fredag 6 juni 2014

Anti Antje?

Det är bäst att be att Gud ska bevara oss för våra vänner. Våra fiender klarar vi själva. Men nog måste man undra över Antjes vänner, som de vänliga seglorian-herrar som intervjuar och bekräftar bilden av henne. De är i praktiken mer anti Antje än vi andra, vi som mest är frågande. Dagens Seglora är ingen lyckosam medarbetare till Antje Jackelén.

Det enda som sägs av Antje om Jesus är en polemik mot påståendet att ärkebiskopskandidaterna inte kunde göra skillnad mellan Jesus och Mohammed. Ja, ni minns kanske att Kyrkans Tidning tog upp den fråga Eskil Franck ställt i sin bok. Det ska inte Antje alldeles säkert kritiseras för. Frågarna kanske styrde bort henne från sådana väsentligheter säger vi, som lärt oss tolka allt till det bästa.

I övrigt handlar intervjun, i fyra avsnitt, om annat än Jesus, Svenska kyrkan och Svenska kyrkans liv. Fast det är klart inledningsvis konstaterar seglorianerna att sedan Antje Jackelén valts med mer än 50% av rösterna återstod därefter "endast krutröken av den intensiva kritiken med en kvardröjande doft av bedagad trätlystnad".

Nu till samtalet "som speglar komplexiteten i en kristen tro och i en heterogen, motsägelsefull och månggestaltande kristen kyrka." Det låter något - men brukar pastor Carlsson och redaktören Irving verkligen själva på plats söndag förmiddag förvissa sig om detta heterogena och månggestaltande eller konstruerar de sig en föreställning?

Antje skulle vilja ha en debatt om andra teman än den debatt som var inför ärkebiskopsvalet, men det har varit positivt att den förts och ser att det inte är en poäng med att vi är överens om allting, säger hon. Detta tar jag till mig. Det är bra.

Sedan snubblar hon i första delen av samtalet in på frågan om orden, som ibland måste vara i karantän. Hon ser (avsnitt två) teologens uppdrag som att "tjäna orden". Då tvekar man väl något. Är inte i vart fall de prästvigdas uppgift att vara Ordets (Guds Ords) tjänare, Verbi Divini Minister står det på mitt prästbrev. Är glidningen i begrepp informationsbärande?

Detta sagt är tydligen Kyrkan ingen enhetlighet, vilket väl både är sant och falskt. Redaktören Irving ser Svenska kyrkan som en spretig rörelse. Kanske det. Men styrd av sin bekännelse, väl? Och därmed lätt att definiera? Eller?

Lite konstigt tycker jag att det blir när Antje spekulerar: "om inte den kristna teologin hade utvecklats så, hade den då kunnat bli den världsreligion den är?" sagt apropå Pelikans konstaterande om olika bilder av Kristus. Varför inte helt enkelt tala inkarnatoriskt? Kristus kom till sitt eget i alla olika kulturer - för han är Herre och tillvaron kom till genom honom? Och vart tog den Helige Ande, Hjälparen, vägen? Har inte Anden styrt Kyrkan till jordens yttersta gräns?

Pastor Carlsson går loss i avsnitt tre. Han "kan känna det fint med det dialektiska och komplementära förhållandet". Vad är det? spörjer vi med katekesens ord. Pastorn förklarar: "att lyssna på varandra". Det pretentiösa pratet har underhållningsvärde!

Men så blir Antje exemplifierande - och då är jag inte med. "Vi" har kunnat sitta med polisen och räddningstjänsten och samtala" - sånt har jag sett tidigare. Men de som förändrar är de på basplanet. Fråga Åke Talltorp i Linköping som varit präst i samverkan med både polis och räddningstjänst. Instinktivt fattar en erfaren församlingspräst att detta bordssittande föga har med verkligheten att skaffa.

