söndag 2 juli 2017

Ser ni tecknet på vad då?

Signum betyder tecken. Jag kan svänga mig lite med mitt latin. Jag svänger mig med lite grekiska också, när jag denna söndag predikar som kyrkoherde i Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd. Jag håller på och avslutar denna tjänst under juli. Men jag undrar om jag egentligen håller på med något som är i enlighet med kyrkoordningen. Får jag inneha rangen "kyrkoherde" eller vill någon legalist göra mig rangen stridig?

Nu kan rangen kyrkoherde i ett litet och i någon mening förgätet pastorat i de gamla gränstrakterna kanske inte anses vara så hög. Det är skillnad på att bli kardinal. Jag läser alltså tidens tecken, Signum, och det är som vanligt jesuitpatern och professorn i religionsfilosofi Jonsson, som hjälper mig till nya insikter.

När pater Jonsson skulle begrava Per Mases förkunnade professorn, att Per satt och tittade på begravningsföljet i Rättviks kyrka. Då begrep jag att den förmågan torde betyda, att Per kunde följa verksamheten på Berget och se personal och gäster i alla slags situationer. Jag fick i vart fall inte klart för mig när detta en döds seende på gamla kompisar, släkt och fiender upphör. Jag hade förstås, för jag är inte religionsfilosof, aldrig ens tänkt tanken. På mitt grovhuggna sätt tänkte jag, att när jag är död, är jag död och följer inte det gamla livet med dess vedermödor och glädjeämnen. Det är just detta som är att vara död. "Men vad vet väl jag, gamla fnask?", som farmor sa.

Nu slår pater Jonsson till igen. "Den svenska ekumeniska kartan ritas om när kristenhetens ranghögsta företrädare i landet inte längre residerar i Uppsala utan i Stockholm."

Vore det något med de kristliga tidningarnas journalister - eller andra murvlar - ringer de i morgon till Det Konungsliga Hovet för att kolla hur ranglistan till kungamiddagar ser ut hädanefter. Kommer Anders före Antje när det ska dineras vid den konungsliga taffeln? Endast inskränkta biblicister tänker nu på Jesus. Matt 18:1-5. Journalister brukar inte vara inskränkta biblicister. Minns också att ärkebiskop Anton Niklas Sundberg flyttade om i placeringen: "Anton Niklas kan ni sätta var fan ni vill men Svea Rikes Ärkebiskop sitter här."

Jag gläds denna söndag över att ha fått en inblick i romersk-katolsk mentalitet: Den Ranghögste. Lite finare är dom allt, de romerska. Jag är glad över att vi som följt kommentarerna på Bloggardag redan i rikt mått fått denna insikt, men alltså glad över att den bekräftas. Denna glädje modifierar mitt grundläggande ogillande av de konvertiter, som inte med ett ord öppet kan tala om hur de katolskt sinnade i Svenska kyrkan behandlas av dem som makten haver. Då är det tyst. Nu gläder vi oss med de glada. Det är bibliskt.

Jag har likväl inte fattat den omoraliska tystnaden. Väldigt många vet hur ohederligt det går till i Svenska kyrkan och hur maktapparaten sorterar ut, hur grundmönstret med lögnen som vapen och sveket som verktyg är fast etablerat, men de romerska katolikerna säger inget. Ingen, inte ens Den Ranghögste, har skyndat fram, när Stefan Löfven ska ha alla präster att viga samkönat. Skulle det kunna vara så, att Den Ranghögste där uppe får känna hur vindarna blåser om hans stift betraktas som användbart politiskt eller farligt politiskt? Kan de romerska katolikerna bli behandlade som de evangeliska katolikerna i Svenska kyrkan? Inte vet jag. Men tystnaden har jag föraktat, tills jag nu inser att den är en tystnad från högre höjder, en ranghög tystnad som sätter sig över småttigheter av det slag jag nämnt.

Nu är det söndag och bara muntert (Jesus har verkligen uppstått!), men det finns gott om före detta präster i Svenska kyrkan som blivit romerska katoliker och inte lyft ett finger för att försvara oss och öppna folks ögon för det ohederlighetens kyrkosystem de underhåller. Jag begär inte att vi ska gå fria från kritik, men vi borde inte årtionde efter årtionde utan försvar bli beskyllda för sådant vi i all mänsklig svaghet dock icke är. Jag tänker inte illa om dessa ex-bröder längre. De är helt enkelt närmare Den Ranghögste och lägger det gamla bakom sig. Så bra att det kommer en söndag varje vecka när man kan bli snäll och förstående igen.

Jonsson tittar sig omkring och försöker tolka tidens tecken. En del undrar han över: "Vilka konkreta följdverkningar detta (att Den Ranghögste finns i Stockholm, DS) kommer att få återstår att se, men på något sätt får övriga samfund lov att förhålla sig till det faktum att det plötsligt står en elefant mitt i den svenska ekumenikens finrum."

