lördag 22 mars 2014

Till de politiskt korrektas försvar

I går försökte jag läsa lite filosofi. Ni vet Kant, Hegel, Fichte, Marx, Heidegger och där bakom på något sätt Rousseau. Jag har i veckan hamnat på spåret att förstå de filosofiska motsättningarna mellan Frankrike (som vår kungafamilj härstammar från) och Tyskland (som, ja ni vet men det ska man inte särskilt påpeka). Det är den franska upplysningen och den tyska motupplysningen och allt leder fram till postmodernismen. Försökte läsa. Foxterriern, en engelsk hundras, la sig över mig där jag sträckt ut på sängen och ville bli kliad. Hon kliades och därefter försökte jag läsa, men hunden låg i vägen. "Filosofi eller tvätt?" sporde jag hunden. Det blev tvätt. Så jag får fuska filosofiskt utan djupare kunskaper.

Så mycket fattade jag att det politiskt korrekta är en god taktik för att hantera samtiden. Ingen ska klandra den som är PK fortsättningsvis. Han, hon eller hen har hittat en överlevnadsstrategi.

Det finns ingen Sanning utan bara sanningar, som kan förändras och som alltid är subjektiva, min och din sanning. Finns det inga objektiva måttstockar att förhålla sig till är det klokt att bli politiskt korrekt och inte kämpa emot utan att se till att vara på det vinnande laget när gruppintressen - med nödvändighet - står emot varandra. Känslomässigt betyder det att ge plats för vrede, makt, skuld, lust och ångest, som riktas mot de icke politiskt korrekta, för de står definitionsmässigt för det onda.

De politiskt korrekta är inte dumma. De är taktiska. Frågan om taktiken ger plast för dumhet är en annan fråga. Det finns sådant man kan lura i Sveriges docenter men inte i dess bönder och det är möjligt att lura alla någon tid och några all tid men inte alla all tid.

Som det här med skolan. Inge konfessionella inslag ryms (psalmsång, bön, välsignelse med undantag för psalmer vars teologiska innehåll bortses från för de är romantiska - Rousseau?) men ideologisk domptering tycks gå an. Jag läste i går Östrans reportage från Mönsterås. Ljungnässkolan har "familjen" som tema för ett värdegrundarbete och läraren Ingela Holm berättar hur man arbetar för att bryta könsnormer. Det sker i samarberte med bildläraren och skolbibliotekarien. Killar kan ha klänning om de vill och en familj kan bestå av två kvinnor eller två män. Så kan det vara - men ryms inte i detta begrepp "kan" just det normbrytande?

varför klaga? Lärare snappar kvickt upp det som är PK och kan använda sin position för att normbryta och domptera det uppväxande släktet. Så har det alltid varit. Det kan resultera i frihetliga elever som blir normbrytare på ett annat sätt än lärarens. För det finns väl ändå frågor att ställa om skolans värdeneutralitet, där svaret förstås är att skolan alls inte är värdeneutral. Under OS i Sotji fick eleverna fokusera på de homosexuellas situation i Ryssland. Det var bra per definition - för det var politiskt korrekt och en klok strategi om man inte ska besvära sig att ställa mer grundläggande frågor. Och varför ska man det. Det finns ingen Sanning, bara sanningar. För övrigt rör sig världshistorien på ett högre plan än där moralen hör hemma. Det visste Nietzsche att berätta och Adolf m fl lyssnade.

Hur man i det som är PK ska förkunna Jesus Kristus, uppstånden och levande, som Vägen, sanningen och Livet ter sig dock mer komplicerat. Det finns kanske lägen där de kristna måste bli normbrytare, stå postmodernismen emot och jaga det politiskt korrekta som en feg taktik.

Ska jag i dag läsa  Fichtes Reden an die Deutsche Nation eller är det opassande med tanke på det uppfostringsideal för tyskar som där läggs fram. Lydnad genom fruktan för straff som en metod att dana karaktären, ni vet. Jag tror jag låter bli. Men är det sant att i Fichtes efterföljd den tyska karaktären är lydnad framför allt? Men är det inte på sitt sätt också villkoren för oss i det postmoderna? Lydnad framför allt, lydnad för de skiftande sanningarna. Och vrede mot dem som säger något annat. Samt makt, skuld, lust och ångest

22 kommentarer:

  1. Mycket tankeväckande.

    SvaraRadera
  2. I en situation där pk-ismen vill ha den totala makten är det befriande att öva sig i olydnad mot densamma. I en motsvarande arbetsmiljö befinner sig många idag. Den irländsk/amerikanske teologen Cyril O'Regan har arbetat med detta med tanke på den nuvarande postmoderna sekularismen. Fokus ligger på Hans Urs von Balthasars uppgörelse med moderniteten. Han får fungera som något av en "riktkarl". I varje fall O'Regans arbete är rykande färskt. Titeln är "The Anatomy of Misremembering" . Den första volymen fokuserar på Hegel. Den andra, som ännu inte är utkommen behandlar Heidegger. Underrubriken är von Balthasars response to philosophical modernity. D C Schindler skriver: O'Regan convincingly demonstrates that Hegel's philosophy is a gnostic Doppelgänger of Christianity...

