lördag 22 februari 2014

Häpen, inte bara, men häpen!

"Sluta återge motståndarnas falska historieskrivning" skrev Hanna Stenström på Dagens Seglora. I anledning av filmen om Inger Svensson hävdar hon att beslutet "i ämbetsfrågan var inte bara politiskt, som kvinnoprästmotståndarna påstår, utan tillhör hela kyrkan."

Nu blir det gåtfullt. Vem har hävdat "bara" och vad avses med "hela kyrkan"?

Jag skulle kunna
* repetera den politiska gången om en statlig utredning (Kvinnas behörighet till prästerlig tjänst, SOU 1950:48), som uppseendeväckande nog inte gav mycket plats för invändningar mot en ämbetsreform,
* peka på hur kyrkofullmäktige, det politiskt valda organet, skulle svara på remiss i frågan och inte, som brukligt, kyrkoråden (alla fattar varför och fattar att somliga fulllmäktige ändrade det förslag till skrivning som kom från kyrkorådet, så t ex i Växjö, där Ivar Hylander var domprost ...),
* beskriva hur 1957 års kyrkomöte, som var först på banan at fatta beslut (som brukligt var), avvisade reformen men kördes över av beslut i riksdagens båda kamrar 1958, och
* påminna om hur ett nytt och nyvalt kyrkomöte kallades in 1958 för att säga ja till det beslut riksdagen fattat och vilket konstitutionellt problem det blev, därför att besluten inte var riktigt likalydande (samvetsklausulen hade förts in) så att statsrådet på en enig regerings vägnar fick markera sin anslutning till det förslag utskottet lagt fram i kyrkomötet.

Men allt detta är väl känt och just detta välkända ska någon/några (Tom Alandh?) sluta återge. Tänkesättet är välkänt totalitärt. De som säger det som inte får sägas, ska inte få säga det heller. Sluta återge. Tysta dem! Och detta är faktiskt för en pensionär en ny hållning - eller nygammal. Det var sånt här vi gjorde upp med på 1960-talet! Vi gjorde det genom att vara pålästa och berätta vad vi läst.

Nu har inte argumentet mot ämbetsreformen "bara" varit politiskt.
Från början var det teologiskt och till teologin har vi återvänt.

I boken Kyrklig Splittring begick jag skalkestycket att läsa Ragnar Askmarks utredning (SOU 1950:48) och jämföra med vad han skrev i sin bok om ämbetet när han skulle beskriva Luthers ämbetssyn. Jag fann att han skrev dunklare i utredningen än i boken Ämbetet i den svenska kyrkan (Lund 1949) och följde upp med att läsa fem andra framställningar om Luthersämbetssyn och fann att de alla stämde med vad Askmark skrivit 1949 - men något mörkat i utredningen. Luther finner att den Helige Ande inte tillåter en ämbetsreform. Så beskrev jag vad Gustaf Wingren hävdat i polemik mot den s k högkyrkligheten. Jag tror Gustaf Wingren förlorade den debatten, men den viktiga slutsatsen var att det rådde oenighet i Svenska kyrkan om vad ämbetet är och denna oenighet förstärktes med frågan om kvinnor som präster. En annan metod hade varit att reda ut den grundläggande oenigheten om ämbetet, förstås.

I boken Vems ärende går Svenska kyrkan? (Stockholm 1994) skrev jag artikeln Den avgörande frågan, en hanterlig och lite underhållande genomgång om vad som hänt i Svenska kyrkan genom beslutet och besluten därefter. Sockenbiblioteket kan hjälpa den kunskapstörstande.

Ska nu frågan ändå ställas på allvar efter Stenströms insats är det boken Bibelsyn och bibelbruk (Lund 1970) som gäller. Det var biskopsmötet som tillsatte en bibelkommission 1964 och kommissionen publicerade boken i april månad 1970 (media hade fått den i stencilutgåva dessförinnan). Det var en läsning som inte röjde undan argumenten mot ämbetsreformen.