Vad går Jonsson på? Den Ranghögste som en elefant! Men den filosofiska bilden (en metafor kan man anta och inte en beskrivning av Den Ranghögste, får vi hoppas) är en mixtur av två elefantbilder. Den ena elefanten i porslinsaffären, den andra elefanten på muséet. Den första elefanten krossade porslin, den andra elefanten var den som den nyfikne inte såg skymten av. Detta ger ett preliminärt svar på den religionsfilosofiska frågan.

Med elefanten i ekumenikens finrum finns det tre alternativ:
1. man sopar krossat porslin och försöker få ut elefanten  ur rummet (hur nu det ska gå till - locka med banan eller ringa efter min vän elefantmannen Tomas i Borås Djurpark?)
2. man lägger alls inte märke till elefanten  eftersom det är de små detaljerna som tar all uppmärksamhet eller
3. man tar sig därifrån innan elefanten trumpetar, sätter sig på bakhasorna eller, i värsta fall, uträttar sina storslagna behov.

Jonsson fortsätter: "Medvetandet om att ens samtalspartner inte bara formellt utan också reellt är en möjlig framtida påve kommer att sätta sin prägel på relationerna." En gång i tiden var också Leo X en framtida möjlig påve, sedan blev han i samtiden en omöjlig påve. De evangeliska katolikerna faller kanske inte lika lätt som professor Jonsson i den påvliga farstun. Vi generar oss inte att vara familjära med påvarna Bengan och Frasse och så har vi till dessa två fått kardinalen, Den Ranghögste.

I Göteryd, Pjätteryd och Hallaryd får Den Ranghögste dock icke vara kyrkoherde. Där håller man sig med mig. Min välsignelse smäller lika högt som Den Ranghögstes för den delen, för det är i båda fallen Herren som välsignar.




68 kommentarer:

  1. "Det är bara som så att ni får acceptera den ordning ni har med kvinnliga präster. Tig och lid eller kom till oss. Konvertera, dumskallar!"
    Jag låtsasciterar, men så har jag uppfattat katolikernas budskap till oss.
    Men jag kan ju inte konvertera! Jag känner mig inte hemma där! Och jag känner mig inte alltid längre lika hemma i Svky! Det är ett lidande jag får leva med varje dag. Det gnager i mig och har så gjort i många år. Och det är inte annat att göra än att låta det gnaga.
    Det är så jag har det, och vem bryr sig?/M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lidande kan väljas bort. Tänk positivt! Det kunde varit värre. Lite självbedrägeri gör livet lättare att leva. Skarpsyn och sanningskrav gör det outhärdligt.

      Att tiga, om du nu väljer att fasthålla vid din asociala uppfattning, är ett måste. Inget samhälle tolererar hädelse eller avvikande religion/värdegrund i grundläggande frågor. Endast barn och dårar säger sanningen och avslöjar sina egentliga tankar för omvärlden. Priset kättaren måste betala blir högt.

      Kanske bäst att "tänka om" innan det är för sent?

      POM

      Radera
    2. Alphadeltagaren2 juli 2017 11:40

      Jag håller med M.

      En reflektion, bara.
      Finns det konvertiter på andra hållet? Jag har veterligen aldrig träffat några fd katoliker som gått till SvK.

      Däremot var säkert över hälften av dem jag träffade - när jag rörde mig i SvK - uppvuxna inom frikyrkan. Det verkar enkelriktat? Det måste bero på något, det borde få följder också, i synen på saker och ting.

      Med reservation för att fenomenet kan vara lokalt.

      (Eller temporärt? Vissa pastorer och präster verkar vara mer magnetiska än andra och drar till sig folk. Det är ju dock opålitligt att välja hemvist efter en herde. Plötsligt har de stuckit, befordrats eller om det är i SvK: kragats av eller sjukskrivits.

      Radera
    3. "Tig och lid" : Ja fy sjuttsingen vilket lidande! Att vara tvungen att utstå kvinnliga präster.

      Radera
    4. Det är inga problem för mig att vara tillsammans med människor som är av annan uppfattning än jag. Det är kyrkans förfall som stör mig och tar ner min livsglädje, för jag vet hur det kan vara när kyrkan fungerar som den ska. / M