Lika lite som när biskopen involverar näringslivet för att stärka den sociala samhörigheten i Malmö och Skåne. Har, det är min fråga, Antje Jackelén egentligen landat i verkligheten eller lever hon i de konstruktioner som går att leva där uppe? Jag som frågar har sett feomenet inte bara kyrkligt utan också militärt. Jag vet vad jag talar om. Och här blir jag rädd för den framtid som avtecknar sig. Ska vi få en överhetskyrka av annat slag nu? Den som umgås på chefsnivå och därmed tänker sig ha löst problem?

Antje styr därefter in mot de stora berättelserna.
Fast först ska frågan om var dialogens gränser går, ställas. Det gör Antje själv. "När måste man visa intolerans mot intoleransen?" Är verkligen den frågan vettig? Borde vi inte fråga hur en annan hållning är möjlig, en där det gemensamma samtalet med klinisk skärpa ställer fram frågor så radikalt att fördomar och intolerans inte får en chans?

Antje fokuserar på Kyrkans möjligheter. Det egendomliga blir då att församlingarna och de enskilda kristna osynliggörs. Men lika egendomligt är det schablonartade avfärdandet. Liberalteologi är en etikett för en teologi vid förra sekelskiftet (egentligen från 1830-talet med ett rejält avstamp på 1860-talet och därefter och vad den betydde kan man läsa i Edv. Rohdes lärda bok Svenska kyrkan omkring sekelskiftet, DS). Antje Jackelén menar att denna etikett inte "utan vidare" kan appliceras på teologin i dag. 

Nej, inte utan vidare, det fattar jag. Men "med vidare" då? Kan man se att frågeställningarna faktiskt är desamma och svaren principiellt likartade då och nu?
Är det något, blir frågan, som Antje inte förmår uppfatta därför att hon inte befinner sig på tillräckligt långt avstånd från denna teologi? Och är liberalteologins motsats kyrkoteologi, inkarnatorisk teologi? Liberalteologi som, akademabel teologi, katederteologi i motsättning till  altarteologi och kyrkfolksteologi? Man kan undra och fundera över teologiska vals konsekvenser i praktiken.

Vad betyder det då att Antje ser ärkebiskopsuppgiften vara att "leva och inspirera så att kyrkan är just kyrka"? Jag gillar målsättningen. "Det är i gudstjänsten som kyrkans puls slår", sägs och det är sant. Men vad betyder det alldeles konkret?

Jag ser inte ett enda ord om vad gudstjänsten gör med oss. Jag ser Antje uttrycka en producentkyrka som ska undervisa men intet om det kristna folket, Gudsfolket. Hos Antje ter sig folket vara objekt för den kyrkliga verksamheten och när hon är på en av sina otaliga konferenser konstaterar hon: "Jag var den enda teologen naturligtvis." Kanske. men det fanns möjligtvis några alldeles vanliga kyrkokristna där också, eller?

Detta sagt behöver den kristna berättelsen kommunikatörer och det behövs en barmhärtig samarier för klimatet som hamnat i diket, menar hon. Men vad betyder det? Varför försvinner människorna? Ett klimat kan inte hamna i något dike. Människor kan - var är de i denna berättelse?

"Vi som kyrka sitter på många viktiga ord i vår tid. Men hur öppnar vi de här skatterna?"
Jag är uppriktigt ledsen, men borde inte en ärkebiskop i en evangelisk kyrka veta det?

2 Tim 4:1-5 .

Anders Brogren har i SPT skrivit om Antje Jackeléns doktorsavhandling. Gå in på brogren.nu så hittar ni.

33 kommentarer:

  1. Det brukar sägas att reformationen återupptäckte det allmänna prästadömet. I så fall har dagens kyrkliga kultur åter glömt bort detta. Vi har fått en protestantisk variant av den gamla romerska tanken att kyrkan är dess hierarki. Intressant nog sker detta, när Rom har övergivit sin gamla hållning. Andra Vatikankonciliets dokument utgår ju från kyrkan som Guds folk. Det är som om andra halvlek har börjat och lagen bytt sida!