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr lever du i ett land som tror dig vara en krass människa med en text som den ovan, eller är detta en ny hybrid på nätet Anna? Har du glömt vem du är eller vill vara i sammanhanget? Du brukar väl inte svära så pass frimodigt? Faktiskt ganska svårtolkat.

      Radera
    2. Tack vare ovanstående skribents tankemöda kan vi nu tillgodogöra oss ett klockrent exempel på argumentationsfelet "halmdocka".

      http://sv.wikipedia.org/wiki/Halmdocka

      "Att hitta på en fiktiv person som sedan får representera en grupp personer till vilka debattören är kritisk."

      Quod erat demonstrandum

      Radera
    3. Anna har överträffat sig själv!

      Radera
    4. Äntligen en modig man som vågar säga vad vi alla innerst inne tycker.
      Tack Nils! Fortsätt den goda kampen!

      Församlingsbo i Asa

      Radera
    5. Vill bara förtydliga att det inte är jag, Anna, som har skrivit kommentaren ovan, utan min nyinflyttade pojkvän som än så länge kommenterar från min dator och inloggning.
      Han är lite äldre (och därför inte så bra på datorer) och har lite andra värderingar än jag, men vi har trots detta funnit varandra.

      Radera
    6. Det stämmer det som Anna skriver, även om jag inte håller med henne om att hon skulle kunna hantera datorer bättre än jag.
      Varför jag skrev att jag "för en gångs skull håller med dig Sandahl" beror på att jag inte brukar gilla den här bloggen annars. Jag är inte så religiös av mig och gillar inte när det blir för mycket Jesus och sånt. Är väl en ganska enkel person egentligen.
      Men det är fan i mig för jävligt -ursäkta språket pastorn! - att de jävla muslimerna ska få hindra att skolungdomarna har avslutningar i kyrkan! Ska de inte få samlas och önska varandra glad sommar och sjunga "Öppna landskap" nu ens??! Så som vi har gjort i alla tider?!
      Det håller på att gå åt helskotta med allting om ni frågar mig, men det får man väl inte säga i det här förbannade PK-landet!

      Med vänlig hälsning
      Nils Fagerhult

      Radera
    7. Det här är ju riktigt spännande! Vem är vem? Vem är jag? Ytterligare en förnumstighet: detta är utgångsläget när människor ska försöka lära sig språk idag. Inte lätt. Vad gör egentligen ett pronomen mer eller mindre för skillnad? Inlägg som ovan tömmer, tyvärr säger jag, kommunikation genom text både på innehåll och mening. Bättre att träffas?! Vore onekligen spännande att få se de fysiska personer som deltar i detta utbyte. Party i Moheda?!

      Radera
    8. Bästa Anna och Nils, ni verkar som gjorda för varandra, eller som man säger på världsspråket " a match made in hell"!
      /Antony

      Radera
    9. Anna, detta är bara pinsamt! Ingen tror dig!

      Radera
    10. Visst är marken beredd för yttersta högern om någon instämmer i denne fiktive Nils Fagerhults åsikter!

      Radera
  4. På Kierkegaards tid var Sanningen objektiv, den var vetenskaplig och subjektiviteten inkommensurabel med varje sanningsanspråk. I förhållande till den objektiva sanningen hade individen valet mellan att ge upp sin subjektivitet och bli objektiv, dvs. anpassa sig till nödvändigheten och göra sig till det beståendes tjänare, i dess högsta form, statens, nationens (den hegelianska formen), alt. göra sig till framtidens tjänare, klasskampens, historiens (den marxistiska formen), eller att välja att stå fast vid sin subjektivitet och bli överkörd av nödvändigheten (den historiska, den statliga). Men det var till stöd för den senare kategorin människor, som K i Avslutande ovetenskaplig efterskrift under sitt filosofiska alter ego Johannes Climacus formulerade parollen om att subjektiviteten är sanningen. För vlll verkligen människan i sitt hjärta böja sig under en objektiv sanning som gör Nödvändigheten till Gud? För Hegel var tron ett övergångsstadium i den dialektiska begreppsutvecklingen av Der Geist i historien. För K gällde något annat, nämligen att ”för Gud är allting möjligt”. Ks paroll har gjort honom populär bland de postmoderna, de har nämligen förstått den att betyda just vad DS tillskriver dem: ”Det finns ingen Sanning utan bara sanningar, som kan förändras och som alltid är subjektiva, min och din sanning.” Men då har man missat (eller avsiktligt utelämnat) fortsättningen av parollen: ”Finns det nu ett innerligare uttryck för att subjektiviteten är sanningen? Ja, om talet att subjektiviteten, innerligheten börjar på detta sätt: subjektiviteten är osanningen.” Subjektivitetens innerliga osanning, så långt kommer inte — eller snarare, där börjar inte de postmoderna och kan följaktligen heller inte följa K eller åberopa sig på honom till stöd för det egna projektet. För allt tal om en absolut Sanning måste börja med den subjektiva osanningen som innerlig realitet och därmed, till livsuppgift, en uppgift som ständigt tvingar oss till djupare och djupare innerlighet. (för den kristne borde det inte vålla några svårigheter att översätta Joh. Climacus fil. begrepp till motsvarande kristna: den absoluta Sanningen; den subjektiva osanningen). /Stefan Borg/