      Radera
    5. Christer, präst2 juli 2017 14:41

      Alphadeltagaren: Ja, det finns sannolikt konvertiter även åt andra hållet. Jag känner i varje fall till en, lekman,som ofta hjälpte mig med stor trädgård, husrenovering osv, andlig sökare - som av outgrundlig anledning drogs till Rom, hade rysligt svårt att bli accepterad där enligt egen utsago pga deras dömande syn på allt och allting. Hans homosex var dock inget problem där. Han fick gå länge i "undervisning", som inleddes med att han inte fick mottaga sakramentet i Sv Ky - och som ännu inte "konfirmerad" i RK-kyrkan inte heller fick göra det där, - och jag tror det rörde sig om ett par år innan han meddelade att han efter minst 2 års uppslitande och animerade samtal med en diakon där upptagits som Romersk Katolik. Han har nu lämnat RomKat kyrkan, ställt upp i val till kyrkofullmäktige inom Sv Ky, lämnat den tilldelade posten efter kort tid, - och trivs nu i Sv Ky "för där är så högt till tak..." Han har dock kvar det sinnelag han fick inom RomKat-kyrkan (som han inte hade innan), att blir man motsagd då tolereras detta inte, så när jag ville veta mera ingående vilka "friheter" han nu tyckte sig äga inom Sv Ky - avslutade han kontakten. Om han nu är undantaget som bekräftar regeln vet jag inte, - men uppenbarligen finns de!

      Radera
    6. Alpha - Jag vet åtminstone en svensk präst (vet inte om han ännu är i livet) som konverterade till RKK efter beslutet i ämbetsfrågan, men som efter några år återkom som präst i SvK. Möjligen hade han förespeglats att få bli präst i RKK, men när så inte skedde återvände han.../Paul

      Radera
    7. Alphadelagaren2 juli 2017 18:08

      Christer, präst
      Intressant. Lite konstigt, men intressant. Det verkar vara högre tröskel och lägre i tak i RomKat, då. Både här och i Pauls exempel verkar det ha gått lättare ut än in, kanske är tröskeln lite avfasad?

      En smula avis kan man ju bli på att en diakon har avsatt tid till att prata med vederbörande. Flera samtal under två år är inte dåligt. Den tiden har inte våra präster/diakoner, mina frågor om tro och dess följder möttes med att "det löser sig, du är ju redan döpt". I mina mörkaste stunder tänker jag att det kanske varit bättre om jag varit odöpt, då hade jag ju representerat en "Kyrkpeng" och blivit mer intressant.

      Paul
      Det borde finnas många teologiska svårigheter för någon som kommit tillbaka, efter sejour i annat samfund. Det låter så enkelt. Nästan lite provocerande, men jag vet inte varför.


      Radera
    8. Jag känner en rätt ung man som gått från RKK till ett av de samfund som fortf kallas frikyrka.
      En mycket bibelbeläst o traditionellt troende som inte trivdes med det RKK hänvisar till "tradition" o som han såg inte stämde med Bibeln om jag förstått rätt.
      Eva H

      Radera
    9. Alpha - Ja, men jag kan tyvärr inte redogöra närmare för hur denne "återvändare" resonerade. Jag tappade kontakten med honom när han "återvände", och han är numera avliden. Som jag kände honom, hade han en tydlig identitet som högkyrklig församlingspräst, parad med en "frejdig" framtoning som gjorde honom mycket populär bland ungdomar. Jag TROR att han konverterade i förhoppningen att kunna bli präst i RKK (jag tror t.o.m. att han förespeglades en sådan möjlighet vid konversionen), och när detta inte gick (förmodligen bl.a. därför att han var gift; frun var f.ö. "född katolik"), så var hans personliga prästkallelse viktigare. Han kom att under resten av sin aktiva tid tjänstgöra i ett slags "fristående ungdomsverksamhet" i en församling utanför Stockholm, där han blev en viktig person för många ungdomar, men han återkom aldrig till någon "traditionell" prästtjänst. Det finns nog många personliga öden av intresse bland de många präster som avgick i spåren av ämbetsreformen, men på den tiden hade man väl ännu inte börjat intressera sig för "avgångsintervjuer"./Paul

      Radera
    10. Prästen Pär Parbring i Lule stift tror jag har gått från romersk-katolska kyrkan till svenska kyrkan.

      Radera
    11. Alphadeltagaren2 juli 2017 21:41

      Det borde man. Intressera sig för grunderna för avgångar alltså. Där hade man nog hittat en och annan röd tråd.

      Radera
    12. Se där, två-tre exempel på några som lämnat Katolska Kyrkan. Christer "präst", ljuger (eller är allmänt Svky-obildad) om att man måste vara konfirmerad katolik flr att ta emot eukaristins sakrament, Eva H refererar till en stackare som trodde att han blivit garanterad en katolsk prästvigning (jag vet att kraven för att bli "präst" i Svky är ytterst mediokra, så det blev väl en chock för den protestantiske pastorn).

      Antony

      Radera
    13. Alphadeltagaren3 juli 2017 07:45

      Andreas Holmberg
      Intressant. Eftersom vi (gemene man, icke-teologer) inte vet vad som skiljer och dessutom får lära oss att koncentrera oss på likheterna så vore det av intresse att faktiskt få veta skillnaderna. I skolan lärde vi oss att katoliker har satt en påve mellan sig och Gud och att de tror på en skärseld som inte är bibliskt förankrad. Typ. Lite magert. Det är dags att skärpa upp kunskaperna.