    Fast man kan undra om det längre är en kyrka denna hierarki vill leda. På Kyrkans Tidnings hemsida anges vad man vill se hos en ny 'biskop' i Växjö. Det som anges skulle passa vilken ideell rörelse eller vilket politiskt parti som helst. Så mycket till kyrklig (i någon kvalificerad mening) ledare tycks man inte vilja ha i Östrabo.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Profilen i KT verkar gjord för 'domprosten' Hermansson. Är det dags att med små varningstecken börja notera ev tveksam kristen identitet i den kyrkliga 'hierarkin'?

      Vieslaw

      Radera
    2. Är det nödvändigt att skriva negativt om enskilda människor? Detta ständigt återkommande behov av anonyma kommentatorer, som borde besinna att Jesu ord om att göra templet till en rövarkula, också kan tillämpas genom åttonde budet på behovet att misskreditera andra människor! Det finns inget stöd för sådant i Skrifterna. Inget annat än ett felriktat behov är det och detta behov har som alla begär och böjelser innerst inne behovet av Gud. Låt behovet styras dit, till Gud och fråga dig om Gud tillåter det du ägnar dig åt? / Magnus Olsson

      Radera
    3. Nog var mina små 'tecken' lite skämtsamma, liksom mitt förslag, men föralldel Magnus, kanske var det inte så lyckat.

      Vieslaw

      Radera
  2. Biskopsämbetet blir nog mycket konferensbord med andra chefer. Av ganska naturliga skäl. En Bo Gierz kunde göra ständiga nedslag på basplanet i skolor, på Götaverken eller Malcus i Halmstad. Han var hemma bland lågstadiebarn och gymnasister, folkskollärare i bygderna och lektorer i städerna, bland arbetare, verkmästare och disponenter (Han var f ö dotterson till L M Ericsson), han var outtröttlig som talare och utbildare och skribent.

    Dagens biskopar håller inte riktigt det formatet. Kanske får vi vara glada om de behärskar konferensborden och sociala media? Det tycks Antje göra. Gott så!

    M Gunnesson

    SvaraRadera
  3. Efter senaste veckans turbulens framträder tre tydliga behov i Sv. Kyrkan:
    1. Det behövs en ny kyrkosyn att ersätta den administrativa, som odlats i strukturutredningen, och den ideologiskt övervakande som drivs på nationell ledningsnivå. I stället en som uttrycker liv: en andlig byggnad av levande stenar med Kristus som hörnsten, en kropp med en mångfald lemmar och ett huvud, en hjord med herdar och överherde, en växtplats, en trons biotop och en glödhög med eld som värmer och drar till sig.
    2, Ett teologiskt nytänk kring vad en biskop är, en "sympresbyteros", en medpräst, där biskop och präst likt i den äldsta traditionen har del i varandras ämbeten med uppgift att uttrycka inbördes solidaritet och omtanke om hjorden, särskilt "de stilla i landet".
    3 Ett skifte från förgången myndighetsställning med hot som vapen i överhetens tjänst till en ny, säker och ömsint rättsordning i kyrkan, som ger lust att arbeta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Biskopen överskattar hjordens behov av prelater. Mt 25 är övertydligt. Får hör samman med kristusbärarna, medan de klättrande getterna går sitt öde till mötes. Det finns tre grupper i texten, två är föremål för kommande dom medan en redan är dömd, de stilla i landet. Samma sak när Kristus ligger slagen vid marken på vägen till Jerriko och samariern passerar efter prästen. Av de tio spetälska återvände endast en för att förbli i gränslandet där de som tillber i tack befinner sig. Ja hänvisningarna kunde bli fler för att söka förstå vad Joh 1:10 låter visa om det som redan fanns som blev synligt, inte fördes till. Självaste Paulus om han nu skrivit brevet till romarna låter Guds osynliga egenskaper synas, i skapelsen. De stilla i landet har alltid levt nära gräset, det som förblir grönt fast femtusende människor trampar runt i det med fokus på fisk och bröd. / Magnus Olsson

      Radera
    2. Du har rätt, Magnus, hjorden behöver inte prelater. Den behöver – som biskop Biörn också säger – herdar.

