söndag 3 april 2016

Negativa klerikala krafter

Lugn, det är söndag och då ska det bli snällt.

Jag ska förresten gå i barndom i eftermiddag. Hembygdsföreningen bad mig berätta om min barndom och ungdom i Moheda. Så gammal är jag. Å andra sidan skrev jag berättelsen I väntan på memoarer från Moheda år 1994 (serien Memoria nr 8 1994) - också det på begäran, men då var det Kulturföreningen Memoria och Willy Jönsson.  Ska jag upprepa mig eller kan den som skrev något för 22 år sedan upprepa sig? Omslagsbilden på min berättelse är ett flygfoto över Moheda från 1957. Samhället har blivit annorlunda. Torkeplan är borta. Det var där hemmafruarna sommartid torkade tvätt. Vid Fårakullen finns hus, och kullen är alls inte så skrämmande hög som den var när vi åkte skidor där.

Nu ska det vara snällt, men det är uppenbart att det fanns ett Moheda och finns ett annat nu. Ungefär som med Svenska kyrkan. Det gäller att förstå vad som är livets variationer och vad som är det dödsmärkta och varför det inte kommer att överleva ens med konstgjord andning.

Nu kommer Stasifrågan upp i tidningen Dagen. Biskop före detta Johansson kan inte riktigt svara på frågan om stiftets symposium gick till botten med ämnet fast rapporten Som i en spegel, Växjö stift  gavs ut 2015. Det gjorde det förstås inte. Ett forskningsarbete pågår i Kyrkans Hus. Det kommer inte heller att ha fått "hela bilden klar", för att använda ett uttryck biskop Sven Lindegård ofta brukade. Men ämnet är forskningsbart: hur var det med Stasi-infiltrationen i Svenska kyrkan?

Nog kan en del överraskningar dyka upp. Som när det nu visar sig att Christoph Ehricht, som medverkade vid symposiet i Växjö var IM Ingolf Seidel. Ehricht är född 1950, reste till Växjö med de östtyska grupperna och blev Stasiagent år1985. Visste inte stiftet det? Hade ingen läst Ehrichts akt hos Stasi? Nej, naturligtvis inte. Stiftet började en kartläggning med detta symposium. Jag tror förresten inte att Kyrkostyrelsens beslut att begära kopiorna om Radler från Stasiarkivet, bortemot sju kilo, någonsin effektuerats, men det kan efterfrågas. Byråkratin vet att understundom tappa bort styrelsebeslut.  Jag säger inte mer. Det är söndag och bloggen ska vara snäll. Men det finns en risk att det finns intressen som inte lockas av att det forskas i ämnet. Kommer Aleksander Radler verkligen att skriva sina memoarer? Eller var intresset för Stasi något som flammade upp några år och så blev det egentligen inte så mycket klarhet, allra minst klarhet om det som styr in mot Svenska kyrkan?

Biskop före detta Johanssom säger att han verkligen skulle vilja sätta sig ner och prata med Ehricht. Vad ska man säga om det? "Åk och hälsa på då!"Jan-Olof Johansson skulle kunna lägga några viktiga pusselbitar, han som var ansvarig för kontakterna med Greifswaldstiftet. Jag var aldrig med men listorna på resenärerna till DDR kanske vi skulle ta fram. Det enda jag kan berätta är att jag en gång ringde stiftskansliet och i växeln bad att få bli kopplad till "Stasi-Johansson". Jag kopplades just till Jan-Olof. Det hade några av oss glädje av länge. "Glyttigt" säger man om ett sådant beteende.

Nu kan det sägas att det inte bara var i DDR som det fanns "negativa klerikala krafter" och sådana krafter som "potentiellt" var detta. Delegationsbesök från Sverige. Men jag gillar uttrycket. Smaka på det: "Negativa klerikala krafter". Det sätter ord på kyrkosystemets sätt att se på somliga präster också här i Sverige. Hur ska man få stopp på sådana? "Beruftsverbot" är utvägen, några nya ska inte komma och de gamla ska trängas tillbaka och politiskt-negativa grupper ska förhindras från att få fäste i kyrkan, som det hette i DDR. Detta var Ehrichts uppgift. Vad ska vi säga om Svenska kyrkan? Ett stillsamt: "Es gibt Ähnlichkeiten." Det finns likheter. Men det ska jag inte skriva om nu. Söndag, ni vet!