      Radera
    14. Antony,
      i så fall är det konvertiten som ljugit, inte Christer präst. Han återger bara vad konvertiten berättade.

      Det verkar för övrigt som om det går till på lite olika sätt när folk konverterar. En del blir upptagna efter bara kort tid medan det tar längre tid för andra. Kanske det går lite olika till beroende på vilka förutsättningar man har.

      Radera
    15. Elisabeth, det här du kanske rätt i, men man behöver inte vara konfirmerad för att få ta emot eukaristins sakrament, så historien är inte så trovärdig.
      Antony

      Radera
    16. Antony - en stilla undran...
      Var skrev jag att han ville bli präst? Mannen ifråga har vad jag vet ingen som helst önskan om det.
      Kanske förvånar dig men det finns rätt gott om mycket bibelbelästa/-kunniga o trad. troende som inte har minsta åstundan bli präster vare sig här eller där.
      Eva H

      Radera
    17. Antony - Var försiktig med att anklaga andra för lögn! Det stod faktiskt citattecken kring "konfirmerad" i inlägget; kanske var det något annat än "bekräftelsens sakrament" som avsågs.../Paul

      Radera
    18. Antony,
      kanske är det fråga om begreppsförvirring. Jag kände personligen konvertiten i fråga och har svårt att tro att han ljög.

      Radera
    19. Ja, jäklar, vad protestanterna nu känner "konvertiten" (som uppenbarligen inte fann sin sanning i den Katolska och Apostoliska Kyrkan, utan valde ett högavlönad jobb i det postkristna samfundet).

      Det är tragiskt då lön och ordning står över sanning och samvete!

      Antony

      Radera
  2. Jag är visserligen inte någon präst, men nog har jag offentligt försvarat mina gamla vänner i SvK efter det att jag sökte mig till Katolska kyrkan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är bra Leo. Du är en trogen vän. Och präst i det allmänna prästadömet (han har ju gjort oss till både kungar och präster).

      Radera
  3. Jag håller med M/anonym 08.54.

    Jag känner en del konvertiter o tyvärr är det med sorg jag konstaterat hos dem, alldeles vanliga medl i RKK, samma som D.S. skriver om. En rätt rejäl dos nedlåtande/von oben/klapp-på-huvudet-attityd kommer alltför ofta från det hållet.
    Den syns ju rätt ofta här i kommentarer från de katolska vännerna också.
    För min del får jag erkänna att jag närmast får lust springa långt ifrån när jag hör/läser "reklam" för RKK som den av Dag citerade o den som ibland skrivs här el. hörs från vänner.
    Om inte annat så för att de där som klättrar upp på alltför höga hästar aldrig tilltalat mig. Jag kan helt enkelt inte se det som särskilt kristet.
    Eva H

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har helt tydligt olika vänner. De flesta av mina numera romersk-katolska vänner skäms inte för sin tid i Svenska kyrkan, även om de har gett upp denna och 'hittat hem'. Och de hyser inget förakt för oss som på ett eller annat sätt stannar kvar i reformatorisk tradition. Nog för att t.ex. Anthony är representativ för många (och inte får Rom att framstå som särskilt lockande), men långt ifrån för alla.

      Radera
    2. Jag tror mig faktiskt ha haft en del otur när det gäller vänner. Jag borde ha tillagt jag träffat biskopen, numera kardinalen, vid flera tillfällen i S:ta Clara o hos honom alls inte mött den attityden.
      En annan tanke o något jag märkt är då att jag som outbildad lekman kan mötas/talas om annorlunda än präst i SvK eller annars teologiskt utbildad.
      (En skillnad som då kan märkas även i andra sammanhang i o för sig.)
      Eva H

      Radera
    3. Fråga till +Göran: På vilket sätt är nassevurmaren mm Anthony representativ för katolska kyrkan? Marcus

      Radera
    4. Det imbecilla oraklet dyker upp igen (och lär genom säkra källor tillhöra den gummiryggade birettakabaren som snart ska uppträda i Vadstena).
      Nåväl, pajasar är pajasar vilket inte hindrar mig från att djupt?sörja ett samfund som för några generationer sedan kunde räknas till den protestantiska kristenheten!
      Antony

      Radera
    5. Varför sörja Anthony, du har väl fått en både striktare och mer ordnad tillvaro i de klor där du nu har hamnat? Marcus

      Radera
    6. Oraklet oförmåga att förstå att vi katoliker sörjer att Svky blivit en postkristen sekt, säger en hel del om mentaliteten bland birettapajasarna!
      Antony

      PS. Strikt och ordnat (samt nåderikt och sant) är Guds gåvor till Kyrkan!