      Radera
    3. Jag har inte tänkt på prelater. För vad Joh. 10 handlar om är det bäst med ett återbesök hos profeten Hesekiel och kritiken mot Israels herdar/ledare.

      Radera
    4. Vi har EN herde, en överstepräst, och det jag säger är: vänd på perspektivet, se underifrån, det är att ORDET är överordnat, alla syner av kyrka och ämbete, och ORDET är inte blott ord om utan GUDS människovordna ord, som
      Diakonin synliggör, och i den bemärkelsen, är herdar möjliga. Det är i sak ingen skillnad på det biskopen kritiserar och det han efterlyser. Det är bara den gamla vanliga högkyrkligheten. / Magnus Olsson

      Radera
    5. Mitt svar till biskop Göran publicerades inte, förklarligt nog. Kritisera de fromma strukturernas ideal låter sig inte göras. Får nöja mig med att biskop Biörn med sin hänvisning till Hesekiel, korrigerar sig själv, gott det. Ordet står över alla kyrkosyner och dess föreställningar om ämbeten, så som Hebreerbrevet lär och Skriften tydligt visar: Guds folks räddning genom Guds försyns vilja och Guds utkorelses tillåtelse, in i staden där Gud själv är templet. Detta som den ständiga bönen utgör en försmak av, att i änglars likhet, låta sig dragas, som också Guds Kristus sade. / Magnus Olsson

      Radera
    6. Sååh! Den kulan visste var en tog, men den var överhuvudtaget inte tänkt för Magnus och jag har inget emot hans plädering för ett diakonalt perspektiv, underifrån. Men det var väl bra att det fanns en biskop som vigde! Gud är ju ordningens Gud, som S: t Paulus skriver, och inte oordningens.Det är en protestantisk, särskilt senprotestantisk, vanföreställning att det i början inte fanns någon hierarkisk ordning. Gnostiskt, mannen, gnostiskt!

      Radera
    7. Vad biskopen menar med sin slutklämm, vet jag inte men i mina öron låter det beträffande kulor mer som den ven om örat. Biskopen får ladda om och sikta bättre. / Magnus Olsson, vigd men utan nignigsreflexer eller hukande.

      Radera
    8. Ps för övrigt noterar jag biskopens läsning av St Paulus, men avstår citera Ordet när biskopen nu gör det på sitt sätt..noggrant bör nog stället både läsas och citeras. Se det som, inte en kula, men väl en knäpp på näsan. / Magnus Olsson

      Radera
    9. Skulle det vara en stor sak att jag i löpande text vände på frasen? Vi är väl inte den sortens biblicister heller. Och knäpp på bara och prostration blir det tids nog tillfälle till i himlen. Kunde vara bra att öva litet.

      Radera
    10. Jag har självklart inget emot att biskopen övar sig inför himlen. Noterade bara att argumenteringen är att ta till begrepp som gnostiskt och nu biblicism, när i sak inget sägs. / Magnus Olsson

      Radera
  4. Jag blev glad av SD s analys.Varken tonen eller innehållet var elakt utan konstaterande.Då kan man fortsätta att läsa utan onödig frustration.

    Jag betraktar mig själv som hopplöst liberal, men ärkebiskopens vattenvälling till teologi hejat av Irving och seglorianer kändes bekymmersamt.

    Det teologiska modeordet är väl kontextuell, men det var svårt att urskilja kontexten där budskapet , vilket det nu än var, skulle framföras.
    Som biskop, rör hon på sig i sammanhang, som hon lär uppleva, som hennes referensnivå.Därav chefer och andra höjdare, världsliga eller kyrkliga.