Det gäller att ta vara på berättelserna i tid, dvs när de fortfarande kan berättas. Annars blir det möjligtvis ett framtida historieskrivande på annan nivå med färre möjligheter till inblickar men kanske med bättre möjligheter att förstå perspektiv och upptäcka mönster som var svåra att se i samtiden. Vad vi gör nu, när vi berättar och lägger i arkiv, blir resurser för dem som i framtiden vill reflektera över det som blev.

Jag ska kanske ge ett söndagsexempel.
I Svenska Dagbladet fördes en debatt om "Fädernas kyrka" och i inlägget "Skilsmässa - och kyrkan försvinner" (SvD 1/2 1988) beskrev Kyrkonämnds- och kyrkofullmäktigeledamoten i Norrköping Bengt Olof Dike hotande konsekvenser. Frivilliga insamlingar skulle inte räcka för att avlöna personalen. "Inget annat än beskattningsrätten kan ge och garantera den framtida existensen av en folkkyrka från söder till norr och från öster till väster." Hade det inte varit söndag, hade man kunnat fråga om den lösning som blev då var den kloka? Kyrkoavgiften tas upp med skatten. Alla glada? Vill ni ha ett exempel till?
Samme skribent beskriver i Smålandsposten den 3/3 1984 hur införandet av ett ombudsmöte vid sidan av kyrkomötet innebär att en skilsmässa mellan stat och kyrka "plötsligt är genomförd". Detta skedde mot församlingarnas vilja och "församlingarna utgör ju svenska kyrkan - är kyrkans verkliga huvudmän!"
Ledsen, Jesus. Så kan det gå!
Arkivstudier ger insikter. Också om de negativa klerikala krafterna. 1984 var det bland andra synodanhängarna, kvinnoprästmotståndarna och vissa centralt placerade lekmän och tjänstemän.




6 kommentarer:

  1. -Negativa klerikala krafter - men vilka är de egentligen?

    Från Moheda 1957 på, utbrister säkert bloggaren för sig själv i den kyrkohistoriska nostalgiska dröm han plötsligt förväntas få då årtalet kommer upp, till skilsmässan mellan kyrkan och staten. Och även Växjöstiftets DDR-kontakter.

    1957 års kyrka, där endast manliga präster gjorde sig besvär, är borta. Sörjd och saknad av bloggaren, signaturerna HH, några fler kommenterande bokstavskombinationer och damen med enbart förnamnet redovisat, Elisabeth.

    Det flerhundraåriga kyrka-statäktenskapet är också sönderslaget, sörjt av desto fler, bland andra undertecknad, som mycket riktigt varnade i ovan apostroferade artiklar - och varnade med rätta utan efterföljande ånger eller önskan att ta tillbaka det skrivna. Min, och många andras, reaktion mot de genomskinliga försöken att bunta ihop alla kyrkans församlingar till en huvudman och jämföra dem med exempelvis Kyrkans ungdom (två lika storheter) var ju synnerligen berättigad. Och, bäste bloggare som var med om saken, ombudsmötet försvann ju nästan lika snabbt som det kommit till världen - samma personer i två beslutsfigurer! Nej, sådant trixande passar inte i kyrkan!

    Negativ klerikal insats att påvisa och reagera mot ovanstående? Nej, bort det.

    Negativ klerikal insats att år 2000 kräva ett djupgående forskningsprojekt mot kyrkan och kommunismen, där kyrkan och DDR var en del? Men vad hörde mitt och alla andra ombuds öra i den långa debatt, som föregick avspisandet av motionen? Jo, en icke okänd ledamot, förvisso erkänd som åtminstone en teoretisk begåvning och med obestridlig verbal produktion, vägrade nämna namnet på en kyrkoherde, vilken han sade sig känna. Detta nyttade inget till, samtidigt som det inte spelade någon roll att en viss biskop från Växjö hade rest några gånger mellan denna metropol och den dåvarande kommuniststaten DDR. Orden från denna person, nu anlitad av sin orts hembygdsförening, finns prydligt nedtecknade i KM:s diskussionsprotokoll, vilka jag gjort mig besväret att få kopierade för utläggning i ett stort antal exemplar vid DDR-symposiet i Växjö häromåret, talar sitt tydliga språk. Kyrkoherdens namn var Aleksander Radler

    Man skall gå till arkiven, hr bloggare. Jag håller med: dessa kollektiva minnen kan ibland ge belysande exempel på helomvändningar, s k kovändningar, i åsikter. Exempelvis vittna om när ledamoten DS kom till insikt om att han år 2000 begick ett stort misstag, när han med diverse ohållbara eller alls ej befintliga sakargument motsatte sig ledamoten BOD:s motionsförslag.