      Radera
    7. Jodå, Antony. Strikta, ordnade, nåderika och sanna är Guds gåvor. Men även oväntade, bortom all kontroll, problematiska och svårförståeliga. Betänk Jeanne d'Arc och S:ta Birgitta! (Dr Mårten Luther vågar jag väl knappast nämna i sammanhanget) Ett både-och-perspektiv blir mer fruktbart än ett mera endimensionellt. Kanske mest en läggningssak vad man vill se?

      Lars Jensen

      Radera
    8. "vi katoliker"? Det är stora ord, Anthony.
      Marcus

      Radera
    9. Hör ni pojkar.... (Marcus o Anthony)
      Om ni absolut ska hålla på med ert kastande av invektiv o annat mot varandra - kan ni vänligen låta bli att göra det under mina "grundkommentarer"?
      För min del får Dag gärna publicera era drapor (om inte för annat än att de stundom är rätt avslöjande) men jag blir milt sagt irriterad när ni faktiskt hindrar samtal om mina tankar kring dagens/vilken dag soms inlägg.
      Eva H

      Radera
    10. "Stora ord"? Jag känner många katoliker som är bedrövad över moraset och heresierna i Svky!
      Antony

      Radera
    11. Eva H: det är Antonys fel. det är alltid han som börjar. Marcus

      Radera
    12. Lille "mackan", så synd om hen, så synd, så synd.....
      Antony

      Radera
    13. Med all respekt men kan inte den von oben- attityd som vissa inom RKK visar i förhållande till SvK även skönjas i Dags inställning till syskonen i frikyrkan? Katten på råttan, råttan på repet...

      Radera
    14. Vilken "von oben attityd"? Du begriper ingenting, det handlar om sanning och sakramenters helighet, allt annat är lögn och nonsens!
      Antony

      Radera
  4. "Ranghögst" i Sverige är kungen. Men det blev kanske nästan rätt: Kardinalen kommer numera tvåa, har det sagts mig.
    Däremot är det inte juste mot den blygsamme Arborelius att framställa honom som "ranghögst".

    LG

    SvaraRadera
  5. Att konvertera för att få slippa en stats kyrka har jag aldrig begripit.
    Att se det som en upphöjelse att dras in i maktens boningar är anmärkningsvärt (tack för bloggen).
    Roms politiska anspråk i landet är nu en uppenbar realitet, mer än någonsin andra biskopar (sedan efter reformationen).
    Biskop Anders görs till en av Roms biskopar, präster och diakoner som är de som egentligen skulle välja sin biskop.
    an.

    SvaraRadera
  6. Men hur mycket bryr sig de "evangelisk-katolska" om sina egna i Svenska kyrkan. När jag för snart 22 år sedan hamnade på kolitionskurs med stiftschefen i Växjö så ringde Dag en (1) gång och frågade hur det var. Mina gamla paraktikhandledare hörde av sig och skrev var sitt brev till stiftschefen och protesterade, men i övrigt inget. Ingen som avsade sig sina uppdrag (tex konstraktsprosteriet), eller slutade att hålla föredrag eller på andra sätt tjäna stiftsledningen utöver det de var tvungna för sitt uppehälle. Allt skulle vi prästkandidater bära och offra. Efter konflikten var det heller ingen (0) som bad att jag skulle komma och vara tjänstebiträde. Till skillnad från vad Dag tror, så är det inte så att konvertiter i allmänhet ser ned på Svenska kyrkan. Man är tacksam över det man fått, men ser med sorg på vad som händer i Svenska kyrkan (eftersom hon är majoritetssamfundet i vårt land) och hur ens gamla vänner mals ned. Man har för övrigt, som jag tidigare sagt på denna blogg, inte konverterat för att man tröttnat eller tror att man kommer till några idylliska förhållande i den Katolska kyrkan, utan därför att man upptäckt att den Katolska kyrkan har fullheten och att det inte går att leva som kristen utan den. Att då i efterhand ha åsikter om vad som händer i Svenska kyrkan är inte helt oproblematiskt då det blir att lägga sig i ett samfunds inre angelägenheter som man inte själv längre tillhör. Vad vill Dag att vi skall göra? Detta är saker jag gärna diskuterar på tu man hand och är öppen för en inbjudan till Moheda eller Ör-Ormesberga denna sommar. Nicolaus Andreae

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen! Men lite markeringar gjordes även om det är knepigt att ge sig på en biskop som är suverän när det gäller vigningar. Att Wejryd bröt det löfte stiftet gett, är uppenbart. Och skamligt. Om detta må ni berätta!

      Radera
    2. Detta minns jag mycket tydligt. Jag var rektor då på Oskarshamns folkhögskola. Var det inte redan då som Wejryd anslog sin ton? Och visst, inte hördes det så särskilt mycket om saken!