    Ändå skulle jag säga att det är inte så fel. Budbäraren är budskapet. Närvaron är predikan . Redan på 60-talet i Finland var kyrklig massmedia stolt över kyrkan ,när biskoparna hade seminarier med näringslivets toppar. Det var uppmuntrande vittnesbörd till dom troende. Vi finns med.

    Skillnaden mellan Sverige och Finland är att svenska väckelserörelserna på 1800-talet kördes ut ur kyrkan och dom blev diverse frikyrkor. I Finland stannade väckelserörelserna inom kyrkan och sedan länge det är dom som sätter agendan.Hierarkin i Finland kan inte glömma folket, hierarkin är folkets eget folk.

    Jag har nu följt Dags och några andras kyrkliga och frikyrkliga bloggar ett bra tag. Det smärtar mig att Svenska Kyrkan och frikyrkor är inbördes fragmenterad och där fraktioner attackerar fraktioner och åstadkommer missnöjets kultur. Även om det kan tolkas som försvar för det egna kristendoms tolkningens identitet är frustrationen som projiceras inåt diaboliskt förintande för visionen att i Hans hus finns det många rum och att kyrkan är ett ekosystem där alla ängens blommor skall växa sida vid sidan.

    Jag känner bra många präster och pastorer och vart enda en är djupt kristna .Dom delar inte varandras kristendomstolkningar, men det gör dom inte mindre kristna. Så många kämpar med sitt kallelse och försöker hitta en andlig hemvist någonstans.
    Biskoparna är och lever i samma atmosfär och hur skall dom har messianska hållning och orden ? Dom kommer ju från nutidens gudlösa värld där vardagsmänniskan har ingen som helst känsla för kristen kultur . Att vara biskop i nutidens Sverige, måste vara en av dom hopplösaste uppdrag som finns. Dom behöver en barmhärtig hållning lika väl från den fullvuxna församlingen som dom skall guida.

    Det är fel att tänka att kyrkan och biskopar är onda. Mänsklig svaghet är inte heller lika med det onda. Och det , svaghet, kan inte botas med svavelpredikan.

    Hur det skall göras återstå att upptäckas. Avvaktan på det, är dom liberala dygderna tolerans och strävan för förståelse bra att ha.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket SD? Har SS, i sin okunskap och revolutionära anda, bytt namn och "gradbeteckningar"?!
      /Antony

      Radera
    2. Se hur de älskar varandra. De skarpa motsättningar som finns mellan olika fraktioner inom Svenska kyrkan saknas inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Svenska kyrkan borde kanske dra lärdom av hur systerkyrkan på andra sidan Östersjön hanterar mångfalden.

      Radera
    3. Finländsk konformism har väl aldrig lett någon till sanningen?!
      /Antony

      Radera
    4. Antony , jag beklagar skrivfelet med skjuter inte du med onödig grov kaliber?

      Radera
    5. Han försöker öva sig hantera en artilleripjäs som egentligen är för tung.. Han kanske skulle lära mer av Magnus Olsson som sticker med skarp värja? De två skulle man kunna ställa på ett eget fält.

      Radera
    6. Får tacka anonym för lusten och behovet att släpa mitt namn i smutsen. / Magnus Olsson

      Radera
    7. Min poäng var väl snarare att den "finländska konformismen" är förhållandevis obefintlig, eftersom man tillåter en större åsiktsmässig mångfald inom kyrkan. För övrigt tror jag knappast att inomkyrkliga gräl leder någon till sanningen, som ju är Kristus själv.

      Radera
    8. Kan man som svenskfödd kristen begära asyl i Finland av religiösa skäl? Och komma i åtnjutande av finländsk kyrklig tolerans, finländsk skola och finländsk sisu på arbetsmarknaden? Dessutom slippa allmänt svenskt pekåtryck?

      Det känns frestande!