Kommissionen sa att det föreföll ovedersägligt att det fanns täckning för Paulusorden om att kvinnan inte skulle tala i gudstjänsten eller undervisa där (1 Kor 14:34. 1 Tim 2:11-15) i Jesu egen praxis och bibelkommissionen menade att det "fanns en tendens hos flera anhängare av reformen att väja undan för en verklig konfrontationav denna idé med bibliska värderingar (s 124). Att motståndet skulle bottna i könsdiskriminering vore det "säkerligen oriktigt att påstå" (s 126) Om hela processen sas sammanfattningsvis att den genomfördes hastigt och av många upplevdes "som ett övergrepp mot en bibliskt motiverad och samvetsgrundad övertygelse". (s 130) Slutsatsen kan man läsa sig utantill: "Så bör det inte gå till när en ordning ändras, som har hävd ända sedan urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i NT." (s 130) När detta är sagt, ska vi likväl tro denna reform -!? Så här öångt kom biskopsmötets bibelkommission och detta är hittills det egentligt sista ordet i sak från det officiella kyrkosystemet.
Den som bleknar nu, uppvisar med  sin bleka hy ett friskhetstecken.

Det politiska då?
Jag ska citera igen och detta är det som Hanna Stenström alltså inte vill ska få återges:
 "Men det kan inte förnekas att den avgörande beslutsprocessen drevs fram under stark påtryckning från statsmakterna, inte heller att det avgörande argumentet från dessas sida utgjordes av en sekulär likställighetsidé: det gällde helt enkelt att tillse, att behörighetslagen blev konsekvent tillämpad inom yrkeslivet. Många inom kyrkan reagerade mot att saken inte primärt fick diskuteras utifrån bibliska utgångspunkter." (s 124)

Vilka satt i bibelkommissionen? Biskop Gert Borgenstierna, professor Bertil Albrektson, professor Birger Gerhardsson, professor Karl Gustaf Hildebrand, professor Hans Hof, professor Ragnar Holte, den mångkunnige Torsten Nilsson /EFS sedermera prästvigd/, lektor Erik Petrén, biskop Sven Silén och professor Gustaf Wingren. Sekreterare var dåvarande docenten och sedermera biskopen Sven Ingebrand. En i kommissionen, en enda, Erik Petrén, kom till sist att räknas som kvinnoprästmotståndare.
Det är de för reformen positiva, som dömer ut den.

Nu har jag sopat banan med Hanna Stenström. Slutsatsen blir: Läs texter och återge dem! Det blir förödande. Själv ska jag väl i konsekvensens namn nu anmälas till domkapitlet. Jag har ju inte slutat återge moståndarnas "falska" historieskrivning! Anmäl mig för att ljuga, den här gången.

9 kommentarer:

  1. Man skall inte ge sig på den som är som en "teologisk encyklopedi". För övrigt kan vi lägga märke till hur opersonligt den staliga utredningen formulerar sig "Kvinnas". Denna obestämda form avslöjar det funktionella "tänket". För övrigt kan den som till äventyrs vara intresserad att läsa Jackeléns bidrag i Zygon. Gå in på Zygoncenter där möter ni ett antal newsletters som märkligt nog avslutas 2007 då Jackelén avtackas med anledning av uppdraget som biskop i Lund. Ingenstädes möter man någon kristocentrisk teologi i dessa newsletters. Jackelen lyckas att överhuvudtaget inte nämna Jesus Kristus någon gång. Att vara luthersk biskop idag innebär tydligen att vara sekulariserad eller så kallad religionsteolog. Jag skulle tro att amerikanen Robert Jenson inte är associerad med Zygon om det idag till äventyrs skulle finnas kvar.