      Radera
  7. Professorn talar om "ranghögste" och docenten raljerar över det. Vem av de två skall man i detta fall inte skratta åt? Jag har träffat några stycken som gått från Romersk-katolska kyrkan till Svenska kyrkan. Och bra många fler som gått från Svenska kyrkan till den Romersk-katolska. I övrigt tycker jag som LG kl 11:19.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vem påstår att jag raljerar? Det är söndag!

      Radera
  8. Två bibelord för eftertanke:

    "Låt oss inte överge vår församlingsgemenskap, såsom somliga har för sed." Hebréerbrevet 10:25

    "En god herde giver sitt liv för fåren. Men den som är lejd och icke är herden själv, när han, den som fåren icke tillhöra, ser ulven komma, då övergiver han fåren och flyr, och ulven rövar bort dem och förskingrar dem. Han är ju lejd och frågar icke efter fåren." Johannesevangeliet 10:11-13

    SvaraRadera
  9. Ordet "ranghögst" utmanar. Att välja att ta emot Jesus i sitt hjärta är ett val som alla människor har och är ett ständigt gällande erbjudande från den verkligt "ranghögste", d.v.s. Herren Jesus Kristus. I övrigt är tal om "ranghögst" enbart ett sorgligt tecken på att alltför mycket inom kyrkligheten handlar om organisationsfrågor. Jag säger kyrkligheten istället för kyrkan eftersom Kristi kyrka är något annat än en eller annan organisationsstruktur oavsett om denna struktur har huvudkontor i Uppsala eller Rom.
    Det känns skönt att leva i förvissningen om att ingen människa har en rangordnad särställning när det gäller möjligheten att söka en relation till Gud. Inte någon påve eller biskop eller präst. Vandringen på trons väg sker inte via ombud utan i gemenskap med andra troende. Alla är vi lika inför Gud.

    SvaraRadera
  10. Antony,

    Det handlar inte så mycket om att tiga och lida därför att det finns kvinnliga präster inom SVek. "Tigandet och lidandet" handlar mera om vad detta medförde.

    En kyrka som medvetet lämnade Kristus och ist'ället försvor sig till tidsandan. En kyrka där det i dagsläget endast finns öar kvar av sant apostoliskt bekännande kristna som känner att de arbetar utan stöd och att om de öppnar munnen och klagar avsätts , avkragas av de som nu ockuperat SVeK.

    Betänk att SVeK i dagsläget inte har en enda apologet på någon som helst bestämmande plats men att den är full av bestämmande personer som deklarerar sig som icke troende eller utövare av en annan religion.

    Ja, nog bör man fundera över hur det kunde bli så...
    Hoppas på hjälp av RKK, knappast de har egna bekymmer och även om de tar emot konvertiter är de inte obetingat glada över alla de mottagit.

    Det är en dålig orsak att gå över till en annan kyrka, organisation bara för att man är missnöjd, med rätt ellee, i den man befinner sig i.

    Det bör vara mer, en förvissning om att man delar den syn den andra kyrkan har. RKK har inte odelat positiva erfarenheter av sina konvertiter. Många vill gärna förändra den till något som i slutänden innebär en kyrka av samma slag som man lämnade.

    //HH

    SvaraRadera
    Svar
    1. De liberala konvertiterna är ett utdöende släkte förvirrade "70-talist" hippies som aldrig läst 2:a Vatikankonciliets dokument men hittade på dess "andemening".
      De senaste 30-åren har konvertiterna till 99% varit ortodoxa, idag mer och mer traditionalistiska, inte minst de som blir präster!
      Antony

      Radera
    2. Alphadeltagaren3 juli 2017 07:50

      Aha!
      Lite som jag upplever med frikyrkofolket som jag mötte i SvK. När jag ville höra om nattvarden fnös en föraktfullt; "jag fattar inte varför ni gör en grej av det där!"

      Radera
  11. Pater Jonsson faller i den vanliga fällan att döma grisen efter ringen i dess tryne.
    Biskop Anders är en man som vill tjäna sina medmänniskor. Andra må se honom som ranghögst, men jag tror att han snarare vill tvätta andras fötter.

    Hur kan egna karriärvägar vara en bakgrund för konvertering?
    Borde inte sanningen om den uppståndne Jesus och kyrkans historia vara ett större än min egen persons kyrkliga status eller karriär?
    Att jag lämnade SvK (men inte för RKK), berodde på att jag anser att SvK i praktiken lämnat sanningen i alltför hög utsträckning. Konkordieboken har nog inte lästs av ens halva läronämnden.

    SvaraRadera
  12. Ranghögst måste väl ändå apostlarna inom trosrörelsen vara?

    SvaraRadera
  13. När det gäller präster i Svenska kyrkan som konverterar till Katolska kyrkan är det naturligt att de offentligt håller en låg profil i förhållande till Svenska kyrkan vad gäller att rikta kritik. Det katolska stiftet anser nog att det inte gynnar relationerna och kritik borde då komma från eller vara sanktionerad av biskopen.