      Vieslaw

      Radera
  5. Tack för värdefull eftertanke, ett ämne för ändlös bearbetning?
    Jag kan undra om man ändå inte måste säga att Antje Jackelen är i en "samtid" som Giertz en gång var. Problemet är att hon ska bli begriplig som också Giertz försökte bli för de gammaltroende, men som han aldrig blev(?). Först för barn och barnbarn... Giertz köpte modernismen i sin vetenskapliga form. Jackelen köper postmodernismen i sin vetenskapliga form(?) Hon gör dock misstaget att hon försöker få ihop dessa sammanhang med tidsbegreppet som sedan 100 är relativiserat. Svenska m.fl. vetenskapsmän/kvinnor fascineras nu därför att hon tar i ett av favoritbegreppen. Fysiker kanske kan erkänna henne för att hon just läst in sig lite grand. Problemet kommer när detta ska kommuniceras utifrån (gamla) psalmer och utifrån ett kyrkligt sammanhang som faktiskt tror att ordet och saken står i direkt beroende och att tidstanken inte är helt orimlig. Här möts "protestanter", "katoliker" och "ortodoxa" i oväntade kombinationer. (Tror dessutom att hon använder Ricoeur fel.)
    Jag tror inte att ungdomarna har svårt att följa henne därför att de inte har några förväntningar på ett språkets bärighet och konsistens. Den kunskapsteoretiska relativismen är antagligen en av de mer svårknäckta nötterna i det svenska skolsystemet. (Ingen kan neka att en sådan existerar men först måste barnen få lära sig skilja mellan och skriva orden och meningarna. Sedan kan vi trolla med definitioner.) Och konvertiterna tror att Rom ska definiera det åt dem.
    Problemet kommer när hon ska relatera sig till fäder och bekännare. Där lär hon få problem med att få kontakt. Frågan är väl om hon inte redan har förlorat kontakten med den kommande samtiden. Den ska man som bekant undvika att gifta sig med... Från en modernistisk (realistisk) Aristoteles till en mer postmodernistisk Augustinus?
    Frågan är väl om hon kommer att driva utfrysningen vidare eller om hon skulle kunna tillåta sig (som kvinna!?) att värdesäkra traditionalisters existens? Det är inte omöjligt för henne att markera att hon vill se till att det även finns präster i framtiden som driver hedervärt församlingsarbete och att de får biskopar. Kan man säga att hon nu ser till att Lund får en mer traditionell biskop?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Profilen i KT verkar gjord för 'domprosten' Hermansson. Är det dags att med små varningstecken börja notera ev tveksam kristen identitet i den kyrkliga 'hierarkin'?

      Vieslaw

      Radera
    2. Svkys "episkopat" är sedan länge fördärvat och innehåller idag endast en administrativ uppgift som stiftchef!
      /Antony

      Radera
    3. Det är inte otänkbart att Antje Jackelén har en agenda liknande den som Anonym beskriver. Att visst puffande för Tyrberg "von oben" förekommit, verkar troligt. I så fall bör den liberalprogressiva, dominerande gruppen i SvK kanske börja omvärdera "sin" ärkebiskop. Hon är kanske inte det användbara verktyg man trodde sig ha i handen?

      KJ

      Radera
  6. Alla kommentarer som kommit in har publicerats!

    SvaraRadera
  7. Jag har läst det man kunde finna på Lunds stifts hemsida om Antje Jackelén i samband med ärkebiskopsvalet. Nu har jag även läst Brogrens recension av hennes doktorsavhandling om tiden och evigheten. Jag läste de utdrag ur doktorsavhandlingen, som fanns på nätet. Det hade jag kunnat skriva själv. Detta dock inte menat som ett beröm eller instämmande. Jag hade väntat att man av en person som har skrivit en doktorsavhandling i ämnet och har undervisat i ämnet tro och naturvetenskap vid ett universitet skulle tillföra något som jag inte redan visste eller hade kunnat klura ut själv. Jag upptäckte även att det saknas uppgift om någon naturvetenskaplig utbildning i hennes CV. Det hade varit intressant att läsa något av en teologi med dubbla doktorsgrader, en i teologi och en i fysik. Under flera år under slutet av hans levnad hade jag många samtal med en person, som har en licentiatexamen i fysik, med speciell inriktning på atomfysik och astronomi. Jag blev då varse vilken mängd litteratur som finns av världsberömda forskare inom dessa ämnen om "gränsområdet" mellan naturvetetenskap och teologi.

