyrkligt medlemsskap liksom heller inte (självklart?) Roms biskopar, eller?

    SvaraRadera