    Sedan tror jag inte på att präster inför konversionen ges felaktiga förespeglingar om möjligheterna att vigas som präster, men det är möjligt att vissa har gjort rejäla övertolkningar av vad som sagts. Det är givetvis inte någon rättighet att bli präst, och om man är gift krävs som bekant dispens.

    Jonas M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jonas M - I det fall jag beskrivit ovan så var det nog faktiskt så att falska förespeglingar hade givits. Men jag vet förstås inte om sådant förekommit även i andra fall. Och det fall jag känner till har rätt många år på nacken (den förespeglande biskopen hette Nelson). Och idag finns det ju ändå en och annan katolsk präst (numera dock mest äldre och "pensionerade") som har sitt ursprung i SvK och som tillåtits bli präster samtidigt som de förblivit gifta.../Paul

      Radera
  14. Vad betyder väl detta i Guds rike?

    Ett osedvanligt stort antal kommentarer följer på bloggtexten om rang och värdighet. Men ingen, säger ingen, nämner det enkla men sanna faktum att jordisk rang och värdighet inget betyder inför Gud och i Hans rike. Eller menar kanske någon av kommentatorerna att vissa kyrkliga potentater är predestinerade för detta rike genom sin upphöjda ställning på vårt klot? Vilken eller vilka grader gäller då för detta självskrivna inträde där? Får vi läsa detta?

    Osökt tänker jag på Svenska kyrkan och dess drygt sex miljoner medlemmar: ingen är förmer än den andre: medlemskapet berättigar till inflytande via röstsedeln. Kyrkogången är inte rangskapande, även om jag givetvis ser så många som möjligt delta i mässor och gudstjänster.

    Och värdigheten då? Vem vill - och vågar - klassa sig såsom mera värdig än den andre inför Gud? Om någon protesterar, ber jag vederbörande förklara varför och ser förstås fram emot svaret.

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. När Faen blir gammal blir han religiös. Herr Dike fyller 77 nästa vecka. Drygt sex miljoner kommer då att hylla honom! /John

      Radera
  15. Kollade Dike det biblicistiska bibelcitatet?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ändrar inget, käre bloggare!

      -Inga citat kan ändra sanningen i det jag skrev.

      -Ingen jordisk varelse på två ben kan inför Herren upphöja sig över andra. Därför är, som jag betonade, ingen förmer än den andre.
      Jag rekommenderar i dag (4 juli) också läsning av Maja Hagermans krönika på ledarplats i DN om värdet av de öppna kyrkobyggnaderna, alltså Svenska kyrkans. Vilket underbart kulturarv dessa är, vilket jag också har påpekat nästan till leda men uppenbarligen inte till efterrättelse för mina kritiker. De trivs tydligen bäst, när man underkänner och öser galla över Svenska kyrkan, dess öppenhet, låga trösklar och välkomnande famn.

      Visst blir man ledsen, när människor inte vill, eller förmår, skilja mellan positivt och negativt och drivs av fastlåsta fördomar.

      Glöm sedan inte, bäste bloggare, att de sista skola bliva de första. Vad säger Du om denna bibliska sanning?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
    2. Här slår Dike, 77, verkligen nytt hyckelrekord! 'värdet av de öppna kyrkobyggnaderna - Vilket underbart kulturarv dessa är' Vad i all sin dar vet Dike om det som aldrig sätter en fot i kyrkan hemma i Mörrum? Riktigt slemmig valpropaganda från en hopplös föredetting som gör allt för att sno åt sig fyra års arvode till! Fy!
      Berit

      Radera
    3. Berit!

      -Du har tydligt förväxlat spelplanen för Dina inhopp. Bloggen är nämligen, veterligt, inget gatuhörn för verbal smutskastning och knytnävsuppgörelser. Den är ett diskussionsforum för kyrkliga sakfrågor.
      Begrips?

      BENGT OLOF DIKE

      Radera
  16. Biskop Ansgar Nelson avgick redan 1962 så vad han må ha förespeglat torde vara preskriberat nu. Det blir missvisande när du skriver som du skriver i det tidigare inlägget. Så inga falska förespeglingar nu för tiden.

    Visst finns det exempel dispensgivning, t.ex. f Peder på Berget som dessutom prästvigdes väldigt fort, men det är ett specialfall.