    SvaraRadera
  2. "detta välkända ska någon/några (Tom Alandh?) sluta återge" -- sakta i backarna, det är ju inte alls vad som sägs i uppmaningen som du citerat. Det den uppmanar till att inte återge är "motståndarnas falska historieskrivning". Sann historieskrivning från motståndare avvisas följaktligen inte, ej heller sann historieskrivning från förespråkare. Detta är väl tre högst rimliga punkter, och jag tror att du egentligen instämmer i dem alla. Vän av ordning vill kanske komplettera med att den fjärde kombinationen, falsk historieskrivning från förespråkare, i likhet med den första, gärna inte ska återges, om den dyker upp.

    SvaraRadera
  3. Anders läser lutherskt och tolkar allt till det bästa. en vilken är motståndarnas falska historieskrivning? Att det bara var politik har de knappast hävdat. Så ska deras uppfattning först konstrueras och sedan destrueras? Texter talar! Det var som det var, det är som det är och det blir som det blir (Hundraåringens mamma om än i omstuvad form)

    SvaraRadera
  4. Det är lurigt med sådana formuleringar som kraftigt ändar innebörd om man använder ett "bara" eller ett "dock". Sådana ord tenderar att befästa folks omedvetna uppfattning om tingen.
    Att förespråkarna för ämbetsreformen inte tidigare har erkänt att beslutet var politiskt är ju välkänt för många av oss. Många är de som försökt få det till att det var under Andens ledning som kyrkomötet bytte fot, att de teologiska argumenten var tvingande etc. När alla dokument tyder på något helt annat.
    Jag för min del tycker att Stenströms formulering är en framgång, ty nu erkänner hon ju att beslutet var politiskt, om än inte "bara", vilket inte är så bara! Det vore nästan värt att fira!

    SvaraRadera
  5. Den teologiska frågan där man kunde föra ett sakligt samtal med varandra och respektera olika ståndpunkter förvandlades tämligen omgående till en politisk jämställdhetsfråga där den rätta uppfattningen skulle piskas genom och där ingen avvikande åsikt kunde tolereras, inte ens i diskret form. Till den änden kommenderades präster och prästkandidater till övervakade nattvardsbord för att där tjänstgöra med kvinnliga kollegor eller ta emot nattvarden. Det är inget annat än totalitära fasoner, ovärdigt en kyrka, och till detta urartade den politiska likriktningen bevisligen på sina håll. Men det tillhör väl den historieskrivning som inte längre ska vara tillåten, kan jag tänka mig.

    SvK har givetvis som trossamfund rätten att efter majoritetsbeslut forma sin organisation och sitt "ämbete" som man finner för gott. Vill man sedan inte lämna något utrymme för en minoritetsståndpunkt, då är det så, inte hedrande, inte vist, men ett faktum att förhålla sig till. Att vägra ta till sig läget som det är, är inte heller vist.

    Men fakta i det skedda äger inte den kyrkopolitiska majoriteten även om det hör till den totalitära inställningen att vilja skriva om historien efter den politiska agendan. Jag kan inte se annat än att Dags historieskrivning i allt väsentligt är sakligt riktig. Så gick det till!

    Men kan man inte ens enas om historieskrivningen, inser ju var och en hur lite det finns av gemensam grund.



    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi brukar säga att vi har så mycket gemensamt i SvK. Trots allt.

      Kanske dags att konstatera att vi inte alls har det.
      Som vid de flesta bodelningar lär det då bli strid om tillgångarna?

      Majoriteten har förmodligen tingsrättens och allmänhetens sympati och tar därmed rubbet?
      Visst. Minoriteten har fått tillgångarna i arv. Meeen, har man nu ingått ett obetänksamt äktenskap (eller flera) och inte förstått vikten av rättsligt bindande äktenskapsförord, får man rättvist stå sitt kast.

      Det är för det mesta dyrt att vara dum.