    SvaraRadera
  5. Jag vet inte hur blogginnehavaren ställer sig till textreklam men i eftermiddag kl 17 kommer vår ärkebiskop electa att samtala med den tyska kardinalen - jag och namn - med ty efterföljande vesper. - det lär pågå påvekyrkligt biskopsmöte här i dagarna.Mohedabor hinner hit utan att ens behöva skynda sig.
    Må Natans ande sväva över oss denna dag.Tranorna i stora sträck över Lund idag är måhända himmelska budbärare...
    "Tiger"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blev en ekumenisk vesper begränsad till påvevänner och en del Luthervänner ehuru upplyftande. Och att få se biskop emerita Christina, ärkebiskop elekta Antje och kardinal Kurt i gemensam procession ...Grrrymt...
      "Tiger"

      Radera
  6. Kan vi överhuvudtaget missionera i våra församlingar utan att visa en öppenhet och beredskap för martyriet. Se Carl Erik Sahlbergs bok En växande kyrka.
    Fredrik V

    SvaraRadera
  7. Saknar den gamla bondestammen. Den som förvaltade, lärde och tog ställning. De kunde tala på ett sätt som få kan idag. Hade marken och huset. De flesta lever idag med skulder som vardag. Statsmakten styr med räntor och löften. Vem röstar/talar för annan än den/de som underlättar livsomständigheterna?
    Men dagens bönder är dessvärre också skuldsatta upp över öronen. Är detta det bästa sättet att få ett lydigt folk?

    SvaraRadera
  8. Det var väl bra att informera sej om homosexuellas situation i Ryssland? Men som min morbror jägaren sa när några vegetarianer i skolan informerat hans dotter om varför man inte bör äta kött: "jag fick lust att gå och berätta för barnen att vi här i Sverige dödar många små barn i mammas mage". (Inte minst s.k. "utvecklingsstörda"). Men se, det vore inte PK.

    Det politiskt korrekta kan alltså till stora delar vara mycket humant och riktigt - lyckligtvis är det än så länge så här i Sverige. I de allra flesta fall. Det icke politiskt korrekta kan vara förskräckligt otäckt, homofobt, islamofobt, nazistfascistiskt och så vidare. Men inte alltid. Sannerligen inte alltid.

    Och då syftar jag både på att långt ifrån alla PK-kritiker har nazistfascistiska böjelser OCH på att även nazismen kan bli PK. (Det blev den ju i Tyskland på 1930-talet).

    SvaraRadera
  9. Postmodernisterna är nästan aldrig konsekventa. För det mesta blir det en hållning där man ifrågasätter, förkastar och förlöjligar, traditionella värderingar från den antagna sekulära, vänsterliberala, utgångspunkt som inte får ifrågasättas, en hållning där de "rätta" åsikterna blir viktigare än fakta och förnuft. Om inte, varför rasar man då så till den grad över hr Putin, eller varför talar man så ofta med darr på rösten om bristande värdegrund i det ena eller andra avseendet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har inte din prästgärning gett dig insikten att människor är större än en massa etiketter och kategoriindelningar? Det är därför det blir så konstigt att om man debatterar mot aborter- vilket jag själv gjort många gånger- för då måste man plötsligt också vara mot homosexuellas kärlek och rättigheter. Annars stämmer man inte in i mönstret! Kategoriindelningar kan vara ganska farliga Jörgen U. Bengtsson, verkligheten är lite annorlunda ser du! I vart fall om människor våga tänka själva!

      Radera
  10. Jag tycker Bloggaren ska ta sitt ansvar och inte släppa genom vad som helst för dynga.
    Dags att räta upp den här skorven!

    LG

    SvaraRadera