    Men jag är inte långsint utan välkomnade förstås med glädje resultatet av kovändningen: ett ehuru lokalt men icke desto mindre forskningsprojekt om kyrkan och kommunismen. Och ett givande seminarium, där initiativtagaren själv, DS, höll en förvånansvärt låg och klädsam profil och lät andra spela huvudrollerna.

    Skall vi månne nu iscensätta ännu ett nytt forskningsprojekt, om vilka de negativa klerikala krafterna VERKLIGEN är? Det har åtminstone undertecknad inget emot. Båda vad gäller kyrka-statfrågan och kyrkan och kommunismen.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
  2. Vad är problemet med STASI och SvK? Att det möjligen fans "agenter" vilka rapporterade till DDR om tillståndet i svenska kyrkan? Sen då? Om kyrkan var så pas intressant för STASI då borde man känna sig stolt över att bli bekräftad som en institution med något viktigt att säga i det internationella ideologiska kampen om världsherraväldet.

    Att DDR höll ett öga på SvK är intressant, men ännu intressantare är att några möjliga kyrkliga svenskar gick med på deras spel. Vad var det som kunde motivera dom? Vad var det Högre Goda som dom trodde på?

    Att några präster i DDR var agenter , förvånar mig icke. I en totalitär stat är ensam som svagast.Det behövs inte mycket att skrämma en enskilde, även sådana som är bered på att bejaka möjligheten till martyrskap. Kan man offra familjen tex ?

    SvaraRadera
  3. "Die Partei Hat Immer Recht"...Och vår egen "RödGröna" sörja, så likt DDR, i regeringsställning - Ja, de kan minsann sätta dit de oliktänkande i svk. Se på hur dom försöker att kväsa bloggpappan - Det är så ruttet i Sverige nu...

    Magdalena Isaaksson

    SvaraRadera
  4. Vem är propagandaminister i
    Bananstaten Sverige.

    Karl-Alfred
    .

    SvaraRadera
  5. The return of the 1970´s3 april 2016 kl. 15:45

    Man kan undra vad de gamla DDR-agenerna och medlöparna inom den svenska kristenheten gör nu, när inte DDR finns längre. Har de ruvat färdigt på sina ägg (skolat upp en ny generation, som inte kan spåras tillbaka till gamla kommuniststater) eller har de skaffat sig nya herrar att tjäna?

    Det är väl inte otänkbart att man har trätt i kalifatets tjänst och värvar stöd för otukt inom den europeiska kristenheten? ???? Extrema islamister gillar väl inte otukt ???? Nej, men med en dekadent kristenhet kan man ju framställa sin egen förvridna version av islam som ett under av renhet. Och på så sätt värva proselyter. Och dessutom är mans säkert övertygad om att Allah ska straffa de otuktiga, och på så sätt bereda väg för jihadisterna.

    Att ett hbtq-nätverk har tagit över och "öppnat upp" KD har vi läst. Men nu framkommer att ett annat (?) hbtq-nätverk håller på att ta över Jehovas vittnen. Men ledningen i JV förstår inte att det bara handlar om rätten att älska vem man vill. Och dessutom bortser JV-ledningen från att bibeln säger att Gud är kärlek.

    Ju fler du älskar med, och helst samtidigt, desto mer gudomlig blir du. Jesus loves porn, som det heter i sexbranschens marknadsföring. Det är väl queer? I vems ledband går de gamla DDR-agenterna, och deras unga adepter?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Längtan efter renhet återkommer säkert. Iakttagelsen att kristendomen då kommer att blandas samman med vår tids nihilism och liberala sexualsyn och rent av ges skulden för denna, ligger snubblande nära. Om islam kommer att bära framtidens renhetsideal, är dock ovisst.

      Kyrkan tycks satsa på gårdagens lopp. Inte mycket vinst i det?


      Lars Jensen

      Radera