      KJ

      Radera
  6. Det ser ut som en tillfällighet, men faktum är att den statliga utredning f Dag hänvisar till är utkommen den 15 augusti 1950. Samma år som den romersk katolska dogmen om Marie upptagning proklamerades. Det skulle dock ske på alla helgons dag. Den Romerska Kyrkan torde ha kanaliserat den moderna efterromantiska kvinnodyrkan i mariologin. Medan vi i den efterkrigstid alltmer sekulariserade statskyrkan räcker finger åt Rom med en slik utredning. Utanför Kyrkan får feminismen alltmer bizarra former (se exempelvis femen). I den av Torsten Bohlin ledda utredningen ingick Olof Hartman. Stärkt av Hebréerbrevet och Magnus Olsson tror jag att Olof Hartman talar ännu fast han är död. Jag skulle även tro att Olof Hartman tillhör den kategori som bäst har bevarat det som S.t Athanasius kallar det kyrkliga förståndet (ekklesiastikon fronema) i varje fall om vi jämför honom med en annan ledamot typ Harald Hallén. I sitt särskilda yttrande torde Hartman slå hål på den av Wingren producerade myten om "dörrstängande kvinnoprästmotståndare". Hartman skriver: Om Kyrkan i nutiden vill tillämpa deras (dvs apostlarnas och urkyrkans) tankar, gör hon det bäst genom att i nya former anknyta till den kyrkliga traditionen, som under århundraden renodlat manliga och kvinnliga egenskaper i olika tjänster och över alltsammans spänt det valv, som kallas Andens enhet. Detta innebär att låta prästämbetet ha kvar den maskulina karaktär, som det av gammalt äger, och överlämna åt de kvinnor, som är kallade, att i en särskild tjänst-icke undanskymd utan betrodd med betydelsefulla uppdrag, icke kopierad efter prästämbetet utan fri från dess tyngande manliga tradition-fullfölja det verk, som begyntes av Nya testamentets kvinnor (SOU 1950:48 s 119). Man behöver inte som Wingren producera myter genom att befara hur svenska kyrkan håller på att berövas det apostoliska ämbetet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag, detta bedrövliga ord, uppskattar inte att få mitt namn använt. Dock tackar jag för det eftersom det påminner mig om att intet säga, utan förbli tyst. / Magnus Olsson

      Radera
  7. Kanske borde det klargöras återkommande att det faktiska innehållet i kyrkomötets beslut 1958: Förutom (1) att inte reservera sig mot "riksdagens" avsikt (med statsministerns veto) att ta bort undantaget att kvinnor inte skulle kunna inneha prästtjänster och därav(?) godkänna(?) (2) att domkapitlen också kallade också kvinnor till prästtjänst som biskoparna förhoppningvis prästvigde (3) tydligt fatta beslut om att detta inte skulle kunna verka hindrande vare sig för biskop, präst eller församling att fullfölja tjänst och församlingsliv. Av dessa tre steg var det det tredje som var kyrkomötets unika och tunga bidrag. I princip gällde det fram till formuleringen i KO2000 om att man var förväntades tjänstgöra med alla i allt oavsett kön. Den formuleringen fanns inte ens med i förslaget 1998. Den Kyrkoordningen togs inom ramen för 1982 års genompolitiserade kyrkomöte. Det är ett lika kyrkligt beslut som att "kyrkan" valt den nya ÄB med egen majoritet när alla vet att det var sossarnas och centerns vägval som i huvudsak avgjorde. Den historieskrivningen kan Hanna Stenström önska oskriven men ska hon täcka över den får hon rulla ut ganska mycket täckmaterial. Att ens försöka undergräver den egna trovärdigheten. I själva verket visar hennes inlägg hur man sedan sjuttiotalet aktivt försökt svartmåla det som faktiskt beslutades 58. Det skulle firas 2008 med tacksamhet över vad reformen betytt. Frågan är om man inte firade en lögn. Hade man som Dag påpekade firat de första prästvigningarna 1960 hade det varit något helt annat. Om man ska radera i historieboken ska man öht inte tala om något beslut 1958.

    SvaraRadera