    Jonas M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jonas M - Naturligtvis är det "preskriberat" - och rent kyrkojuridiskt hände det ju ingenting! Jag erinrade mig bara skeendet apropå diskussionen om huruvida det alls förekommer konversioner från RKK till SvK. Jag är dock övertygad om att denne "dubbelkonvertit" högst sannolikt hade stannat i RKK om han fått bli präst; ja, överhuvud taget aldrig hade konverterat dit om han från början upplevt att vägen till prästämbetet var stängd. I och för sig finns det ju fler exempel på SvK-präster som fått "dispens" från celibatskravet och blivit präster i RKK. Celibatskravet i sig är väl utmärkande för just den latinska riten, men inte alls lika strikt i andra riter. Det latinska celibatskravet är f.ö. av ganska sent datum (slutet av medeltiden) och väl främst motiverat av ekonomiska omsorger. Hur skulle RKK kunna försörja ett stort antal prästfamiljer (med säkert mängder av barn, särskilt efter Humanae vitae:-))?/Paul

      Radera
  17. Paul; huvudregeln att stiftsprästen ska vara celibatär (ordenspräster har givetvis inget alternativ oavsett rit och alla biskopar är celibatärer, oavsett rit) är inte utan grund i Skrift och Tradition, men riktigt att praktiska skäl väger rätt tungt, särskilt här i Sverige där gifta präster inte får bli kyrkoherdar. Tänk dig att det finns en eller högst två präster i en församling som omfattar ett helt län, hur skulle det gå om prästen också ska ha en egen familj att ta hand om? I Svenska kyrkan där det på många håll finns massor av präster, förhållandevis lite att göra (bortsett från administration m.m.) och man inte jobbar sju dagar i veckan (förutom på en kortare semester varje år) är det klart att det kan fungera med gifta präster (ja det förekommer väl präster som lever som sambos eller med flick-/pojkvänner), samtidigt som prästerna också har "normala" löner. Det har inte katolska präster.

    Jonas M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Blir nyfiken på "grund i Skrift"?
      /Per H

      Radera
    2. Jonas M - Men denna "huvudregel" är inte apostolisk tradition - åtminstone hade visst Petrus en svärmor :-) - utan ett latinskt påfund från 11-/1200-talet eller så, som i Sverige genomdrevs vid Skänninge möte (1200-tal). I den fornkyrkliga (icke-latinska) traditionen är det normala att prästen är gift - det är strikt kanoniskt t.o.m. förbjudet att prästviga en ogift man (om han inte är munk, förstås; för dem gäller andra regler). Detta är också (eller har åtminstone tidigare varit) det normala i de östkyrkor som gått i union med Rom. Däremot väljs östkyrkliga biskopar bland celibatärer - munkar eller änklingar (som i så fall munkvigs vid biskopsvigningen). Men naturligtvis finns det praktiska och ekonomiska skäl för det latinska prästcelibatet, precis som Du påpekar. Frågan är väl bara om dessa uppväger alla de nackdelar som riskerar uppstå om en präst inte är skickad att klara vare sig celibat eller äktenskap (det finns bl.a. en uppenbar risk för felrekryteringar). Hur hälsosam och hållbar är den arbetssituation Du beskriver? Och möjligen är det sådana nackdelar (tillsammans med bristen på prästkallelser) som gjort att Rom nu börjat prästviga gifta män även inom latinsk rit. Det är med andra ord f. Peders situation som är - och nog så småningom kan bli även i Rom - inte "specialfall" utan det normala.../Paul

      Radera
    3. "grund i Skrift" efterfrågas - inget svar. "Petri svärmor" - ingen kommentar. Tystnaden talar sitt tydliga språk.
      /Per H

      Radera
  18. Men hallå Paul, möjligheten till dispens har alltid funnits, har dock inte varit aktuellt förut av andra skäl än vad som sägs nu. Bristen på präster är inte något skäl som har påverkat saken.

    Det finns goda skäl för celibatet och det kommer fortsättningsvis vara efter dispens. Det är sant att vissa inte vosar sig lämpliga men så kan det lika gärna vara med icke celibatärer, vilket Svenska kyrkan är ett mycket tydligt exempel på, bland annat genom de exempel som ges på bloggen här.

    Jonas M

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Möjligheten till dispens" har väl helt enkelt inte behövts, utom för den latinska riten./Paul

      Radera
  19. Ang. huruvida det finns folk som konverterar från Katolska kyrkan till Svenska kyrkan, som diskuterats här i tråden. Jag citerar katolska stiftets ekumenikhandläggare Magdalena Dahlborg:

    'Biskopen har pratat om att vi förlorar flera hundra till Svenska kyrkan varje år. Det är bara det att den som blir katolik får mer uppmärksamhet eftersom det är "konstigare".'
    https://m.facebook.com/groups/5766365307/permalink/10153242888180308/

    Öht är uppfattningen att det konverterar så vansinnigt mycket folk till Katolska kyrkan en tidningsanka. Det är ju möjligt att det blir någon omsvängning framöver - mina siffror här är inte färskare än 2013, men bisp AA fortsätter tala om sisådär 100 konvertiter per år, såatteh.
    https://rebellasandra.wordpress.com/2016/01/31/den-katolska-konverteringsvagen-ar-en-tidningsanka/

    SvaraRadera