    Väl medveten om sina begränsade fysikkunskaper, som han skriver, har Brogren låtit en naturvetare läsa motsvarande avsnitt i Jackeléns doktorsavhandling. Efter inledande beröm om "bra sammanfattning av relativitetsteori och kvantfysik på ett lättbegripligt sätt", avslöjas betydande kunskapsluckor hos Jackelén om sådant som man måste ha en gedigen naturvetenskaplig utbildning för att förstå. Hennes kunskaper i ämnet verkar mer tillhöra allmänbildningen hos naturvetenskapligt intresserade personer, som inte själva är naturvetare.

    Man för närmast uppfattningen att hon har haft problem med invändningar mot religionen från debattsugna naturvetare med en ateistisk grunduppfattning. Jag fick samma uppfattning om KG Hammar, när jag ögnade igenom hans bok "Jag har inte sanningen - jag söker den". Båda försöker de på något sätt fly besvärande frågeställningar från ateister genom att fly från de teologiska problemen genom att göra om teologin.

    Brogren skrev någonstans att det är synd att Hedenius inte finns kvar i livet, eftersom han var en skoningslös kritiker mot sådana omgörningar. Trots Jackeléns intresse för andra religioner, utgår hon hela tiden från kristendomen, när hon diskuterar förhållandet mellan religion och naturvetenskap, skriver Brogren. Jag vet att de forskare, som närmat sig detta gränsområde från andra hållet, det naturvetenskapliga, inte begränsat sig till en religion, utan lämnar öppet vilken religion som har rätt, om det finns en Gud.

    Kanske har Jackelén, trots sin fokusering på kristendomen i sin avhandling, påverkats av denna "öppenhet" när hon inte har kunnat svara på frågan om Jesus eller Muhammed ger den sannaste bilden av Gud.

    Jag beklagar att Hedenius inte fick som han ville, när han ville lägga ner de teologiska fakulteterna vid de statliga universiteten. Teologistuderandes iver att göra teologin till en vetenskap i naturvetenskaplig bemärkelse i stället för en lärdomstradition, har öppnat dörren för nygnosticismen. Precis som naturvetenskapen ger oss ny kunskap om naturen tror man sig genom att göra om teologin till något slags gudsvetenskap kunna vinna nya och tidigare okänd (även för Jesus själv?) kunskap om Gud.

    Eftersom det ännu inte har uppfunnits något vetenskapligt instrument varmed Gud kan studeras, blir studieobjektet det egna känslolivet. Vilket förutsätter att teologerna har ett mycket rikare känslovi än de vanliga kyrkomedlemmarna. Det är ett navelskåderi, men det är bara akademikernas egna navlar som är intressanta att studera.

    Ordet bota var ursprungligen inte en medicinsk term, utan är en böjning av substantivet bod. Man skulle återställa det som man hade stulit ur någon annans bod. Bota har en mer allmän betydelse att ställa till rätta. Syndaren blir rättfärdiggjord genom förlåtelsen, men bör själv om möjligt reparera (genom botgöring) den skada han åstadkommit.

    SvaraRadera
  8. +Biörn: "Gud är ju ordningens Gud, som S: t Paulus skriver, och inte oordningens."
    Paulus själv var en människa inte Gud. Gud har sin egen "ordning", den ordningen är Hans Kärlek. Människor skapar sina ordningar och makthierarkier och människan Paulus tekster är användbara för den som vill att försvara sådana. I Guds namn och på själarnas bekostnad, tyvärr.
    Låter det gnostiskt?

    En anonym en

    SvaraRadera